En av de som tillfrågas är vår Birgit. Och hon minns "med särskild värme och tacksamhet" kärleksscenerna i filmen Sonja, lämpligt nog även hennes senaste filminsats och som helt säkert fortfarande rullade på biograferna när tidningen kom ut.
Men Birgit är främst nöjd med den roll hon fått gestalta, en riktig människa, som hon säger, inte en teaterfigur. En kvinna som plötsligt känner att allt det hon försökt bygga upp är på väg att brista och rasa samman:
Något av detta måste de flest kvinnor ha känt: ångesten för att lyckan är något man kan mista. Det är så sant, så riktigt, så vardagligt.
Och gränslöst glad blev jag, när jag hörde en kvinna säga: "Vet du vad jag tänkte, när jag såg filmen? 'Är kärleken så vacker?´ - tänkte jag."
Tack Herbert Grevenius för den pjäsen!
Nu är ju detta inte bara lättsamt babbel för att promota en egen film. Tengroth återkommer till Sonja i sin minnesbok och hur angelägen hon var att få vara med i filmen, en produktion ledd av Lorens Marmstedt och med regi av Hampe Faustman.
Enligt egen utsago var Tengroth redan kontrakterad för huvudrollen i filmen Kungsgatan, men den produktionen "stank av business" och Birgit kände sig väldigt obekväm trots ett bra gage. Och så dök Marmstedt upp och ville ha henne till Sonjafilmen, med ett gediget manus och en trygg och seriös producent. Vad göra? Marmstedt var förtvivlad - enligt Birgit - men Tengroth som ju var en handlingskraftig kvinna gick helt sonika till en psykiatiker som skrev sjukintyg. Och så att hon slapp kontraktet med Kungsgatan.
Oset av pengar, pengar, pengar gjorde inte längre luften klibbig att andas och jag slapp vara hora på Kungsgatan.
Hon sammanfattar: Vad jag inte vill har jag aldrig gjort och kommer aldrig att göra.
[Alla var inte lika nogräknade som Birgit: vännen Sture Lagerwall, en karaktär till synes helt befriad från sensibilitet och eventuellt höga ideal var med i båda filmerna. Hur han nu kunde göra det kontraktsmässigt.]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar