Bigert har som tidigare noterats på senare år regisserat den dråpliga långfilmen Allt om min buske (2007) som tar ut svängarna rätt rejält. Dessförinnan hade hon flera kortfilmer bakom sig men för den stora publiken kanske hon är mest känd som manusförfattare till TV-serien Gynekologen i Askim. Utöver det är hon dessutom illustratör och barnboksförfattare.
Men nu är det inte det som det handlar om här. Bigert är nämligen en av två regissörer som gjort film baserad på skrivna texter av Birgit Tengroth. Och den andre heter Ingmar Bergman. Återstår alltså Bigert. 1998 hade hon - i en tidigare uppenbarelse, Martina Edoh - premiär på en av sina kortfilmer: Lida pin.
Filmen är en bearbetning av den första novellen i Tengroths samling Nattportier från 1949. Det är en rätt våldsam historia som utspelar sig på under några timmar på ett mindre Östermalmshotell.
En läkarfru från landsorten är i kungliga huvudstaden för att gå på maskerad. Eftersom hon ska kläs upp till 1700-talsmätressen Madame du Barry kallas damfrisörskan Siv Lantzen till hotellrummet för att knåpa ihop det hela och se till att peruken kommer till sin rätt. Om nu fru Henny Widlund är ett barn av sin tid, osäker och ängslig vad gäller socialt uppträdande, skick och fason, bunden vid de borgerliga normer som behärskar närområdet är unga Siv hennes raka motsats. Under den vita kemistrocken bär hon ridbyxor och stövlar, avslöjar under det samtal som för händelserna framåt under dessa få timmar innan fru Widlund måste hasta vidare till festen att hon, inte helt oväntat, bär lesbiska preferenser. Vilket inte var lätt vid denna tid. Det förhållande som inneburit förlösningen för henne hade resulterat i något som hon alltjämt kallar svek och är ett öppet sår. Hon är cynisk, rentav bitter och när hon nu genom olycksfall i arbetet dessutom råkat bli gravid famlar hon hjälplöst efter hjälp där ingen hjälp står att finna.
De båda kvinnorna gestaltas i filmen av Viveka Seldahl som läkarfrun och Melinda Kinnaman som frisörskan. Seldahl spelar rätt vidlyftigt och fysiskt men hämmas som så ofta av sin något kantiga replikföring, Kinnaman däremot brinner som den unga olyckliga men kaxiga kvinnan utan något som helst hopp på kanten av sin egen avgrund.
Dramats tredje person, hotellets nattportier som mest och helst jobbar i skuggan, varifrån han noterar allt som händer och drar med sina kommentarer bort alla försök att beskriva tillvaron som någorlunda anständig, spelas av den i andra sammanhang erkände och inflytelserika musikern Andreas Mattsson. Här är rollen så gott som stum och rätt marginell men Mattsson får ändå plats att gestalta den slutliga förnedringen av fru Widlund i filmens avslutande minuter.
En - trots innehållet - vacker och bitvis poetisk film som bygger rummet där de två kvinnorna vistas. Förskönad av Camilla Thulins kreationer och Heinz Liljedahls och Johan Vävares musik. Tengroths ursprungliga text däremot är rak och helt friskrapad från alla förskönande bisatser och scenerier.
Filmen finns numer att se på Kungliga bibliotekets audiovisuella avdelning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar