Minnenas journal

När var Birgit omslagsflicka senast? En gissning är att det var i juni 1952 då tidskriften Obs! publicerade ett självporträtt skrivet av författarinnan Tengroth herself. Men nu är det minsann dags igen, i runda slängar 60 år senare. Efter en viss möda lyckas det undertecknad att hitta Minnenas journal, nr 10 "anno" 2013 insorterad i den bakre raden av ett tidningsställ på en av Stockholms stormarknader, som ett tidens tecken ännu inhyst i en rivningskåk.

Anledningen till detta är att tidskriften innehåller en nyskriven text om Birgit Tengroth, skriven av Ingmar Norlén. Bläddrar man fram artikeln möts man av fotografier på rad av filmstjärnan Birgit i olika roller: på duken, teatern eller bara som privat flicka.  

Viker man sedan blicken till själva texten möter oss den gamla vanliga Blusen-Full-Med-Bröst-Birgit: den framgångsrika men snart olyckliga och sjuka bitchen. Vi följer henne från barndomshemmet på Östermalm, över filmkarriären, bokdebuten, äktenskapen med Ahlgren och Krag, vidare in i sjukdomen och de sista årens s.k. misär i Ösmo. 

Det handlar alltså om den rätt vanliga översiktsbilden av Tengroth, till nytta för de som aldrig eller sällan hört talas om henne. Och de är ju många.

Får man passa på tillfället att komma med några kommentarer? Om äktenskapen och karlarna i hennes liv, t.ex.? Norlén skriver om Ahlgren: "Birgit dominerade honom helt och han fann sig i det". Att Ahlgren var hopplös som traditionell äkta man var ju rätt uppenbart, Tengroth har inte dolt det och samtiden iakttog det säkert, men hon höll sig till honom för att han bidrog till så mycket hon drogs till, och behövde. Det intellektuella förhållningssättet, den litterära världen, samtalen, vänskapen som trots allt överlevde svårigheterna. von Platen nämner någonstans den sexuella gemenskapen och glädjen, inte att förglömma. Och hon gav naturligtvis en massa tillbaka, filmvärldens flärd, sitt offensiva jag som i sin positiva del bestod av spännande och ibland halsbrytande diskussioner och en livsstil utanför vardagen, i sin negativa den sarkastiska och i mångas ögon elaka jargongen. Vem vet, kanske njöt Ahlgren av Birgits offentliga tillmälen, fann henne rolig, sprudlande? Med fria yrken och stadiga inkomster var de två obundna människor som kunde unna sig vad de ville ha. I mina ögon är det lite orättvist mot både Tengroth och Ahlgren att ensidigt beskriva henne som den styrande och ställande: deras - kanske - mer jämlika äktenskap var naturligtvis i bästa mening otidsenligt, därför ligger så många åsikter om deras liv kvar och puttrar genom decennierna.

Dock får vi tack och lov veta att Ahlgren uppmuntrade hennes skrivande, och underförstått stöttade. På andra håll kan man förstå att Ahlgren mer eller mindre skrev hennes böcker, varpå hon slösade bort alla hans pengar.

Så det korta mellanspelet med Krag: även om han eventuellt var den rumlare och suput som han här får framträda som var det nog knappast de aspekterna Tengroth skyggade för. Det var mer hans fantasilöshet, bortskämdhet och uppblåsta självgodhet. Hans oförmåga till intellektuellt tänkande utanför den politiska karriärjargongen. Den första sprakande sensuella åtrån falnade snabbt och allt havererade så till den grad att när hon till slut konstaterades sjuk kom det som en befrielse för henne: att kunna ge sig av, komma hem igen.

Slutligen vet jag inte om hon verkligen var ett fattigbarn från Östermalm. Visserligen var barndomåren straxt efter första världskriget en knaper tid för alla men pappan gjorde gedigen karriär inom Tullverket och med en stor barnaskara krymper naturligtvis kassan för var och en. Birgit sägs ju senare i livet ha haft en aptit på gott liv vilket kan kännas som att hon visste vad som fanns att få mer än att hon aldrig fått det för egen del.

Vill man veta mer om skrivandet och de fria åren nere på kontinenten som journalist och krönikör får man söka andra källor, allt får naturligtvis inte plats i alla sammanhang. Men vi bjuds på en vad jag kan se komplett filmografi och förteckning över böckerna. Gott så.

Sedan kan man fortsätta att bläddra genom minnesjournalen som visar sig vara en rätt märklig skapelse. Som en sidoprodukt till tidningen Land är den garanterat opåverkad av samtiden, t.o.m. annonserna är ett eko från förr. Här blandas efterkrigstidens mode, Kongokrisen, folks inskickade fotografier från den gamla svartvita tiden med ett skrivet porträtt av revymakaren Tjadden Hällström, lite om Beatles (före genombrottet!) samt ett quiz kring skådisen och författarinnan (två sådana kvinnor i samma nummer!) Eva Dahlbeck.

Lite sorgesamt sorterar Tengrothentusiasten in sitt tidningsex i samma samlarhög där redan Kvällstunden som också skrev om Tengroth för några år sedan väntar. Birgit är numera inte ens att klassa som retro, hon är garanterat från en för länge sedan förlorad värld. 

  





Pausbild 1942

[Okänd fotograf.]

"Största filmfyndet sedan Garbo".

Låt oss fortsätta ett slag på ungdomstemat från förra inlägget, nu när sommaren planar ut och man gärna minns de drömmar som en gång fanns.

I Filmjournalen nr 8, 1932 rapporterar tidningen lite pliktskyldigast än en gång under rubriken Från filmfronterna där signaturen Skvallertanten noterar att säsongen börjar rulla igång ute i Filmstaden efter en tyst och lugn januarimånad: inspelningarna av filmer som "Svärmor kommer" och "Värmlänningarna" har satt fart och någonstans bakom sorlet, kommandoropen och strålkastarljusen i ateljéerna lyser en liten spirande stjärna upp den mörka vinterhimlen i Solna stad:

Någon som har anledning att vara nöjd och belåten är lilla Birgit Tengroth, sextonåringen, som debuterade i Lindorm-Branner-filmen Hans livs match, säsongens hittills största filmsuccé. Minst tre tidningar nämnde Greta Garbos namn i samband med Birgit Tengroths. Nu efteråt kan det avslöjas att regissören själv långt innan premiären på tal om lilla Birgit påstod att ett sådant filmfynd inte gjorts sedan Greta Garbos dagar. Och han blev tydligen sannspådd - det kan man kalla att ha fin filmnäsa.

Vår på Gustav Adolfs Torg

Låt oss mitt i sommarstiltjen återvända till de vårvindar friska som en gång virvlade upp dammet på Gustav Adolfs Torg i Stockholm, då livet ännu lekte: framtiden var oskriven och hoppet högt.

Det är i maj 1932 och utanför Operan står en fotograf utposterad och väntar in framtidens stjärnor. I Filmjournalen, nr 20, 1932 publiceras två av bilderna under rubriken Från Filmfronterna.

De två som här kallas filmstjärnor är än så länge inte professionella skådespelerskor utan flickor knutna till Operabaletten: Brita Appelgren och Birgit Tengroth. Och där har de sitt dagliga arbete som skribenten utrycker sig.

Varför fröken Appelgren föräras en så anslående bild jämfört med Birgit kan naturligtvis kännas lite snopet om man nu råkar vara Tengrothentusiast men kanske var Britas apparation med smulan på sned, höftkort pälsjacka och eleganta skor lite mer i redaktionens smak än den glada Birgit som travar in från Jakobs Torgs-hållet med basker, snyggt skuren men basic kappa, ljusa vårhandskar och bekväma promenadskor.

Om Appelgren är stor i bild är hon mindre i orden. Hon hastar förbi fotografen utan att knappt stanna, skyller på att hon vill komma i tid till repetionen och hänvisar alla filmfrågor till S.F.

Bättre lycka då med Birgit som kommer straxt därefter: se så glad hon blir när hon möts av kameran, redan på håll skiner hon upp! Här är det inte så noga med att komma i tid. "Lilla Birgit" pratar på, mångordigt och berättar både det ena och det andra medan hon sägs retsamt vifta med ett filmmanuskript framför ögonen på fotografen.

Förutom några ateljébilder från olika sammanhang måste väl detta måste väl vara en av de första bilderna på den då 16-åriga Birgit i, kan man kalla det kändissammanhang. Som sagt livet knoppas, man tar små danssteg på trottoaren och våren  närmar sig city.

"Charlie"

Åtminstone under åren från 1942 och framåt fanns det ett filmpris i Sverige som gick under namnet Charlie. Det delades ut årligen av Afton-Tidningen och uppges ha bestått av en Chaplinfigur skapad av konstnären Bror Hjorth, som en sorts lokal motsvarighet till det kanske mer heta Hollywoods Oscarstatyett.

Sammanlagt ska det ha funnit tio priskategorier:

1) Bästa manliga prestation i huvudroll.
2) Bästa kvinnliga prestation i huvudroll.
3) Bästa manliga prestation i biroll.
4) Bästa kvinnliga prestation i biroll.
5) Bästa samlade produktion.
6) Bästa film.
7) Bästa regiarbete.
8) Bästa originalmanuskript.
9) Bästa foto.
10) Bästa kortfilm.

Känns inte så där jätteannorlunda mot vår samtids prisgalor, eller hur?

Just 1943 skulle galan firas för andra året och den skulle ske den 21 maj i samband med Biografägareförbundets kongressmiddag på Grand Hotel. Och det är inför det kalaset som Filmjournalens redaktion genom Gunnar Tannefors penna, i nr 19, 1943 ger sig i kast med att nominera sina favoriter inom de olika kategorierna. Inte för att man vill påverka juryn, utan för att man vill säga sitt!

Och eftersom dessa sidor har sitt eget tema så rör vi oss snabbt mot i kategori två. Vilka kvinnliga huvudrollsprestationer sticker ut under det gångna filmåret? Inledningsvis betonar man att det är svårare att utse kvinnlig huvudroll än manlig, då det finns ett större antal duktiga skådespelerskor än skådespelare. Men det finns tre insatser "som avtecknar sig med särskild skärpa": Irma Christenson som den olyckliga prästhustrun i "Doktor Glas", Marianne Aminoff i sin roll som den tappra och kloka beredskapshustrun i "Ta hand om Ulla" och så - glädjande nog - Birgit Tengroth i "Kan doktorn komma?"

Filmjournalen lutar nog åt att Tengroth är den som toppar, hon har nämligen i sin rolltolkning visat sig kunna:

suveränare än någon annan svensk skådespelerska behärska något av det svåraste som finns, nämligen att spela en enkel och okomplicerad gestalt.

Hennes roll sägs också vara den vanskligaste. Det vill mycket kultur till för att återge det "naiva" och "folkliga" så genuint och äkta.

Nå, hur juryn slutligen valde den 21 maj kan jag inte meddela i skrivande stund. Men vad gäller kategori 6, Bästa film, så verkar valet ha blivit - i alla fall om man får tro Studio S, denna vår ledande samtida svenska filmutgivare - Hasse Ekmans "Ombyte av tåg". Se omslaget på den kommande DVD-utgåvan! Köp den förresten, för filmen är fortfarande - efter alla dessa år - årets bästa svenska film.

Om vi håller kvinnofrågan vid liv: vilka biroller fann då Filmjournalen mest anmärkningsvärda? Jo, Marianne Löfgren som alkoholiserad kammarrättsrådinna i "Man glömmer ingenting" samt Hilda Borgström gamla, glada kleptoman i "Kvinnor i fångenskap". Ingen kan i alla fall påstå att dåtidens Filmjournalen hade en hurtigt lättviktig filmsmak!

Den stora pilsnerboxen [2013]

Det är bara att bita ihop: hoppas att sommaren snart är över så att vi når fram till den 28 augusti 2013. Det datum då enligt dagens braskande nyhetsutskick Studio S Entertainment släpper den av många efterlängtade pilsnerboxen, dessutom stor. Med Thor Modéen överallt och den mytomspunna Pensionat Paradiset som främsta slagnummer.

Men tittar man noga i texten och kisar en aning när den modéenska strålkastaren skiner rakt i ögonen så innefattar denna filmbox en riktig liten raritet: O, en så'n natt med vårt eget tema Birgit Tengroth i den kvinnliga huvudrollen. Flankerad förståss av kaxiga herrar som Åke Söderblom och jo, just det: Thor Modéen. Samt rivjärnet nummer ett: Julia Cæsar. Men med Erik Berglund, Sickan Carlsson, Katie Rolfsen, Allan Bohlin och Elof Ahrle bland övriga roller kan vi nog hoppas på en del utmärkta rollprestationer.

Birgit nämns för övrigt inte i pressmaterialet, men så var hon ju inte heller en komedienne i pilsnerfacket.

Regin står Anders Henriksson för, han har för övrigt ställt samman två av boxens filmer, Weyler Hildebrand har också gjort två, medan Ivar Johansson samt - Thor Modéen själv i den tidiga Augustas lilla felsteg från 1933 kreerat varsin.

Detta blir alltså, om jag räknat rätt, den femte Tengrothfilmen som transformeras i DVD-format: Törst, Flicka och hyacinter, Oss baroner emellan och Dollar har varit föregångarna. Med lite tur kanske fler halkar in på banan, även om de som nu åker snålskjuts med andra, mer tacksamma namn.

Bläddra också fram till boxens Kyss henne! med Annalisa Ericson, en liten fin safir i svartvitt. Inte bara Ericson, utan hela filmen. Tack, Studio S. Det blir en film man kan Njuta av.

Birgit på semester, nyår 1940/41

I väntan på en just slutredigerad och inom kort publicerad bok om den svenska filmhistoriens avtryck i landskapet Jämtland, låt oss göra ett snabbesök i 1940-talets skidort nummer 1: Åre.

I Filmjournalen nr 4, 1941 har skvallerspalten Veckans Philip den Magre ett längre inlägg från den fjällvistelse Birgit Tengroth just avslutat i den jämtländska fjällvärlden. Det verkar handla om ren rekreation, en välförtjänt avkoppling i januari 1941: Birgit i sällskap med väninnan Marga Frunck. Fru Frunck rar alltså i det här numret skrivit följande reserapport som ger en så välfångad bild av vår 25-åriga hjältinna - den tiden då allting hände - att jag inte vill missunna eftervärlden det porträttet:

"Det kommer en blå- och vitklädd skidåkerska rutschande utför ett av Åreterrängens mest förrädiska stup. Ögonen lysa av dödsförakt, kinderna glöda av den friska luftens klädsamma kosmetik och underläppen trutar energiskt. Plötsligt försvinner alltsammans i ett moln av snö: stavar, skidor och klädespersedlar skingra åt olika håll och endast ett förargat mummel antyder, att den förolyckade inte bara lever utan också uppfylls av helig vrede mot terrängen i allmänhet och de omöjliga skidorna i synnerhet. Undsättningsexpeditionen rycker fram och ur snöhögen framgräves ett blossande flickebarn - Birgit Tengroth.

Eftersom hon ingalunda är 'svensk films ängsligaste ingénue' som tryckfelsnisse en gång till hennes egen förtjusning behagade säga i ställer för älskligaste, så störtar hon oförtrutet vidare mot resans mål - smörgåsbordet på Grand Hotel. Ty skidsportens största förtjänst ur amatörsynpunkt är dess fördelaktiga inverkan på sömn- och matlusten och att bara den senare tillfredsställes 100%-igt under nyår i Åre beror på att det är så roligt att dansa och så är man ju faktiskt bara ung en gång. - Och då Birgit, liksom alla vi andra, är på semester och skönhetssömnen uppväges av den friska jämtlandsluften då kan det ju hända att klockan kilar över på småtimmarna innan den definitivt sista dansen är dansad och den sista goda förestasen för morgondagen är uttalad.

Men för Birgit, till skillnad mot många andra, stannar det inte vid föresatser. Precis klockan 9 på morgonen kommer kaffebrickan in - vi har alla våra små svagheter, och Birgit Tengroth hör inom parantes till de mest oförargliga. En kaffetår då och då när andan faller på, och det gör den strängt taget när som helst under dygnets 24 timmar. Med morgonbrickan följer rostat bröd och marmelad, och därmed också en regelbunden envis kamp mellan vilja och böra.

Denna kamp gäller även hur det ska gå till att komma upp ur sängen. Det är nämligen hemskt kallt i rummet. Man riskear att frysa tårna av sig när man sticker dem utanför täcket. Ibland händer det att en brasaåste bäras in i rummet - precis som det ska vara uppe i fjällen. Och först när denna spritt sin härliga värme från den öppna spisen vågar man sig upp i sin söt pyjamas. Och den första tanken gäller naturligtvis dagens skidtur. Vart ska den ställas?

Så konsulteras termometern och mängden av ylletröjor och köldsalva på näsa och kinder avpassas därefter. Omkring 20 grader anses som en behaglig medeltemperatur, men när kicksilvret strävar neråt 40 och varje andetag känns en näve krossad is i strupen, då backar t.o.m. de mest patenthurtiga skidhajarna och således också en filmstjärna med ansvarskänsla mot sin publik. I stället spelar Birgit ping-pong eller ägnar sig med häpnadsväckande framgång åt en annan form av inomhussport - armbrytning. Det var första gången på nyårsafton som Birgit upptäckte sina stora talanger på det området, och sedan dess har hon i rask följd brytit ner samtliga hotellets kvinnliga och några av dess manliga gäster.

När mörkret sluter sig tätt omkring fjället blir det glögg vid brasan samt en stilla bridge eller poker. Det är bara när det gäller kortspel som Birgit inte vill vara med - det intresserar henne inte och hon är för livlig, för att kunna hålla sig stilla vid ett spelbord. men kommer någon priviligierad och ber att bli spådd kan det hända, att Birgit tar kortleken i hand och eftertänksamt lägger ut en stjärna. Det är en vanlig förströelse bland teaterfolk, och den nödvändiga kombinationen av intuition och klokhet, som Birgit besitter i hög grad, gör, att hon ofta träffar mitt i prick

Så gå dagarna med behaglig lättja, lite sport och mycket skratt. Men så märker jag plötsligt något oroligt hos Birgit och det dröjer inte länge förrän förklaringen kommer.

'Ja, du förstår, nog är det härligt att lata sig och må bra, men nu måste jag faktiskt börja tänka på arbete igen. Jag har en roll som ligger och väntar på att blir läst. Det kanske kan vara någonting intressant och roligt... Du får inte bli ledsen, men nu reser jag faktiskt ner till Stockholm igen och ser efter vad som finns att göra.' Och så far hon då, lite missnöjd med att behöva lämna fjällen och vännerna, men ändå mest nöjd med att få återvända till nya spännande arbetsuppgifter.

Och så var det slut från Åre."

Foton: Melander. Kvinnan i den ljusare jackan och vinterturbanen är skribenten Margo Frunck och den glade gossen i vit skidkeps är skidtränaren Magnus Hansson från Åre som tillsammans med storstadsflickorna försöker sig på att tolka efter en gengasbil.

Du hittar fler fotografier från samma skidutflykt här.

Snart måste vi nog ge i kast med dessa porträttraders upphovsman: Margo Frunck, sedemera gift fru Rydeberg. Det här är andra gången hon dyker upp i denna spalt. På återhörande i ämnet...