Kan doktorn komma? Birgit med uppvaktning kommer till fotoateljén

 

Ett par svartvita fotografier uppfiskade från auktionssajten Traderas mörka vatten. Ateljé Uggla, eller dess utsände, har glädjen att ta emot tre skådespelare från filmen Kan doktorn komma [1942]. Uppklädda i rollkostymer poserar Olof Widgren och Björn Berglund med filmens friska fläkt Birgit Tengroth.

Berglund spelar en nybyggare, Widgren provinsialläkaren i ett fjärran Lappland och Birgit den unga Anna i Kraja. Med dessa tre som spelpjäser utspelar sig ett stort drama i denna oöverskådliga vildmark, tonsatt av själve Lars-Erik Larsson. Kan det bli bättre? 

Fotopapperet hette för övrigt Gevaert Ridax.

"Charlie"

Åtminstone under åren från 1942 och framåt fanns det ett filmpris i Sverige som gick under namnet Charlie. Det delades ut årligen av Afton-Tidningen och uppges ha bestått av en Chaplinfigur skapad av konstnären Bror Hjorth, som en sorts lokal motsvarighet till det kanske mer heta Hollywoods Oscarstatyett.

Sammanlagt ska det ha funnit tio priskategorier:

1) Bästa manliga prestation i huvudroll.
2) Bästa kvinnliga prestation i huvudroll.
3) Bästa manliga prestation i biroll.
4) Bästa kvinnliga prestation i biroll.
5) Bästa samlade produktion.
6) Bästa film.
7) Bästa regiarbete.
8) Bästa originalmanuskript.
9) Bästa foto.
10) Bästa kortfilm.

Känns inte så där jätteannorlunda mot vår samtids prisgalor, eller hur?

Just 1943 skulle galan firas för andra året och den skulle ske den 21 maj i samband med Biografägareförbundets kongressmiddag på Grand Hotel. Och det är inför det kalaset som Filmjournalens redaktion genom Gunnar Tannefors penna, i nr 19, 1943 ger sig i kast med att nominera sina favoriter inom de olika kategorierna. Inte för att man vill påverka juryn, utan för att man vill säga sitt!

Och eftersom dessa sidor har sitt eget tema så rör vi oss snabbt mot i kategori två. Vilka kvinnliga huvudrollsprestationer sticker ut under det gångna filmåret? Inledningsvis betonar man att det är svårare att utse kvinnlig huvudroll än manlig, då det finns ett större antal duktiga skådespelerskor än skådespelare. Men det finns tre insatser "som avtecknar sig med särskild skärpa": Irma Christenson som den olyckliga prästhustrun i "Doktor Glas", Marianne Aminoff i sin roll som den tappra och kloka beredskapshustrun i "Ta hand om Ulla" och så - glädjande nog - Birgit Tengroth i "Kan doktorn komma?"

Filmjournalen lutar nog åt att Tengroth är den som toppar, hon har nämligen i sin rolltolkning visat sig kunna:

suveränare än någon annan svensk skådespelerska behärska något av det svåraste som finns, nämligen att spela en enkel och okomplicerad gestalt.

Hennes roll sägs också vara den vanskligaste. Det vill mycket kultur till för att återge det "naiva" och "folkliga" så genuint och äkta.

Nå, hur juryn slutligen valde den 21 maj kan jag inte meddela i skrivande stund. Men vad gäller kategori 6, Bästa film, så verkar valet ha blivit - i alla fall om man får tro Studio S, denna vår ledande samtida svenska filmutgivare - Hasse Ekmans "Ombyte av tåg". Se omslaget på den kommande DVD-utgåvan! Köp den förresten, för filmen är fortfarande - efter alla dessa år - årets bästa svenska film.

Om vi håller kvinnofrågan vid liv: vilka biroller fann då Filmjournalen mest anmärkningsvärda? Jo, Marianne Löfgren som alkoholiserad kammarrättsrådinna i "Man glömmer ingenting" samt Hilda Borgström gamla, glada kleptoman i "Kvinnor i fångenskap". Ingen kan i alla fall påstå att dåtidens Filmjournalen hade en hurtigt lättviktig filmsmak!

TV-fröjd, tidig december

Ny vecka, nya utmaningar.

En slump eller en tanke, det får förbli en gåta - men risk för en verklig Birgitöverdos föreligger kommande vecka! Varning utfärdas.

Under den traditionella matinétiden i SVT tidiga måndag- och tisdageftermiddagar visas nu två Tengrothfilmer två dagar i rad! Maken till utbud har inte skådats sedan den här bevakningen inleddes. Alltså en högtid för alla skolkande skolungar, arbetslösa, nattarbetare, pensionärer, kulturarbetare och eventuella rikemansdrönare: på måndag vildmarksdramat "Kan doktorn komma?" i rafflande regi av den pålitlige Rolf Husberg. Och så på tisdag Ivar Johanssons "Oss baroner emellan" med Tengroth som välklädd guvernant i ett mer civiliserat sammanhang.

För den som till äventyrs skulle vara lite opasslig efter lunch på tisdag finns filmen även utgiven på dvd i serien Sandrews filmpärlor. På en videofilmbutik nära dig. Behöver jag säga: "rekommenderas".

Människor som minns 23: Rolf Husberg

Rolf Husberg verkar ha varit en man som varit överallt, mött alla, sett allt, gjort allt. Lyckans ost, med andra ord. Hur korsar en sådan man vår väg? Jo, han regisserade två filmer med Birgit Tengroth: Kan doktorn komma? (1942) och På liv och död (1943), båda har behandlats tidigare.

Men Husberg hade en lång och gedigen erfarenhet av yrket, långt före dessa insatser. Han hade kommit in i filmvärlden, genom Filmstaden, under stumfilmens slutfas och sedan arbetat sig igenom yrket från grunden. Han assisterade - och därmed hanterade Tengroth - redan i Hans livs match, Pojkarna på Storholmen, Giftasvuxna döttrar, Vad veta väl männen?, Sången om den eldröda blomman, Ebberöds bank och Annonsera. Hans regisserade dessutom valda delar av Karl för sin hatt.

Husberg var Filmstadens och branschens alltiallo: han hade jobbat med Gösta Ekman, Viktor Sjöström, Julius Jaenzon. Han drog sitt strå till stacken med Edvin Adolphson (vars filmer han klippte om utan att regissören märkte det) och jobbade med Hasse Ekman. Han klippte andras filmer, skrev manus, skrev om manus, fixade, riggade och donade. Till och med Pensionat Paradiset fanns med i hans CV. Tills han då blev regissör fullt ut, och gjorde hyfsat sammansatta filmer, gedigna arbeten om än inte med det där lilla extra, med en speciell vurm för det norrländska: kalfjäll, samekultur, isvidder. Motiv som återkom under åren, med eller utan egen förskyllan.

Om allt detta skriver Husberg själv i en memoar över sitt arbete: Mellan tagningarna: ett stycke filmhistoria [Arena förlag, 1993]. Ja, den är extremt fokuserad på arbetet, allt som beskrivs sker på Filmstaden, i konkurrerande Stockholmsstudior eller på avlägsna utsocknes (mest norröver) filminspelningar. Då och då på krogar i samband med inspelningar eller förhandlingsarbetet som föregick projekten. Husbergs ton andas en faiblesse för drickandet, i alla fall hanterandet av spriten, eller kanske snarare kulturen kring det hela. En dimmig kväll nånstans står Jussi Björling och sjunger i baren. Men när väckarklockan ringer igen är allt åter arbete. I samband med någon inspelning någonstans träffar han sin blivande fru, det noteras helt snabbt i en bisats.

Men boken är snygg, fint och rikt illustrerad, välskriven med charmig skvallernivå. Dessvärre verkar Husberg dock inte ha något som helst förhållande till Birgit, trots de många, många mötena i hennes tidiga filmkarriär: hon nämns då och då, som "Birgit Tengroth" eller "Tengroth", även om hon förvisso får posera på ett fotografi. Så antingen var hon helt ointressant (vilket hon knappast verkar varit som typ rent allmänt) eller så var det något som inte fungerade, eller hakade samman, dem emellan.

Husbergs regiarbete rullar på under 1940- och 1950-talen för att sedan hamna i en brant kurva i lodrätt riktning under 60-talets första år. Han skriver något om TV-produktioner, men ingenting preciseras närmare. Som om en andra del av boken var planerad. Eller att sagan härmed var slut.

I en annan, samtida, bemärkelse är sagan inte alls slut: om jag säger Moln över Hellesta? Titlar som folk minns: Barnen från Frostmofjället eller Luffaren och Rasmus (han var bland de första att regissera filmer som vände sig till barn och ungdomar)? Och dessutom har flera av hans senare, även kan man tycka relativt ouppmärksammade filmer nyligen getts ut på dvd, vilket som vi vet inte är alla förunnat. Rolf Husberg lever än, mer genom sitt arbete än genom sitt namn.

[Bilder: förutom på porträttbilden överst syns Husberg på gruppfotografiet nedan klädd i golfbyxor. Filmen som spelas in är något som kallas Trötte Teodor (1931), alltså straxt innan Birgit korsade spår med honom.)

Post scriptum: Ett minus med boken som måste påtalas, och som den har gemensamt med många andra av den här typen - minnesböcker på mindre förlag med motiv från det vi kallar populärkultur - är avsaknaden av ett personregister. Denna typ av litteratur, det är ju trots allt fackböcker, måste också fungera som referensverk. Dumsnålt. Illa, mycket illa!

Kan doktorn komma? (1942) revisited

Åh, sommareftermiddag och äntligen en Tengrothfilm på TV! Kan doktorn komma? från 1942, en ödesmättad melodram från övre Norrlands inland. Ambulansflygaren letar på stora väggkartan och finner sitt mål alldeles innanför norska gränsen. Filmen är en vacker (och då talar jag inte bara om naturscenerierna och Lars-Erik Larssons kraftfulla och medryckande musik som översköljer betraktaren redan före filmtexterna) och trovärdig skildring av den lilla människans vilja till kärlek och överlevnad i ett kargt och nästan väglöst, kanske gudsförgätet land.

Doktorn, spelad av Olof Widgren, är någon form av distriktsläkare vars ansvarsområde sträcker sig upp över trädgränsen och bort till de yttersta lappkåtorna. I denna värld tar han sig fram med bil längs oändliga grusvägar och vandrar sedan sista biten, ett par mil eller så - med hatten på skallen, pipan i hand och strumpehållarna fastspända på vadorna under gummistövlarna - över utbredda hedar och gränslösa fjällsluttningar. Här ute i nowhere finns enstaka pörten och gårdar där människor harvar och hukar under bördorna, här hjälper man varandra mot centralmaktens påfund och illvilja, här hoppas man fortfarande på överlevnad och kärlek.

Tengroth spelar Anna i Kraja, en ung dam som föräldralös får slita på hemmanet och driva upp sina tre småsyskon. Från att ha varit en rätt oskyldig, flirtig och småglad flicka utvecklas hon, i Birgits tolkning, till en vass och beslutsam kvinna som värjer sig mot alla, i synnerhet de män som kommer för nära. Här finns ögonblick då man tydligt ser den tvärhet och vrånghet som Tengroth uppenbarligen hade i sig själv.

Filmen är inte bara fint filmad, med ett sug i dramatik och dialog och med värdiga, lågmälda porträtt av alla människor som passerar revy, skådespeleriet är långt ute i birollerna av högsta klass. Två unga vildmarksgossar slåss handgripligen om den sköna, men de kämpar sedan tillsammans för hennes skull och skulle båda förlorat henne om inte det där ambulansflyget kunnat landa på sina flottörer just där forsen strömmade något lugnare.

Rolf Husberg som stod för regin skulle snart återvända till miljön, fast med ännu värre elände, i Barnen från Frostmofjället (1945). Dessförinnan, redan 1943, släpade han med sig Birgit till fjällvidderna på nytt vid filmatiseringen av Hasse Ekmans manus På liv och död. Och Birgit och Olof Widgren skulle mötas vid en annan fors några år senare i Ödemarksprästen (1946). Den duktige Widgren beskrivs f.ö. i Svenska konstnärer som "en typisk intellektuell skådespelare, som skapar sina gestalter på grundval av en psykologiskt genomträngande och djupgåpende analys. Kännetecknande för hans konst är den nästan fanatiska intensitet, varmed han upplever sina roller."

Det kan nämnas att liksom i Atlantäventyret sjunger Tengroth i filmen! Denna gång psalmen Se, Jesus är ett tröstrikt namn.