Birgit i vintersnö

I april 1940 fick vår Birgit uppleva nesan att Ingrid Bergman tog hela omslaget i fyrfärg av Filmjournalen nr 15, 1940. Men om hon bläddrade vidare kunde hon glädjas desto mer av ett helt uppslag med rubriken Adolf hugger timmer och Birgit grinar mot solen. Ja, så kan också en rubrik sättas.

Bakgrunden till det hela är att Tengroth och Jahr befinner sig uppe i Åretrakten för filminspelning. Det handlar om den film som på sensommaren skulle få premiär under namnet Karl för sin hatt, i Schamyl Baumans regi, men som i aprilsolen fortfarande gick under arbetsnamnet Skogens son. Nu har tidskriften skickat upp en namnlös fotograf för att dokumentera inspelningen och läsarna, eller tittarna, bjuds på fina bilder med en förtjusande Birgit i vintermundering och som aktiv lunchkocka åt filmteamet i timmerkojan.

Aktörerna Emil Fjellström och Adolf Jahr poserar i lurviga - notera: äkta! - skägg och i numrets skvallerspalt Veckan Philip den Magre berättas att Jahr dessutom imponerat på de lokala skogshuggarna genom sina krafttag och jämtska dialekt.

Inspelningen hade också varit lite dramatisk då en filmscen bestod i att Tengroth skidar i skogen medan Adolf Jahr hugger ner en gran som faller så nära henne att starke Adolf måste pulsa fram och i rätt ögonblick kasta henne åt sidan undan den fallande trädet. Tre granar gick det åt innan fjällscensansvarige Rolf Husberg var nöjd med spänningen och realismen i den episoden. Som alltså, efter det att Birgit borstat av all nysnön från skidjackan, blir själva inledningen till filmens romans.

TV-fröjd, tidig december

Ny vecka, nya utmaningar.

En slump eller en tanke, det får förbli en gåta - men risk för en verklig Birgitöverdos föreligger kommande vecka! Varning utfärdas.

Under den traditionella matinétiden i SVT tidiga måndag- och tisdageftermiddagar visas nu två Tengrothfilmer två dagar i rad! Maken till utbud har inte skådats sedan den här bevakningen inleddes. Alltså en högtid för alla skolkande skolungar, arbetslösa, nattarbetare, pensionärer, kulturarbetare och eventuella rikemansdrönare: på måndag vildmarksdramat "Kan doktorn komma?" i rafflande regi av den pålitlige Rolf Husberg. Och så på tisdag Ivar Johanssons "Oss baroner emellan" med Tengroth som välklädd guvernant i ett mer civiliserat sammanhang.

För den som till äventyrs skulle vara lite opasslig efter lunch på tisdag finns filmen även utgiven på dvd i serien Sandrews filmpärlor. På en videofilmbutik nära dig. Behöver jag säga: "rekommenderas".

Människor som minns 23: Rolf Husberg

Rolf Husberg verkar ha varit en man som varit överallt, mött alla, sett allt, gjort allt. Lyckans ost, med andra ord. Hur korsar en sådan man vår väg? Jo, han regisserade två filmer med Birgit Tengroth: Kan doktorn komma? (1942) och På liv och död (1943), båda har behandlats tidigare.

Men Husberg hade en lång och gedigen erfarenhet av yrket, långt före dessa insatser. Han hade kommit in i filmvärlden, genom Filmstaden, under stumfilmens slutfas och sedan arbetat sig igenom yrket från grunden. Han assisterade - och därmed hanterade Tengroth - redan i Hans livs match, Pojkarna på Storholmen, Giftasvuxna döttrar, Vad veta väl männen?, Sången om den eldröda blomman, Ebberöds bank och Annonsera. Hans regisserade dessutom valda delar av Karl för sin hatt.

Husberg var Filmstadens och branschens alltiallo: han hade jobbat med Gösta Ekman, Viktor Sjöström, Julius Jaenzon. Han drog sitt strå till stacken med Edvin Adolphson (vars filmer han klippte om utan att regissören märkte det) och jobbade med Hasse Ekman. Han klippte andras filmer, skrev manus, skrev om manus, fixade, riggade och donade. Till och med Pensionat Paradiset fanns med i hans CV. Tills han då blev regissör fullt ut, och gjorde hyfsat sammansatta filmer, gedigna arbeten om än inte med det där lilla extra, med en speciell vurm för det norrländska: kalfjäll, samekultur, isvidder. Motiv som återkom under åren, med eller utan egen förskyllan.

Om allt detta skriver Husberg själv i en memoar över sitt arbete: Mellan tagningarna: ett stycke filmhistoria [Arena förlag, 1993]. Ja, den är extremt fokuserad på arbetet, allt som beskrivs sker på Filmstaden, i konkurrerande Stockholmsstudior eller på avlägsna utsocknes (mest norröver) filminspelningar. Då och då på krogar i samband med inspelningar eller förhandlingsarbetet som föregick projekten. Husbergs ton andas en faiblesse för drickandet, i alla fall hanterandet av spriten, eller kanske snarare kulturen kring det hela. En dimmig kväll nånstans står Jussi Björling och sjunger i baren. Men när väckarklockan ringer igen är allt åter arbete. I samband med någon inspelning någonstans träffar han sin blivande fru, det noteras helt snabbt i en bisats.

Men boken är snygg, fint och rikt illustrerad, välskriven med charmig skvallernivå. Dessvärre verkar Husberg dock inte ha något som helst förhållande till Birgit, trots de många, många mötena i hennes tidiga filmkarriär: hon nämns då och då, som "Birgit Tengroth" eller "Tengroth", även om hon förvisso får posera på ett fotografi. Så antingen var hon helt ointressant (vilket hon knappast verkar varit som typ rent allmänt) eller så var det något som inte fungerade, eller hakade samman, dem emellan.

Husbergs regiarbete rullar på under 1940- och 1950-talen för att sedan hamna i en brant kurva i lodrätt riktning under 60-talets första år. Han skriver något om TV-produktioner, men ingenting preciseras närmare. Som om en andra del av boken var planerad. Eller att sagan härmed var slut.

I en annan, samtida, bemärkelse är sagan inte alls slut: om jag säger Moln över Hellesta? Titlar som folk minns: Barnen från Frostmofjället eller Luffaren och Rasmus (han var bland de första att regissera filmer som vände sig till barn och ungdomar)? Och dessutom har flera av hans senare, även kan man tycka relativt ouppmärksammade filmer nyligen getts ut på dvd, vilket som vi vet inte är alla förunnat. Rolf Husberg lever än, mer genom sitt arbete än genom sitt namn.

[Bilder: förutom på porträttbilden överst syns Husberg på gruppfotografiet nedan klädd i golfbyxor. Filmen som spelas in är något som kallas Trötte Teodor (1931), alltså straxt innan Birgit korsade spår med honom.)

Post scriptum: Ett minus med boken som måste påtalas, och som den har gemensamt med många andra av den här typen - minnesböcker på mindre förlag med motiv från det vi kallar populärkultur - är avsaknaden av ett personregister. Denna typ av litteratur, det är ju trots allt fackböcker, måste också fungera som referensverk. Dumsnålt. Illa, mycket illa!

På liv och död [1943]

Så har ytterligare en gammal Tengroth-film gått på eftermiddagsmatiné i den statliga televisionen och eftersom det den här gången inte var en repris på reprisen etc. så är det med en viss förväntan man låter bandet gå. Filmen På liv och död är dessutom relativt sen ur ett tengroth-perspektiv, den hade premiär 1943 och det var under den här eran som Birgits skådespeleri bottnade och fick en tydligare karaktär.

Det är Norrland, det är vinter, och det är en hård tid. Det här är en värnplikts- och beredskapsfilm av ett slag som numer kan kännas totalt stillastående och daterad: småtjafset grabbarna emellan inne på logementet, och så upp i givakt så fort ett befäl i de lägre graderna råkar komma i närheten. Halva filmen, i Rolf Husbergs regi, består dessvärre (för dramat) av mer eller mindre stumma och rätt utdragna naturscenerier och sköna vyer där unga män i uniform skidar över skare och i lössnö, i motlut och nerför backarna.

Inne på det närbelägna fjällhotellet rör sig ett gäng yngre människor, helt klart från ett urbaniserat Söderut, dialekten antyder stockholmsområdet. Det är i den här miljön dialogen tillåts ta för sig. Manuset är också skrivet av dessa sidors hjälte, Hasse Ekman, det naturliga munhuggeriets mästare. Och han skådespelar också. Med mustasch. Och ännu bättre: åt sig själv reserverar han repliker som i sin cynism och livsleda skulle kunna vara ett utkast till den kommande filmen Banketten.

Intrigen är väl heller inget vidare, det måste erkännas och jag tror nog att Ekman själv var rätt medveten om det. Han nämner filmen som hastigast i sin memoarbok (den andra) och då mest i form av sega skidturer ute på fjället och så att författaren och debattören Sven Stolpe plötsligt dök upp och ställde till det. Däruppe i norr, bortom all ära och redlighet, började de tydligen planera för ett kommande filmmanus.

Birgit spelar ung dam av det mer rejäla slaget, hon förirrar sig på kalfjället men hittar hem igen, även om hon sig självt oförskyllt orsakar elände. Hon hjälper därefter militären att spåra en farlig sabotör genom sitt försåtliga snack. Hon gör bra ifrån sig med det lilla hon har att att hantera, kvittrar när hon lägger sina repliker, ser svårartat ångestfull ut i andra sekvenser. Vi har sett det förut, när hon lägger blicken liksom utanför hela verkligheten runtom.

Man kan också uppmärksamma att den dräkt hon bär på förra inläggets bild - den äktenskapliga snökastningen - i den här filmen får tjänstgöra dels som skiddräkt ute på vidderna (vid soligt väder), dels som mysdräkt inne i hotellsoffan (dagtid). En påminnelse om att skådespelarna vid den här tiden fick skaffa sina rollkläder privat. Bra kvalitét uppenbarligen då den i alla fall överlevde ända fram till 1946.

Även andra roller framförs på ett gediget sätt. Kända ansikten från tiden passerar i aftondress eller uniform. Barskt eller spralligt. I damernas fall till och med lite vimsigt. Och så Karl Arne Holmsten, som verkar kunna göra vilken typ av roll som helst på samma naturligt, lediga sätt. Och få det att bära hela vägen fram till sluttexten.

[Fotografiet: Birgit i sin roll som Karin Sjövall, fänrikens flirt och till vänster skymtar Lillebil Kjellén som den karltokiga Gittan, vilken föredrar en löjtnant när sådan finns tillhands.]

Kan doktorn komma? (1942) revisited

Åh, sommareftermiddag och äntligen en Tengrothfilm på TV! Kan doktorn komma? från 1942, en ödesmättad melodram från övre Norrlands inland. Ambulansflygaren letar på stora väggkartan och finner sitt mål alldeles innanför norska gränsen. Filmen är en vacker (och då talar jag inte bara om naturscenerierna och Lars-Erik Larssons kraftfulla och medryckande musik som översköljer betraktaren redan före filmtexterna) och trovärdig skildring av den lilla människans vilja till kärlek och överlevnad i ett kargt och nästan väglöst, kanske gudsförgätet land.

Doktorn, spelad av Olof Widgren, är någon form av distriktsläkare vars ansvarsområde sträcker sig upp över trädgränsen och bort till de yttersta lappkåtorna. I denna värld tar han sig fram med bil längs oändliga grusvägar och vandrar sedan sista biten, ett par mil eller så - med hatten på skallen, pipan i hand och strumpehållarna fastspända på vadorna under gummistövlarna - över utbredda hedar och gränslösa fjällsluttningar. Här ute i nowhere finns enstaka pörten och gårdar där människor harvar och hukar under bördorna, här hjälper man varandra mot centralmaktens påfund och illvilja, här hoppas man fortfarande på överlevnad och kärlek.

Tengroth spelar Anna i Kraja, en ung dam som föräldralös får slita på hemmanet och driva upp sina tre småsyskon. Från att ha varit en rätt oskyldig, flirtig och småglad flicka utvecklas hon, i Birgits tolkning, till en vass och beslutsam kvinna som värjer sig mot alla, i synnerhet de män som kommer för nära. Här finns ögonblick då man tydligt ser den tvärhet och vrånghet som Tengroth uppenbarligen hade i sig själv.

Filmen är inte bara fint filmad, med ett sug i dramatik och dialog och med värdiga, lågmälda porträtt av alla människor som passerar revy, skådespeleriet är långt ute i birollerna av högsta klass. Två unga vildmarksgossar slåss handgripligen om den sköna, men de kämpar sedan tillsammans för hennes skull och skulle båda förlorat henne om inte det där ambulansflyget kunnat landa på sina flottörer just där forsen strömmade något lugnare.

Rolf Husberg som stod för regin skulle snart återvända till miljön, fast med ännu värre elände, i Barnen från Frostmofjället (1945). Dessförinnan, redan 1943, släpade han med sig Birgit till fjällvidderna på nytt vid filmatiseringen av Hasse Ekmans manus På liv och död. Och Birgit och Olof Widgren skulle mötas vid en annan fors några år senare i Ödemarksprästen (1946). Den duktige Widgren beskrivs f.ö. i Svenska konstnärer som "en typisk intellektuell skådespelare, som skapar sina gestalter på grundval av en psykologiskt genomträngande och djupgåpende analys. Kännetecknande för hans konst är den nästan fanatiska intensitet, varmed han upplever sina roller."

Det kan nämnas att liksom i Atlantäventyret sjunger Tengroth i filmen! Denna gång psalmen Se, Jesus är ett tröstrikt namn.

Kan doktorn komma? (1942)

Nu var ju det här egentligen tänkt som en observationspunkt för Tengroths sorgligt bortglömda skrivande, men istället verkar det utvecklas till ett lite om allting! Nu är det snart en högtidsstund igen: på måndag, den 2 juli, visar SVT1 filmen "Kan doktorn komma?" från 1942 med fröken Tengroth och i regi av Rolf Husberg! Själva filmtiteln associerar i mitt tycke kanske lite väl mycket till nordengelska/sydskotska tv-serier men regissören Husbergs namn bådar gott: han har gjort filmen "Tärningen är kastad" (1960) och har en ever-lasting-fame med klassikern "Moln över Hellesta" (1956) efter Margit Söderholms läsvärda roman. (Ja, jag vet för jag köpte boken på Skänninge marknad förra året!). Återkommer med synpunkter så snart filmen sänts. Birgit är plötsligt samtida.