Minnenas journal firar hundraåringarna

Det just nu pågående 100-årsjubliléet av ett antal dåtida filmstjärnor - Sickan Carlsson, Signe Hasso, vår Birgit, Irma Christenson, Ingrid Bergman och Hasse Ekman - har ju pågått från och till, och med viss hackighet under året. Främst ute på Filmstaden i Solna men även på Filmhuset i Stockholm och i riks- och lokalpress.

Strålkastarna söker sig (naturligtvis) som luftvärnskäglor huvudsakligen mot Bergmans bombplan. I halvljuset därutanför syns ibland Sickan och Hasse Ekman. Tengroth fick sitt erkännande i Ulrika Milles text som publicerades i Dagens Nyheter på årsdagen (se föregående inlägg), medan Hasso och Christenson hamnat mer ute i skuggan, utanför skottlinjen.


Dock kan man hitta samtliga jubilanter samlade i armkrok i ett mini-Vintergatan i det senaste numret av nostalgins högborg -
Minnenas Journal (nr 8, 2015). I en charmerande översikt signerad Helena Marcusson stiger de alla ut på scengolvet - utom Ingrid som väntar i logen på sitt egen nummer - och ler i svartvitt.

Inburen från det svarta mörkret ler även Nils Kihlberg ett snabbt leende mot oss, han som spelade mot Birgit i Västkustens hjältar (1940) och i På liv och död (1943).

Birgit beskrivs träffande som en "uttrycksfull och rättfram kvinna" som satte sin prägel på allt hon gjorde och som "gick rakt genom filmduken och in i publikens sinnen". Något som illustreras med två porträtt från filmkarriärens två ändhållplatser: den ungflickiga sötnosheten i Pojkarna från Storholmen (1932) och la grande final som medelålders skönhet i Flicka och hyacinter (1950).

Hundra år har gått - men när man då och då få se dem agera på filmduken rör de vid betraktaren som något de sa senast i förrgår. Erfarenheten går varken i svartvitt eller färg.

Tengroth på tiljan 10: Flickor i uniform

Birgits scendebut - om vi undantar hennes agerade på Operans scen - skedde bara ett stenkast från Balettens övningssalar: Blanche-teatern vid Västra Trädgårdsgatan, där Sverigehuset numera ligger mittemot NK.

Nu var hon engagerad av direktören Harry Roeck-Hansen för en roll i den österrikiska pjäsen Flickor i uniform och premiären gick 17 oktober 1934. Första kvällen för en succé som skulle vara i hela 100 föreställningar. Själva pjäsen utspelar sig på en tysk internatskola för flickor, där preussisk anda tydligen råder, men där - i alla fall om man får tro signaturen Gastons anmälan från en senare föreställning i Eskilstuna - även tydliga homo-referenser dramatiserar förhållandet mellan lärarinnor och elever. "Denna pjäs om flickårens brytningtid", som Tengroth formulerar det. Under de tidigare fyra åren hade stycket gått ett segertåg runt kontinentens teatersalonger. Nu var det Stockholms tur.

Föreställningen innehöll namnkunniga stjärnor som direktörens egen hustru Esther Roeck-Hansen och veteranen Anna Flygare-Stenhammar, båda representanter för lärarkollegiet men det var de unga hungriga som fyllde rollerna som elever som snart skulle bli de nya namnen: Solveig Hedengren, Birgit själv som Ilse von Westhagen, men framför allt den 19-åriga Signe Larsson-Hasso som axlade en av huvudrollerna som unga eleven Manuela med en sådan övertygelse att detta blev hennes stora genombrott. Och som i förlängningen skulle föra henne ända bort till Hollywood.

I ett senare skrivet porträtt beskriver Birgit hur unga Hasso fullkomligt tar över repetitionerna. Förutom att hon varit elev vid Dramaten så påpekar dessutom teaterns programblad att hon har en bakgrund vid radion; "hon hade visst spelat in ett par reklamfilmer om margarin och Pubkappor" kommenterar Tengroth syrligt, men hon kunde inte att på något sätt förneka hennes talang och esprit.

Efter nyår går Blanche-teaterns föreställning ut på turné i Riksteaterns regi, men då har Tengroth lämnat det hela för nya filmäventyr. Hon ersätts i den följande rundan av Inga-Bodil Vetterlund.

[Bilder: 22 år efter Tengroths premiär hänger fortfarande Blanche-teaterns uppseendeväckande skylt, signerad John Bauer, tvärs över Västra Trädgårdsgatan. Året är 1956 och bilden är tagen i riktning söderut. Därunder: tre vackra flickor som ännu bara anar framtiden: Solveig, Signe och Birgit på ett samtida foto från Blanchetiden.]

Birgit minns: Signe Hasso

Sveriges television körde för en dryg vecka sedan på bästa eftermiddagstid filmen Karriär från 1938 i regi av Schamyl Bauman, en alldeles strålande berättelse om ett fritt teatersällskaps vedermödor och lyckans lynnighet. Förutom den alltid imponerande Sture Lagerwall i den manliga huvudrollen var filmens stora stjärna den 23 år gamla Signe Hasso, en, måste man säga, helt underbar varelse.

Fru Hasso, född Larsson, var en månad yngre än Tengroth. Född i Stockholm möttes deras stigar tidigt i samband med uppsättningen av pjäsen Flickor i uniform på Blancheteatern 1934. En föreställning som blev Hassos stora genombrott och i en artikel i Vecko-Journalen, nr 13, 1952 skriver Birgit ett porträtt av sin före detta kollega och minns där repetitionsarbetet inför pjäsen och succén som följde. Signes succé vill säga, Tengroth påpekar ödmjukt att hon själv hade en mycket enkel och okomplicerad roll. Istället ramlar Hasso in på scenen i samband med en tidig kollationering, nittonårig, redan gift och mor, utan direkt erfarenhet förutom ett par reklamfilmer och från första stund tar hon scen, regissör och uppsättning i besittning.

"Jag vill bli så stor att jag kan tala alla världens tungomål och bli förstådd av hela världen!" utbrister Hasso under repetitionernas gång och Birgit knycker på nacken åt en sådan förmätenhet och kan först senare identifiera yttrandet som taget ur Apostlagärningarnas andra kapitel och den heliga Andes utgjutning. Och visst, påpekar Tengroth, utgjöts Anden över den teaterscenen!

Birgit kan dock inte hålla inne med ytterligare funderingar: efter succén greps Hasso av "panisk rädsla" att förlora hettan i sitt spel, alltså kastade hon sig ut i vimlet, ut bland människorna, superade och gick på nattklubb: "Hon kom in i den där livsföringen som inte stoppar, inte stoppar...den ständiga upprivenhetens perpetuum mobile. Tanklösa människor avundas skådespelare deras sorglösa liv, beundran, publicitet, nattliga fester. De är nog sällan lyckliga", fortsätter hon och hon borde väl veta. Yrkets förbannelse är att, och sedan citerar hon Edith Södergran: "se till att varje dag hämta friska blommor från helvetet."

Sedan sticker Hasso till Hollywood, vilket aldrig erbjöds Tengroth, och hon berättar att där minsann platsade inte en skådespelerska som Hasso, hon var dömd på förhand. "Stora aktriser gör sig endast undantagsvis på vita duken". Istället fick hon slita hund i b-filmer, stå i kö och vänta men gav aldrig upp, "från sina hårda uppväxtår förde hon med sig ovärderligt kapital, utvunnen ur besvikelser." Nu, säger sig Birgit dock ha sett Hassos namn i meterhög neon i New York, hon hade slitit sig upp igen och författaren säger sig glädjas därvid, men fan tro't! Texten igenom finns allt en litet njugg ton, ett törne, en knapp förnimbar men skavande irritation.

Reportaget avrundas dock lite galant med en bild som förenar avundsjuka och erkännande: från en gemensam promenad längs Strandvägen, Hasso i ny-, men felsydd, promenaddräkt, med en barnvagn som var både ful och till låns och en baby på tok för stor och tung. Stjärnan går där med långa kliv, svettig och utmärglad, men runt henne, ser Tengroth, skiner likt en gloria tron på teatern, på framtiden och familjen.

[På bilden, ur Vecko-Journalen, flankeras den självlysande Hasso av sina medspelerskor på Blanche: t.v. den för mig hittills okända Solveig Hedengran och till höger - som alltid på andra sidan skarven - vår hjältinna.]

Människor som minns 10: Signe Hasso

Sommarfynd på frikyrklig loppis i Linköping: Signe Hassos memoarbok "Inte än" (Trevi, 1988). Sådana här memoarer utan personregister är ett elände och jag fick bläddra igenom uppemot 230 sidor innan jag fann vad jag sökte och ansåg boken vara värd sina tio kronor.

Signe Hasso, född Larsson, var jämnårig med Tengroth och något av ett "underbarn", vid tolv års ålder stod hon på Dramatens scen och antogs senare vid teaterns elevskola (vars inträdesprov hon uppenbarligen, till skillnad från Birgit klarade) och avverkade under trettiotalet den ena pangrollen efter den andra. De första filmrollerna kom mot decenniets slut och redan 1940 var hon på väg till Hollywood. Under fytiotalet var hon i huvudsak verksam inom den amerikanska filmen:

Boken växlar mellan barndomens stockholmsminnen och den vuxna kvinnans erfarenheter, på båda sidor av Atlanten, i sorg och glädje. Det var under arbetet med succéföreställningen "Flickor i uniform" på Blancheteatern 1934-35 som hon träffade Tengroth som spelade en parallellroll. Hasso kallar Birgit för en vän för livet och fortsätter:

"Birgit och jag höll kontakten i alla år brevledes och per telefon. Minnet av henne, både som konstnär (författare och aktris) och som inspirerande, alltid positiv och stödjande vän i med- och motgång, lever och lyser för alltid varmt i mitt hjärta. Jag ser hennes vackra leende, hör hennes varma röst och börjar själv le - vad som än må ha hänt."

"...vad som än må ha hänt".

Efter att föreställningen gått cirka 500 gånger på Blanche gav sig uppsättningen ut på turné i landsorten och Tengroth hoppade av och ersattes av Inga-Bodil Vetterlund. Och därmed försvinner hon, Birgit, ur denna berättelse.

Även Hasso hade flera strängar på sin lyra, förutom flera memoarböcker - som vi säkert får anledning att återkomma till - skrev hon skönlitterära verk samt musik i samarbete med bland andra Alice Babs!

Signe Hasso levde vidare i Los Angeles där hon dog 2002, 86 år gammal.