Aforismer (III)

*

Osäkerheten är alla lasters styvmor.

*

Man ska skriva sig till hälsa, inte skriva om sin ohälsa.

*

Vem jag är har jag ingen aning om. En visste det och han var en lögnhals.

*

Har allt gått mig förbi eller har jag gått förbi allt? Som vid uppehåll på en station, är det mitt tåg som rör sig eller tåget på andra sidan perrongen?

*

Samma hjärtliga svar, samma hjärtlösa kyla. Varken debet eller kredit. Jag är ur räkningen.

*

[Birgit Tengroth, ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 22 juli 1967. Fortsättning följer.]

Alltid Ekmans!

Birgit hade nöjet att spela mot den äldre och ta regi av den yngre. Plus allt däremellan. Nu kan även du få ana hur det var, i alla fall om du har nära till Solna Filmstad. Lita på att Ekmansällskapet gör det bästa av det!

Fullständigt program hos ekmansallskapet respektive filmstadenskultur. Men, skynda, skynda, snart är det över!

Katrina [1943]

Filmen Katrina i regi av Gustaf Edgren är något så udda som en film där Tengroth inte har den kvinnliga huuvudrollen, men å andra sidan så fick under 1943 hela fem filmer med henne premiär så nog kunde hon kosta på sig att bjussa på utrymmet vid ett enstaka ögonblick.

Huvudrollen i detta åländska sjödrama gick istället till Märta Ekström, i huvudsak teaterskådespelerska, och som här dessutom spelar mot sig egen make, skådisen, teatermannen och regissören Frank Sundström. Ett rätt omaka par, i alla fall i filmen: hon en stark och självmedveten ung kvinna från det österbottniska kustlandet som plötsligt förälskar sig i den pratsjuke sjömannen från den åländska övärlden. Hon står rak, stolt och vacker som en Vasadrottning från förr, han visar sig vara en riktig nobody som kuvad av den lokale redaren tvingas ut till havs med mössan i hand. Men alla bekymmer, fattigdom och motgångar för dem samman, "som ett kitt" och de harvar på filmen igenom i sin lilla stuga ute på skäret.

Birgit dyker upp i filmens tredje del, efter kanske en halvtimme. Vi är då framme i modern tid och Katrinas och Franks överlevande barn har blivit två unga män som båda blir förtjusta i det nyanlända butiksbiträdet Saga Svensson.

Det märks faktiskt att du är utombys ifrån, säger den yngre brodern till Birgit, du dansar så man skulle tro du var från Marseille.

Så långt allt gott, Birgit fnittrar, dansar och lyser när hon blir uppvaktad av den minst sagt charmerande snyggingen George Fant. Ja, hon borde kunna räkna med att få håva in antingen honom eller den något mer inbundne, men ambitiösare, storebrodern Hampe Faustman. Men vad gör en stackars flicka när alla unga män tar tjänst på båtar med kurs mot fjärran hamnar och kontinenter? Väntar i handelsboden? Nej, hon låter sig förföras av öns lokale hövding, den slitne och stenrike redaren Ekvall. Klädd i skepparkrans och förmodligen dubbelt så gammal, om det nu skulle ha någon betydelse.

Just när förlovningen eklaterats kommer Fant hem, med fickan full av sparkapital, drömmar och giftastankar. När sanningen blir uppenbar gör han ett glansnummer av förtvivlat skådespeleri: han dricker sig drängfull, raglar in på lördagsdansen med suparbröderna, beter sig och följer efter en vurpa på dansgolvet med traktens förståndshandikappade flicka Serafia till hennes kammare och lyckas dessutom som grädden på moset - får vi snart veta - göra henne med barn. Allt går på några minuter. George Fant excellerar, dessutom ser han ut, okammad och slipslös, som en ung man från åren straxt före Beatles kom. George 20 år före.

Skenheliga falska satjänta!, så löd hans recension av Birgit minutrarna innan han attackerade flaskan, bylivet och flickan för att sedan försvinna bort över haven, för alltid i denna historia.

Detta får Hampe att se rött och här utvecklar sig bygdeeposet till ett Shakespearedrama Light där Hämnden blir det enda begäret, de fattigas törst efter hämnd på de besuttna som i generation efter generation trampat ner, förstört och rövat från de olyckliga under dem. Modern, Katrina, som i filmens inledning nedkallade en förbannelse över redarfamiljen förtvivlar nu över de krafter som hon släppt lös.

Nånstans här gifter sig Birgit med gubben, bilder från bröllopet i kyrkan klipps omdelbart ihop med bilder från en begravning där bruden istället går i sorgflor. Bland åskadarna dyker plötsligt Julia Caesar upp med repliken:

Att det skulle gå så fort för Saga att bli änka, det ingick väl inte i Ekvalls planer när de låg på brudpallen för tre månar sen?

Så Birgit ärver redarrörelsen och fartygstrafiken, här skymtar den typ av gestalt hon gjorde så ofta under 1940-talet, på ett eget sätt en ensam kvinna med en skugga från förr att hålla på avstånd. Som kvinnlig företagare kläds hon genast i uppsatt hår och en opassande hatt (om man ska vara snäll), men som en präst sa till Katrina i filmens början: man kan resa hur långt som helst, men sitt hjärta reser man aldrig ifrån. Hampe mjuknar, ställer in sitt hämnddrama och de tu förenas och med en karl som direktör kan Birgit återgå till bli kvinnlig, modernt klippt, klädd i snygg gångdräkt, och med tjänsteflickor att kommendera i rikemanshuset inne i Mariehamn.

Men här finns samtidigt, utanför manus, en annan historia vid sidan av. Frank Sundström och Märta Ekström var gifta och vid denna tid bodde de i hyrd lägenhet ute i Bergshyddan på Djurgården, samma boende som Birgit och Stig Ahlgren skulle ta över bara ett par år senare. Än hade hon inte träffat Ahlgren men hon visste säkert var Frank och Märta höll hus.

K. G. Kristoffersson

Ytterligare en av alla de som skulle ha kunnat berätta har gått in i den stora tystnaden, fotografen K. G. Kristoffersson - enligt Stockholmpressens runor hela 93 år gammal.

Kristoffersson fotograferade under 1940-talet Birgit vid flera tillfällen och han har behandlats tidigare i dessa spalter. Dottern Louise har t. o. m. hört av sig för något år sedan och försäkrat att pappan fortfarande var vid full vigör. Men ingenting varar ju för evigt.

Nu får andra berätta hans historia, någonstans finns säkert en massa negativ som aldrig kommer att bli sedda som positiv. Tystnaden drar för en kort minut mellan Operabarens sittmöbler, den församlade fotografkåren tar hatten av och Birgit niger halvt i skymundan vid kanten av granriset.

Aforismer (II)

*

Dumheten är den största gåvan, näst rikedom. Ofta ges de inslagna i samma paket. Från pappa och mamma på födelsedagen.

*

Den mätte blir inviterad, den hungrige utspisad.

*

Uppfostran lägger seltyg på barnet. När det ska bli en fri människa travar det redan snällt mellan skaklarna.

*

När man är sjuk vill man slippa sin kropp, när man är frisk sin själ.

*

En öppen blick och ett ärligt handslag borde beivras som osund reklam.

*

[Birgit Tengroth, ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 22 juli 1967. Fortsättning följer.]

Tengroth på tiljan 11b: Sådana tider

Förra inläggets spelfilm Kungen kommer spelades in under hösten 1935, samtidigt har filmens nittonåriga kvinnliga huvudrollsinnehavare teaterpremiär på Vasan. Birgit Tengroth beskriver dryga 15 år senare det hela i sitt journalistiska porträtt av Gösta Ekman. Hon är hypernervös, näst intill lamslagen sedan någon högt och tydligt betvivlat hennes förmåga att gestalta den filmroll hon tilldelats.

In sveper Gösta Ekman i studion, med den storslagna gest som var hans väsen: Vad ni är förtjusande! Har ni sett allesammans vad hon är förtjusande!

Och hon intygar att hans ord var förlösande och kanske räddade henne på premiären kvällen efter. Spår av detta ser vi branschtidningen Teatern, nr 11, 1935 som recenserar föreställningen. Gustaf Collijn är på plats, ser ett drama om penningbegärets utstuderade rovriddare och deras offer, berömmer visst, kristiserar annat. Men så ser han den unga Tengroth:

Birgit Tengroth avvärjde emellertid att dessa scener kunnat komma att verka ännu mera motbjudande. Hon var över huvud hela kvällen i högsta grad till sin fördel. Man behöver inte vara pappa för att uppskatta den präktiga flicktyp, hon gjorde, men eftersom hon just gentemot fadern visade sig från sina bästa sidor kan man kanske särskilt i den egenskapen vittna om hur rättfram, enkel och äkta alltigenom hon verkade.

Collijn kan här tyckas lite onödigt omständlig men utstrålningen från scenen, och hur den damp ner i bänkraderna, går knappast att ta miste på.

Detta såg också den gamle Ekman när han halvnio nästa morgon greppade Råsundastudions morgontidningar, läste recensionerna, vände sig mot Birgit, slog ut med händerna och sa:

"Birgit, du är född!"

Kungen kommer [1936]

Vad passar bättre när man läser Carina Burmans Gösta Ekman-biografi än att beställa fram Ragnar Hyltén-Cavallius spelfilm Kungen kommer? Detta historiska kostymdrama där samtidens historier kring kung Karl XV gestaltas i en räcka rätt imponerande scener, och där den evige teaterkungen skrider in på scen och föser med en konungslig handrörelse den riktige kungen ner i orkesterdiket?

Detta var Birgits möte med sin världs verklige kung: Gösta Ekman himself. Hon var i början av en lång karriär, han i slutet av sin, men samtidigt var de båda lika unga, lika uppfyllda av tiden och möjligheterna, stående på samma lilla isflak på väg från någonstans till just ingenstans.

Filmen är ett förväxlingsdrama uppklätt i 1860-talets coiffeur. Här rider husarer i ståtliga och snoddbehängda uniformer, här skrider noblessens mamseller genom slottens salar, här står ekarna urgamla intill överklassens torrlagda jaktängar. Här skiner månen ner över det förmodligen fåfänga hoppet om den dröm.

Filmen är naturligtvis helt och hållet Gösta Ekmans. Han har två roller, dels som kungen själv, dels som en resande provinsskådespelare som engageras för att en kväll eller två spela kungen. Allt för att en avspisad husar ska kunna vinna tillbaka sin älskade.

Men Gösta är helt wunderschön, rakt igenom. Båda rollerna gestaltas suveränt, anslående och med bara små, små kroppsrörelser som bygger upp och varierar de två gestalterna på ett enastående sätt. I kungens fall dessutom roande porträttlikt. Detta var Ekmans nästnästnästsista långfilm och på något sätt kan man se den knyta ihop karriärens påse, dels den suveräne mogne skådespelaren, dels den unge entusiasten som trasslar sig igenom det rätt påvra landsortsturnerandet. Ekman stod ju vid denna tid liksom med ett ben i vardera tillvaron: dels en praktvåning på Artillerigatan, dels en osviklig entusiam för teaterns kraft och (för honom) livsnödvändighet.

Här får vi också flera exempel på livet som turnérande skådis i landsorten, livligt och övertygande dråpligt gestaltat i filmen och med Ekman som den som styr upp ett hotat och utlämnat teaterkompani och som vid en akut kris erbjuder sig att ta över rollen som kung Agamemnon i Offenbachs Sköna Helena samtidigt som han behåller sin egen.

Någon frågar: Kan du rollen?
Gösta: Det behöver jag inte! Jag hänför! Jag bländar!

Och med utropstecken bakom varje replik. Så var han tydligen, för långt senare i en slottsberså deklamerar han kärlekens lov, dricker för mycket ur flaskan, faller för djupt i kvinnans (Birgits) ögondjup.

Ett smakprov på Ekmans deklamation: Den största makten här i tillvaron, den makt som kommer rosorna att dofta ännu rödare därute i din trädgård, som kommer månstrålarna att glittra ännu mera strålande därute, som kommer ynglingens hjärta klappa ännu vildare, som kommer den unga flickan att rodna ännu rödare. Den makt, den gudomliga makt som änglarna kallar himmelen. Demonerna kallar den avgrunden, och människorna kallar den kärlek!

Och han får åskådaren att inte raljant himla med ögonen, man köper det fullt av!

Sådan var han, mannen som preparerade morfinsprutan inne i logen, högg den så rakt genom kostymbyxan, enligt Annalisa Ericson i Burmans bok.

Ja, vid sidan att detta skådespelets slagskepp hamnar såklart Birgit i periferin, hennes största uppgift är att se vän ut, dansa ut över balsalen, bära upp aftonklänningarnas kreationer. Vilket hon gör med den äran och gestaltar också filmens avslutande scener med flera repliker i rad på ett fullödigt sätt. Åke Ohberg som hennes fästman är både vansinnigt stilig - och galant som komiker. Tollie Zellman spelar sin praktroll: lätt överårig alkad skådespelerska med en aldrig sinande entusiasm över livets återstående möjligheter. Thor Modéen glömmer vi, han harvar bara vidare på, ja ni vet.

En sista reflektion: det är lätt komiskt att se den skånska slottsadeln gestaltas så imbecillt, världsfrånvänt och rent av efterblivet. Greveparets reaktioner på det resande teatersällskapets bragder motsvaras helt av unge Hasse Ekmans upplevelser när han en kort tid efter faderns död gifte in sig i precis denna perifera samhällsklass: samma frånvaro, samma intolerans, samma gradiosa dumhet.

Ja, herrn! Nej, herrn!

Får man lov att utbrista: Äntligen!

Eftersom Birgits främsta sånginsats aldrig bevarats till eftervärlden på grammofonskiva ges här ett tillfälle att njuta av delar ur duetten mellan Valdemar Dalquist och vår alldeles egen förtjusande fröken Tengroth. I ett klipp från långfilmen Atlantäventyret (1934) ett utdrag från sången Yes sir - No sir!, musik: Jules Sylvain, text: Åke Söderblom. För den otålige är det bara att spola fram till 5 minuter och 19 minuter in på filmen! Men var inte för okoncentrerad: vid 6:28 är det redan slut.

Det hela är en del av en extended nyhetsbulletin från 1949 i filmformat, producerat av Terrafilm ägd av Lorens Marmstedt som också en gång regisserade och producerade Atlantäventyret - lite produktplacering 15 år i efterhand kan man säga. Resten är filmer just landet runt, av journalfilmskaraktär, i avsikt av informera och roa publiken om vad som händer och sker, såväl stort som smått, i det som emellanåt kallas vårt avlånga land.

För den tålmodige väntar också belöningen i form av snabba repliker från kåsören Cello kring årets kjollängder, förevigade längs förmodligen Strandvägens trottoarer följt av en filmjournal från Malmö strumpfabrik med alla dess naturliga och konstgjorda kvinnoben. Sedan följer säsongens hattmode och sist, men absolut inte minst, den verkliga belöningen: en nattklubbsdoftande sång med den nyligen bortgångna Gaby Stenberg, ensam i skuggorna bakom nerfällda persienner, med sitt piano och sin beslöjade röst. Tidlöst, och rätt underbart. Se det rakt igenom.