Mans kvinna / Kvinnas man

Under 1944 hade Tengroth stora framgångar med rollen som Märit i Vilhelm Moberg-dramat Mans kvinna, dels på film och därefter på scen i Riksteaterns regi. Det fick Damernas värld i nr 20, 1944 att publicera en intervju med Birgit med utgångspunkt från pjäsens tema.

 

På frågan om det är lämpligt att gifta bort en 18-åring med en dubbelt så gammal man förfasar sig Birgit: "Bevare mig väl! Förr övertalades väl flickor till sådana äktenskap, men jag hoppas att det händer sällan nu! Man ska ha åtskilligt flera år på nacken än Märit och så ska man veta vad man ger sig in på, inte bara vara en oerfaren barnunge!"

Om man hamnar i en sån situation och försent finner kärleken hos en annan? "Det kan inte hjälpas, att det var rätt handlat!", utbrister hon, "Jag tycker det var moraliskt, jag! Det är inte moraliskt att leva tillsammans med en man, när allting inom en säger att man hör ihop med en annan. När det gäller den riktiga, stora kärleken, då vinner man i alla avseenden, moraliskt också, på att handla så. Ingenting kan vara fel, tycker jag."

"Märit har ju levat under ett sådant tryck så länge, att hon enkelt måste [visa sina känslor]! Och det måste väl alla? Man kan inte låta bli, det går helt enkelt inte, det lyser ur folk på långt håll! Och usch, vad det vore besvärligt och tråkigt att inte få lov att visa sin kärlek!"

Dock gäller det att tolka rätt, vad gäller kärleken, menar Tengroth. Kvinnan får inte vandra som en vandringspokal från den ene till den andre. Då går man under, såväl moraliskt som personligt. Och om barn finns med i bilden blir situationen en annan: om i och för sig inte karlen är av en sådan kaliber att det förlåter allting...

Nej, äktenskapet ska tas på allvar och gifta sig bör man göra först i mogen ålder. Birgit säger, "Själv kom jag aldrig på idén att gifta mig förrän jag gjorde det. Och jag tror, att i mitt eget fall var det precis rätt att inte göra det förrän jag absolut inte kunde låta bli! Men då gjorde jag det bums med detsamma...och det råder jag alla andra att göra också. Man ska upptäcka sin älskades små vardagliga egenheter inom äktenskapets lås och bom!"

Själv nygift passar hon på att de en inblick i sitt eget äktenskap: "Jag krusar inte. Min man säger att i ett äktenskap måste en ge efter. Min man säger att toffelhjälten är en med högt moraliskt mod, stor visdom och djup begåvning försedd person, i alla avseenden en förebild att uppställa för nygift ung man. Min man säger att han inte haft en så kringgärdad tillvaro sen han var sju år gammal, och måste lyda alla människor över sju år... Gud, det får ni inte skriva, vad ska han säga?"

Den starkaste kärleksupplevelsen

Kärleken är naturligtvis stor. Och utan kärlek ingen film, konstaterar Damernas värld, nr 1, 1944. Ja, kärleken är ju drivfjädern i de flesta filmers handling, och utan ungdom ingen kärlek liksom utan kärlek inget liv. Så därför frågar man runt bland det unga gardet i dåtidens svenska film om vilken som varit deras starkaste kärleksupplevelse: på film, nota bene!

En av de som tillfrågas är vår Birgit. Och hon minns "med särskild värme och tacksamhet" kärleksscenerna i filmen Sonja, lämpligt nog även hennes senaste filminsats och som helt säkert fortfarande rullade på biograferna när tidningen kom ut.

Men Birgit är främst nöjd med den roll hon fått gestalta, en riktig människa, som hon säger, inte en teaterfigur. En kvinna som plötsligt känner att allt det hon försökt bygga upp är på väg att brista och rasa samman:

Något av detta måste de flest kvinnor ha känt: ångesten för att lyckan är något man kan mista. Det är så sant, så riktigt, så vardagligt.

Och gränslöst glad blev jag, när jag hörde en kvinna säga: "Vet du vad jag tänkte, när jag såg filmen? 'Är kärleken så vacker?´ - tänkte jag."

Tack Herbert Grevenius för den pjäsen!

Nu är ju detta inte bara lättsamt babbel för att promota en egen film. Tengroth återkommer till Sonja i sin minnesbok och hur angelägen hon var att få vara med i filmen, en produktion ledd av Lorens Marmstedt och med regi av Hampe Faustman.

Enligt egen utsago var Tengroth redan kontrakterad för huvudrollen i filmen Kungsgatan, men den produktionen "stank av business" och Birgit kände sig väldigt obekväm trots ett bra gage. Och så dök Marmstedt upp och ville ha henne till Sonjafilmen, med ett gediget manus och en trygg och seriös producent. Vad göra? Marmstedt var förtvivlad - enligt Birgit - men Tengroth som ju var en handlingskraftig kvinna gick helt sonika till en psykiatiker som skrev sjukintyg. Och så att hon slapp kontraktet med Kungsgatan.

Oset av pengar, pengar, pengar gjorde inte längre luften klibbig att andas och jag slapp vara hora på Kungsgatan.

Hon sammanfattar: Vad jag inte vill har jag aldrig gjort och kommer aldrig att göra.

[Alla var inte lika nogräknade som Birgit: vännen Sture Lagerwall, en karaktär till synes helt befriad från sensibilitet och eventuellt höga ideal var med i båda filmerna. Hur han nu kunde göra det kontraktsmässigt.]

Omslagsflicka: 1940-talet

1940. 1941. 1941. 1941. 1941.
1942. 1942. 1942. 1942. 1943.
1943. 1944. 1944. 1944. 1945.
1945. 1946. 1947. 1948. 1949.

Birgit Tengroth: "Bäst klädd i Sverige"

Härligt, dessa sidor får tillfälle att bli modeblogg! Det är långt mellan varven så det gäller att passa på. Som när Damernas värld i nr. 7, 1944 låter Birgit visa upp sin garberod på ett flersidigt reportage. Eller inventering. En tecknare med svårtydbar signatur skickas till våningen för att rita av de nya plaggen, reportern Bi presenterar till detta en katalogliknande text.

Som den skarpsynte kan se blandas dräkter, klänningar i varierande längd med tillbehör som handväskor, hattar och tidsriktiga skomodeller. Till och med en pyjamas i "slipssilke" letar sig in och en clip i form av en lyra håller ihop det hela. Materialen är siden och ylle, chiffon och sammet för klänningarna, skorna är i mocka, väskorna i kalvskinn och svinläder. Hattar och turbaner i siden, taft och moiré. Stilen beskrivs som "okonstlad och mycket tilltalande", "vackra plagg som vi skulle önska hängde i vår garderob i stället."

Det mesta anges vara inköpt, alternativt uppsytt, på N.K., "i enkel och chic stil". Bland annat den blå klänning som Birgit bär på omslaget och det lilla fotot som syns bland teckningarna, jag tror vi har stött på den tidigare under resans gång. "En minst sagt tjusig hemmaklänning i kungsblått tjockt siden med matt yta - med sjömanskrage, som garneras av smala, vita tränsar."

På den undre bilden anas till höger en aftonklänning, "ljuvligt luftig och vacker med draget liv, tunna axelband och några breda veck nertill på kjolens svävande sky" som överlevde flytten till Djurgården, här mannekängas det vid Djurgårdskanalen 1945.

Med anledning av pyjamasdräkten nedanför aftonblåsan - med röd insida, svart utanpå och med jacka i kinesisk stil - som uppenbarligen användes inte bara under täcket, utbrister reportern: "Lägg märke till Birgit Tengroths förmåga att hitta på vackra och bekväma hemmaplagg!"

Bäst klädd i Sverige! braskar rubriken i rött men andra röster finns: Annalisa Ericson får handgripligen med sin nagelsax justera Birgits "tråkiga" sidenklänning inför den sittning i Oslo
som skulle leda till skilsmässa och omgifte:
"Hennes osäkra smak när det gällde kläder var känd."
Om detta skrivs i memoaren Lätta bubblor.

Valet av klänning orsakade också, några år senare, panikångest under en promenad i Paris med Jens Otto Krag. Men det är en rätt maffig historia så den får bli ett separat inlägg. Håll ögonen öppna.

Appendix: Lyckligt nygift står det lite manande på omslaget. Nej, det är inte Tengroth som avses utan kollegan Annalisa, här kallad fru von Segebaden. Fem familjer fick byta lägenhet för att flygaren Uno von Segebaden och hans glittrande artisthustru skulle få rätt våning "någonstans på Floragatan". Det unga, mycket stiliga, paret poserar i lägenheten tillsammans med lilla bebisen Claes Uno. Men med barnet bara några månader gammal blir dock mamma lite otålig och far ut på turné. Och vi som vet hur det kan gå gissar att flygofficeren så småningom tar sitt flygplan och drar sin kos. En sådan fru är alltför svår att försvara på mässen.

"Skaplig kärve med hönsen hemma..."

...sa mjölkbudet till journalisten Alli Halling när han fick veta att hon skulle intervjua Birgit Tengroth. Och, förklarar Halling för andra samhällsskikt och eftervärlden, detta betyder högsta beröm för både charm och intelligens!

Intervjun publicerades sedan i Damernas värld (nr 38, 1950) och är intressant på flera sätt. Den är gjord kanske ett halvår efter Forssells intervju som tidigare behandlats och där den manlige journalisten snarast lät sig övermannas in i ett stilla, förälskat lyssnande verkar den kvinnliga kollegan triggas in i ett entusiastiskt pladdrande samtal där hon efter några rader är hej och du med celebriteten och frågor och svar kastas fram och tillbaka. Båda intervjuerna ger dock samma bild av Tengroth, av en kvinna som kastat av sig en roll, ett skådespel och nu är den hon kanske är, men framför allt den hon vill vara!

"En pratstund med Birgit Tengroth är stimulerande som svart kaffe", inleder reportern, och därefter skissas personen Birgit upp: "Hon är välgörande frisk i synpunkterna, hon är frejdigt rak på sak, hon är i lycklig avsaknad av all sorts sentimentalitet men har fonder av sentiment parat med rivande humor - hon hoppar som en levnadslustig fjällbäck från ämne till ämne och prickar in replikerna som femettor i 150 km:s hastighet. Det hon säger är kvickt formulerat och har en listig underton som man inte blir riktigt klok på. Och så glimrar hennes ekorrögon medan hon avvaktar effekten. Det tar nämligen tid innan omgivningen fattar hennes bisarra tankevolter - men fattar man äntligen så förbluffas man av det logiska sammanhanget. Birgit är så glasklar i tankegången - hennes ordlekeri är ytterst raffinerat - och ändå får man ibland känslan att pratet från hennes sida medvetet görs till goddag-yxskaft. Hon vill se hur folk artigt reagerar inför det obegripliga. Och så återför hon blixtsnabbt samtalet till utgångspunkten och de andra står där men munnen full av stora, dumma potatisar."

Många ord att citera men, sannerligen, en spännande kvinna! Eller påfrestande? Och på bilderna som illustrerar artikeln (och som inte verkar ha något med intervjusituationen att göra) där glimrar minsann ekorrögonen och hon uppför sig närmast spralligt och poserar lekfullt i vit blus, vida långbyxor och röda sommarespadrillos.

Nå, vad säger hon då? Vad gäller litteraturen och efterspelet till Törst säger hon att boken var chock såväl för henne som för dem som fick boken i sin hand: "De trodde inte att jag var sån och jag trodde inte de var såna." Hon har alltid varit en flitig läsare, det finns författare som hjälpt henne och de som stjälpt henne. Som fundament på nattduksbordet finns dock alltid Ekelund och Södergran (liksom de låg där ett halvår tidigare i Forssells rapport).

Hon kommenterar samlevnad: man gör slut och man gör slut och av många små slut blir till slut ett bokslut...och inte förändrar sig en kvinna på grund av äktenskapet, men horisonten kan vidgas, och den kan krympa. Vilket den ännu inte gjort för Birgit, här bor hon ännu i Krags tvåochenhalvrummare i Köpenhamn, de besöker Paris, och färdas njutningsfullt genom Schweiz och Savojen, men något har börjat skava: hon vill bo "i tält", då är man varken bofast eller resande, man behöver inte ha samma politiska uppfattning som sin man om dock inte skillnaderna resulterar i missuppfattning. "Då har man valt fel människa. Det gäller både politik och kärlek." Och vad är då lycka? Jo, att "vara lyckligt olycklig, när man är tvingad till det", och här ser Halling en dörr på glänt som hon respektfullt låter bli att kika in i. Och om livets tvång som hustru: "Man måste ha kläder, man måste representera, måste diska. Man måste mer än man borde, eller hur?" Ja, livsdumhet och fantasilöshet i förening med konventionell livsuppfattning ger den säkra människan. Menat som motsatsen till Tengroth själv.

Nej, jublar Halling om sin själsfrände, hon passar bäst i brunt! Hon vill ha sällskapsliv som rolig teater, hon lämnar helst disken (om möjligt till andra), mår bra av sin chateaubriand (se Forssell!) och dricker sin espresso, sitt rödvin, sin sherry och vermouth, röker oavbrutet amerikanska cigarretter och avskyr alla ord på P, speciellt: pekfinger, program och planer!

Hon säger: stå still vid fönstret: hör inte på dagsnyheterna. Hör fågelsång och kaffet koka över.

[Fotograf: Stig Grip]

Hon ler i marssolen

Det är 1941, livet börjar röra på sig, kanhända, hon är fri kvinna, hon flyttar till våning på Styrmansgatan, hon är stjärna, gudbevars.

Hur var det Hasse Ekman, "den oförgätlige" som det stod i dödsannonsen, skrev?

"Gummorna gummade upp och gubbarna gubbade till, skvallerkrönikor och reportagefotografer kilade runt som beskäftiga små parasitdjur i celebriternas skugga. Premiärlejonen poserade lyckligt flåsande i guldbrokad och silverlamé i mellanakternas modeuppvisningar och lakanen gled allt längre ner i den svenska filmens kärleksbäddar...Ja, det var tider det! Fjärran från konstnärliga skägg och svettiga islandströjor, källarteaterambitioner och italiensk neorealism. Swing och Sex, Thriller och Crazy var dagens lösenord i nöjesbranschen. Och så HÅRDKOKT - ända in i helvete hårdkokt; och Ömtåligt och Brännbart!""

Vi lämnar allt det som komma skall åt sidan en stund, vi låter det vara en timme eller två, kanske för en hel kväll nere på Cecil. Birgit Tengroth ler i marssolen.

Författare 1951

Den här bilden fann jag just i Damernas Värld, nr 12, 1951.
Här har vi Tengroth vid en brytningspunkt, hon har sedan ett år lämnat filmen, hon har flyttat från sin andre man, hon har sin fjärde bok på gång. Men framför allt: hon har behandlats för cancer. Hon skriver i tidningen om sin sjukhusvistelse, kommer hon nu bara ut därifrån börjar livets andra akt.

Hon citerar:
"Och jag brister ut i våldsam gråt,
oförklarlig, plötslig, meningslös.
Hur bär jag, en vuxen dam, mig åt?
Har en blomparfym gjort mig nervös?"
Hjalmar Gullberg said that.

Artikeln har rubriken Det goda fängelset och kommer året därpå att åter dyka upp i boken Än lever häxan, en "kåserisamling" som Tengroth själv i förordet liknar vid "tödropp från en trasig stupränna". Men nu är hon författare, skriftställare, på riktigt!

Bli söt som Birgit Tengroth

Damernas Värld Nr 6 1944