Hennes liv - en roman!

Den kanske mest omfattande genomgången av Tengroths konstnärsskap som jag hittills ramlat över är - surprise surprise - en lång artikel i veckotidningen Allers, nr 16, 22 april 1973, skriven av en för mig okänd reporter: Arne Horn. Lite oväntat, minst sagt.

Det hela är föranlett av publiceringen av minnesboken Jag vill ha tillbaka mitt liv året innan, och herr Horn breder ut sig över åtta (8) sidor med sin redogörelse. Tydligen tycks boken ha emotsetts av samtidens snaskiga publik som här antogs få ta del av den dåtida danske kändisen, statsministern och ex-maken Krags mest intima hemligheter. Men Birgit kom - naturligtvis - dessa förväntningar på skam, av snasket och det upphaussade "avslöjandet" blev ett stort antiklimax. Alla som läst boken vet ju också att den är förvisso intim, men på det värdigt ömsinta, nyktra och klarsynta sättet.

Herr Horn går dock raskt vidare och målar med breda penseldrag Tengroths karriär, såväl inom filmen som skrivandet. Dock vet han inte riktigt på vilket ben han ska stå: ömsom hyllar han hennes ärlighet, friskhet och kompromisslöshet, ömsom sågar han hennes, som han anser, halvfärdiga prestationer. Han jämför Tengroth med författare som Colette och Agnes von Krusenstjerna (de hade alla män intill sig som inspirerade dem till att börja skriva) medan han finner hennes sexuella skildringar i debutboken Törst torftiga, tidsbundna och lätt kvalmiga till skillnad mot samtidens (1973) frejdigt lustfyllda sexualskildringar! Frågan är väl, med lite distans, om inte Tengroths sensuella och ömsinta ordbehandling bättre stått tiden emot än sjuttiotalets hejhoppisänghalmen-mentalitet.

Även om Tengroth brister i substans finner dock herr Horn hennes ärlighet och självklarhet imponerande, inte för en sekund kan man tvivla på att Tengroth skrev för att hon måste. Intressant är att han ser hennes författarskap - hon hade vid denna tidpunkt publicerat sin näst sista bok - som fortfarande på väg. Vad som hittills givits ut var ännu transportsträckan för vad som komma skulle, det ruvade en oförlöst potential i allt som Tengroth tog sig an.

Holm skissar bilden av den svenska filmens 1930-tal som upptäckte Tengroth men som slösade bort henne på schablonartade historier och enplaniga karaktärer, skrivna av "beskänkta filmsnickare" som "snodde uppslag" från "mediokra lustspelsförfattare". Han fäktar yvigt vidare: "Den svenska filmens beslutsfattare och kreatörer har av någon underlig anledning alltid rekryterats från grupper, där halvbildning och penningbegär varit utmärkande drag". Tänk om Tengroth vuxit upp i Frankrike, resonerar Horn, där hon själsligen och mentalt hörde hemma: då hade hon kunnat utvecklas och kanske rent av vuxit till värlsnamn!

Så vad är då Tengroth? En annorlunda, envis individualist i en tid när kvinnor såväl som män yrkes- och åsiktsmässigt tydde sig intill varandra i grå, ängsliga flockar. En modig, självförbrännande och envis kvinna vars drivkraft är att formulera det ständigt skavande yttre tryck som är livets allmänna djävlighet. Hon är en ovanligt sensibel konstnär med "ständiga utfall mot de klumpiga, dumma, fantasilösa, självupptagna, egenrättfärdiga männen". All heder åt en sådan författarinna, summerar Holm.

I stort är artikeln ett hopkok av tidigare artiklar och intervjuer från det tidiga 1950-talet och framåt, inga nya bilder, inga nya vittnesmål. Och naturligtvis ingen medverkan från Birgit själv. Men, trots allt, en text som vibrerar och ömmar för ett, om än ofullständigt, men nödvändigt konstnärsskap!