Tengroth på tiljan 6: Lille Petters resa till månen

Tillbaka till början, till debuten, till de första förhoppningarna!

Vid sortering av en låda gamla papper flyter ett operaprogram från 1966 upp till ytan: Lille Petters resa till månen. För en kort stund lägger man allt annat åt sidan och bläddrar i den lilla skriften, och, se - där dyker hon minsann upp. Eller Han, Lille Petter, gestaltad av Tengroth på Operan 1929!

Som tidigare noterats var den här pjäsen under lång tid ett stående inslag i Stockholmsoperans julprogram, alltsedan premiären den 14 december 1929 då "dåvarande baletteleven, sedemera skådespelerskan och författarinnan" Birgit hade uppdraget att axla rollen som Petter. På den övre bilden härintill syns hon till höger tillsammans med kurskamraten Vilma Persson, en tvärhand hög, i sina rollkostymer. Bakom uppsättningen stod "dåvarande repetitören och biträdande kapellmästaren" Herbert Sandberg. Sandberg hade hämtat stycket från Tyskland, där det vid den tiden var populärt och bearbetat och anpassat det till svenska förhållanden tillsammans med regissören Gunnar Klintberg. Tydligen hade man skrivit in en sekvens med Nattens fé och lagt in några baletter ur kompositören Clemens Schmalstich övriga produktion.

Knappt var generalrepetionen över förrän operachefen John Forsell kallade till möte och ville ställa in hela spektaklet då han ansåg att en sådan månresa var alltför fantasifull för att locka den unga publik som uppsättningen vände sig till. Han övertalades dock att låta det hela gå vidare, och nog blev det en succé med otaliga spelningar sedan dess.

Flera av persongalleriet runt Tengroth har ju också framträtt i dramat: Ellen Rasch hade ju rollen som Petters syster Anna-Lisa i början av 1930-talet, se bilden, och en riktig Annalisa, Ericson, agerade småstjärna under sin tid vid balettskolan, här också på bilden ovan. Även Teddy Rhodin har under åren gestaltat dundergubbe och ollonborre liksom rollerna Anders Brask, John Blund och Gubben i månen.

Nå, Forsell erkände sitt misstag och konstaterade till Sandberg: "Av alla de moderna gräsligheter ni introducerat här på Kungl. Teatern är 'Lille Petters resa' det enda njutbara..."

Birgit minns: Ellen Rasch

Nyligen uppehöll jag mig vid balettstjärnan Ellen Raschs memoarer och de glimtar av en ung Birgit som där skymtar. Slarvigt nog hade jag helt förträngt att även Tengroth har publicerat text om sin gamla skolkompis, i samlingsvolymen Livs levande [1952] finns ett reportage från Parisoperan: Lilla Ellen på Stora Operan. Lite osäker på vad en sådan rubrik kan dölja för undertext.

Rasch är i alla fall vid denna tid engagerad vid operan i Paris och Tengroth tar tillfället i akt och besöker henne inne i detta balettens tempel. Och nog ser man genom orden hur Birgits ögon glittrar därinne, här är hon på hemmaplan, strör dansens termer omkring sig och ser positioner i vart skrymsle i denna drömmarnas oändliga labyrint.

Även Rasch har kommit hem, tycker Birgit, då huset vimlar av vitryssar i förskingringen. Här har de samlats, alla de som kastats ut i en rotlös tillvaro tack vare revolution och inbördeskrigets nederlag . Pliktskyldigast skissar hon Raschs bakgrund men frågan är hur mycket hon egentligen känner lilla Ellen sedan tidigare, fem års ålderskillnad spelade nog sin roll. Hon nämner deras möte på stockholmsoperan:


Lilla Ellen skulle gå i operans balettskola. Det var ovanligt för en överklassflicka på den tiden, det var fattiga flickor som sökte sig dit i avsikt att börja en tidig kamp för brödbiten. Det var där jag - fem år äldre - såg Ellen Rasch första gången. Jag minns henne mycket tydligt. Det kom in i balettsalen en liten, liten flicka med stora ryska folkviseögon och långa välskötta lockar. Hon hade vit hätta och vit klänning med blå och röda broderier på bröstet. Hon gick inte, hon var så liten att det såg ut som om hon petade sig fram. Men om detta lilla väsen var en dröm, väcktes det till av tävlingslusten.



Å ena sidan finns det ofta ett svagt raljant skimmer över texter där Tengroth beskriver mer framgångsrika bekanta, kollegor eller kamrater. Det kan vara en språkstil hon har, en lite distanserad humor eftersom hon minsann inte heller sparar sig själv. Men hennes erkända avundsjuka letar sig in och strör salt mellan raderna hos läsaren. Å andra sidan knusslar hon inte med beröm när sådant är motiverat. Och i fallet Rasch finns inget tvivel, hennes ciceron på Parisoperan är otvivelaktigt en riktig stjärna. Som här kanske nått sitt mål, sin sol. Men som Birgit summerar:

Med den framåtandra, den konstnärsglöd Ellen Rasch besitter behöver hon inte frukta att råka ut för Ikaros' öde. En danseuse étoile kan aldrig komma för nära den sol som heter fullkomning.

[Den mindre bilden ovan: den Ellen Birgit mötte i Paris. Rörelsen precisionsinställs tillsammans med koreografen Serge Lifar.]