Omläsning 10: Snedresa

Så har vi kommit fram till den här skivans titelspår: snedresan. Den rörelse på tvärs mot resten som på något sätt kan sägas karaktärisera Tengroths gärning, liksom hennes attityd så som den i alla fall skymtar genom det töcken som trots allt ligger mellan då och nu.

Jag trivs bäst
med utlänningar
då blir jag missförstådd
på ett främmande språk
och vi blir vänner
för livet

Det hade gått osedvanlig lång tid sedan hennes förra bok, året var 1964 när diktsamlingen Snedresa gavs ut på Rabén & Sjögrens förlag. Sju långa år hade gått, en allt mer glesnande närvaro i veckopressen antyder att något kommit emellan, spekulationer om varför får vänta. I mellantiden hade hon publicerat reportage i Kooperativa förbundets tidskrift Vi, nu befann hon sig också på förbundets förlag. Sedan sist hade chefen Carl Björkman på Wahlström & Widstrand gått bort och hela den skutan knutits allt närmare Bonniers.

Så kom i alla fall en tunn liten bok, 45 sidor tjock med många blanka blad. Under åren har jag suttit och bläddrat mig igenom det glesa buskaget med en känsla av att detta är nog hennes svagaste länk, ett mellanspel, en utfyllnad för att bottna i en lång period av tystnad. Det mest suggestiva tycktes omslaget av Curt Norberg vara, med den snea texten och den suggestiva linjen rakt upp, vidare, ut utanför. En grafisk Birgit.

Men ju mer man läser desto mer lyfter den upp till ytan, till synes spröd men ändå tydligt närvarande med återhållna andetag. Här skymtar saknaden efter en familj, barn såväl som föräldrar, här anas guden och hans manége: naturen som ligger utanför fönstret, tyst, vid och välkomnande, där

vi vandrar
mot natten
dimrock fodrad med snö
månen sväller
som en suparlever

här luktar rummen sjuksal, och mitt på golvet den ständiga medsystern ensamheten - trots att de andra, de därborta visst tjattrar på som tidigare. De hörs i tomrummen mellan raderna. Och straxt intill hukar den som kallas Döden. Och krafsar henne i ansiktet.

Det är varsamt skrivet, rent av försiktigt. En ännu ung människa som vet att det är dags att börja summera resan, den sneda och vingliga. Hon håller liksom handflatan en bit ifrån, men värmen tränger fram och frosten viker undan.

Jag tycker inte om mig själv
jag tycker mer om andra
det är ännu värre
än att hata sig själv
det ger inget
eko.

"Hur kommer det sig att kärleksscenerna i svensk film verka så föga trovärdiga?"

Under denna något otympliga rubrik fortsätter vi vår bevakning av Birgits skidmode under säsongerna 1940 och 1941!

Under sidorubriken Enquette ställer sig nämligen kulturredaktionen i Allers, nr 22, 1940 rubrikens fråga och hör sig för bland ett dussin inblandade. Det hela illustreras med bifogad bild från vår nuvarande favoritfilm Karl för sin hatt! Nota bene: filmen har ännu inte haft premiär så vår hjältinna som här ses ligga utslagen på en brits i en fjärran timmerkoja vid skogs ände är inget mindre än en riktig liten teaser. Man ser ju lång väg vad den reslige Adolf Jahr har i tankarna! Sagt och gjort: vi som sett filmen vet att han i nästa sekvens kommer att dra av Birgit hennes (stickade) strumpor och långsamt - i närbild! - massera hennes bara fötter. Här har publiken kanske en mer trovärdig kärleksscen att se fram emot?

Därefter plockar Jahr fram sin gitarr och sjunger lite Dan Andersson medan Birgit klipper med ögonlocken.

Men om vi släpper fötterna och gitarren för ett ögonblick: notera skiddräkten som Birgit bär - visst är det densamma som på bilderna i förra inlägget!

Bland de med filmanknytning som tillfrågades om kärlekens trovärdighet är ju som sig bör fröken Tengroth själv. Till skillnad från flera andra meverkande som minsann lite allvarsamt ser ett problem snitsar Birgit istället till det lite kaxigt, med blicken fästad rakt mot intervjuaren:

De kärleksscener jag varit med om hör nog till de mest trövärdiga i svensk film - resultatet har hittills blivit inte mindre än fem barn! Så på min kärlek kan väl inte publiken klaga. Annars måste jag väl säga att kärleksscenernas äkthet kan vara beroende av mot vem man spelar.

En av dessa hennes motspelare, George Fant, uttalar sig också:

Det är ingen idé att försöka göra verkligt realistiska kärleksscener. Jag vet det av egen erfarenhet genom några scener med Birgit Tengroth i "Gubben kommer". På vissa håll förekom det att hela biopubliken gapskrattade åt dessa kärleksscener. De var nämligen så pass verklighetstrogna att publiken kände igen sig alltför mycket: "Så gör jag ju själv, så säger jag själv..." Då blev man generad, och för att dölja det skrattade man. Nej, publiken är inte mogen för sådant - på svenska.

Enkäten ifråga sammanställdes för övrigt av paret "Marco & Streamline", om någon skulle undra.

Birgit landar mjukt i Åre

I det förra inlägget uppmärksammandes den underbara filmen Karl för sin hatt, och redan nu finns det anledning att återkoppla till den.

I tidningen Se nr 4, 1941 publiceras ett bildreportage från Åre (under ämnesrubriken Sport) där Birgit ses åka kälke, långfärdsskidor - både i spår och efter bil, i terrängen bort mot Hålland, enligt uppgift 2 mil från centralortens Grand hotell.

Birgit var ju lite hurtigt lagd och hymlade inte om sina friluftsintressen så visst kunde hon tänkas fara upp till Åre på egen hand men det som kan göra betraktaren nyfiken är att hon i bildsviten ses klädd i en skiddräkt som mycket liknar den hon bär i den nyss nämnda filmen! Och den spelades in på vårvintern 1940 och när tidningen kommer ut har det redan hunnit bli sista veckan i januari 1941. Vi har ju redan tidigare sett exempel på att Tengroth vårdade sina kläder och återanvände dem långt efter de först varit synliga i offentliga sammanhang, och att bära samma skiddräkt under två säsonger är väl ingen orimlighet, krigstider som det var och allt.

Men det kan ju också vara så att bilderna (av fotografen Melander) kan vara tagna i samband med filminspelningen nästan ett år tidigare. Hur som helst, Birgit är på ett stålande humör och flashar upp sitt leende mot alla och envar, på ett lika gott humör som så tydligt präglade filmen vi nyss nämnt - och som den samtida filmkritiken också noterade.

Nåja, det kan vara som det är: bakom Birgits mörka uppenbarelse syns en annan kvinna i turban, mörka byxor och något som liknar en renskinnsjacka. Hon presenteras i bildtexterna som Marga Lettström-Frunck, i fotograferande stund fru till advokat Carl Olof Frunck från Stockholm. Vad hon har att göra i Åre med Birgit är dock oklart: hon hade tidigare jobbat med veckopress, därtill översatt en roman av Irving Stone, så hon fanns säkert i kretsarna som Birgit rörde sig i.

Men om ett par år skulle hon än mer tangera den film- och teatervärld som är ett av dessa sidors ämnen: nämligen i rollen som Georg Rydebergs tredje hustru! En sådan lycka medför åtföljande olycka, såklart: ytterligare några år och två barn senare skulle hon fara rätt illa, delvis på grund av Rydebergs hämningslösa fixering vid Viveca Lindfors. Det kan vi just nu lämna därhän och istället låta flickorna spexa och skratta obekymrat därborta i de jämtländska snövallarna.

Karl för sin hatt [1940]

"Men, snälla Ni, inte får man säga som det är, inte!" [fröken Gun Bergström, 24 år, Östermalm, Stockholm]

Dags för ny sommareftermiddagsmatiné! Dagens drama startar som en skissartad light-version av På liv och död, med en drös snabba skidåkare som svischar enligt tidens mode nerför det norrländska kalfjällets branter, ystra storstadsungdomar på fjällhotell och ensam ung dam som kommer ifrån gruppen och anmäls saknad. Fjällräddningsgrupp kommenderas ut att söka efter henne.

Men det rätar snabbt upp sig: efter några minuters filmtid har Gun (Tengroth) hunnit räddas mitt inne i djupa fjällskogen från en fallande gran av den för tiden sällsamt orakade Adolf Jahr som råkar vara inblandad i skogsavverkningen. Unga damen bärs avsvimmad hem till skogskojan en bit bort längs stigen och innan hon helt kommit till sans igen har Lill-Ola (Adolf Jahr) passat på att raka sig. Vilket ger omedelbart resultat: stockholmsflickan Gun finner sig i att med illa dold iver tvingas övernatta ensam med Jahr i storskogen, långt bortom allfarsvägarna. Här har vi händelsernas startpunkt.

Filmen, regisserad av en pålitlig Schamyl Bauman, består i stort av två delar: dels en sorts satir där den lille mannen från landsorten tvingas möta huvudstadens förvirrande och labyrintartade kungliga byråkrati: man jagar från det ena ämbetsverket till det andra.

Dels också en rapp komedi om lantisars möte med den välbeställda borgarklassen downtown Stockholm. Lill-Ola och hans farbror Stor-Ola (ja, så man vet vem som är vem) far till Stockholm för att slåss för sina rättigheter gentemot Bolaget men kanske mer för att få träffa unga Tengroth, fröken Bergström, bosatt med sin familj ståndsmässigt på Strandvägen 116. De två Olorna konverserar sinsemellan på en slags obegriplig Filmstadennorrländska där bara enstaka ord och uttryck kan identifieras av oss sörlänningar men tack och lov växlar de till rikssvenska när så krävs så att de kan kommunicera med ämbetsmän, borgarbrackor och unga skönheter.

Gun fyller 24 år! Och mitt i uppvaktningarna dyker Adolf upp, inbjuden som han blev däruppe i den insnöade skogshuggarkojan. På kvällen är det stor bjudning, frack påbjuden, och det är här som den snabba dialogen skjuter fart med friska syrligheter och muntra sanningar. Guns kompisgäng är en samling snobbiga snorvalpar med, ska vi kalla det bristande förståelse för livet bortanför Stureplan och Cecil och den stilige Adolf väcker ont blod genom sin blotta närvaro, även om de unga damerna flashar med ögonfransarna och suckar uppgivet. Det finns en rätt oemotståndlig tagning där kameran följer bordet och låter middagsgästerna i tur och ordning diskutera hans närvaro. De sekunder Gudrun Brost för ordet är värda sin eventuella vikt i guld. Även Stor-Ola charmar de äldre damerna genom sin avspända oförståelse för allt vad etikett heter.

Birgit spelar filmen igenom med en lysande självsäkerhet, hon är märkbart bekväm i rollen, miljöerna och med manuset som hon framför med en elegans, snabbhet och skärpa som verkar helt vara hennes egen. Rollerna är för övrigt in i minsta tjänsteflicka gediget besatta och det bubblar av en sorts munterhet även när stämningen går i moll.

Tre namn måste dock nämnas innan vi kommer till slutet: Emil Fjällström som Stor-Ola, den trulige norrlänningen, respektlös för allt och alla utom sin egen lättstötta självkänsla. Stig Järrel, strulputte och fyllkaja par excellence utan några bekymmer bortanför det han råkar se rakt framför sig.

Och så Hasse Ekman som är inblandad i manuset, vars dialog och formuleringar så tydligt kommer från hans penna, präglat av camparis och lättsinnig spjuveraktighet med tydlig skuggkant: så nära en hasse-film man kommer utan Ekman själv.

För övrigt borde någon, i ett annat sammanhang, skriva en essä om Hasse Ekmans gestaltning av borgarfruar, denna rad av till synes bortskämda medelåldersvåp kopplade till äkta makar med position, anständigt boende, pengar och ständiga statusbekymmer.

Nåja, lyckligt slut blir det till slut: Birgit far till Jämtland på nytt för att söka upp Adolf Jahr och reda ut en del bekymmer som uppstått under resans gång. Och här fegar filmen ut en del, det visar sig nämligen att de båda skogshuggarna i själva verket är lokala hemmansägare med stor gård och vida ägor. Birgit ser allt lite lättad ut i slutscenen.

Omläsning 9: Den stora glädjen

1957 släppte Tengroth sin nionde bok på knappt ett decennium: Den stora glädjen, liksom hennes tidigare böcker utgiven på Wahlström & Widstrands förlag. Det var en utgivning i ett nästan rasande tempo även om vissa utgåvor var sammanställningar av tidigare publicerat material i pressen. Men, nevertheless, hon skrev oavbrutet, hela tiden. Först en lång filmepok där filmpremiärerna snubblade på varandra, sedan detta - ska vi uttrycka det med ett manligt genusperspektiv - hysteriska skrivande!

Den stora glädjen är en roman om kvinnan Bunny, egentligen döpt till Ruth Ingrid, på samma sätt som skådespelerskan Birgit var döpt till Eva Birgitta, som går in i äktenskap med ingenjören Jan som när den första forcerade förälskelsen lagt sig visar sig ha en fullständig arsenal av mindre attraktiva karaktärsdrag, det ena efter det andra. Hon noterar dem från sidan två:

för Bunny är en vaken och vass kvinna, som sätter det hon ser med snabba skott. Rapp i tanken, med en osviklig förmåga att fånga språkets mest exakta formuleringar rusar hon in på äktenskapets planhalva. Iakttagelserna och kvickheterna jagar varandra som ouppforstade terriers på en krocketplan, samtidigt är hon ångestladdad, varje kall blick, varje sval motreplik, varje motgång får henne att falla in i äktenskapsrollens inrutade ångest: hon vill ju bara vara en kvinna i tiden! Kunna vara till lags. Men, bakom tårarna, ser hon, iakttar, noterar - allt, mellan gråtattackerna.

Och det hon ser är den gamla manligheten, dess brister, dess falskhet, dess hopplöshet. Men ändå kan hon inte låta bli att kasta sig över honom när kroppen ropar, och det gör den oavbrutet: då ger hon sig hän, detta som är titelns stora glädje. För det här är en bok delvis om ren sexuell drift och strävan, en roman om stundens njutning, om det som skjuter upp och får oss att glömma allt. Glömma oss själva. Få vara enbart här och nu. Åtminstone för en minut.

En lycka som är en grimas mot dygnets alla övriga timmar, för det här är en roman om Den Stora Ensamheten. Bunny är totalt ensam, missförstådd, hon når ingen, hon kan bara tala med sig själv, hon famlar tomt i luften efter kontakt med den minsta rörelse som talar hennes eget språk: ingenstans, utom just när han vältrar sig över henne.

Samtidigt är hon den starkare, den som dansar äver Atlantångarens däck när karlakarlen ligger och spyr nere i hytten. Kvinnan med sikten utstakad, även om tjockan tidvis ligger tät. Höj rösten, babbla oavbrutet: och du är på väg!

Detta är kanske Birgit Tengroths höjdpunkt som skönlitterär författare. Hennes språk flödar fritt, det håvar in livet. Det är klokt, väsentligt, nyfiket, det är rent av vackert. En lössläppt fors.

De som läste denna roman den tiden såg den säkert som en roman, vi som levt vidare och fått tillfälle att långt senare få läsa hennes minnesbok vet att denna berättelse handlar om tiden med Jens Otto Krag som Jan, Birgit som Bunny och där borta som en saknad, och sviken dröm: Stig Ahlgren kallad Herbert. Detta var förmodligen hennes hittills största konstnärliga stund - innan hon lät den rena sanningen flöda fritt, om än med ett ännu mer underbart språk.

Det stora glädjen? På bokhandelns pockethylla nära dig? Glöm det.

Den fina omslagsbilden är skapad av Ulla Sandin, som senare skulle illustrera några tidiga utgåvor av Astrid Lindgren.

Lite extra Spill

Tiden går, endast lite spill består.

Vi har tidigare en gång som hastigast noterat Sigrid Combüchens uppmärksammade roman Spill: en damroman [Norstedts, 2010], sedan dess har den kommit i pocket och t. o. m. gått på bokrea. Först i detta sena skede kommer här en liten kommentar kring bokens Tengroth-koppling. Se, så fort det kan gå.

Det här är kanske inte rätt plats för att skildra och bedöma romanens intrig och kvaliteter men i stort är den uppbyggd kring en brevväxling mellan två personer: dels en dam, bosatt i staden Lund och som bär namnet Sigrid Combüchen, dels en äldre kvinna, Hedwig Langmark, född Carlsson, uppvuxen i Lund, efter studenten uppflyttad till Stockholm och i romanens nu pensionär som på ålderns höst bosatt sig på den spanska solkusten.

Och vi får ta del av några välskrivna och finstämda miljöskildringar från 1930-talets Småstad Lund och det något större, och definitivt mer äventyrliga, Stockholm. Unga Hedwig, kallad Hedda, hamnar som lovande sömmerskeelev vid Borg-White Akademien på Birgerjarlsgatan genom ödets nyck ute i Råsunda filmstad och får tillfälle att skådespela i ett par produktioner: Rorsman Sonja med premiär annandag jul 1938 och därpå i ”Viljen I veta…” Och det är i den förstnämnda (naturligtvis: ’Sonja’) som vår Birgit dyker upp som huvudroll:

Öppningen en telefonväxel: en kakafoni av frökenröster, ett helt batteri av blankblonda huvuden på rad, händer som kopplade, fötter som trampat ur skorna, eller stod undergivet med tårna ihop, kliade höger vad med vänster tåspets, jazzade i hemlighet. De sistnämnda tillhörde huvudpersonen. Sonja (Birgit Tengroth) kvittrade ”nej tyvärr, majoren det har inte ändrat sig sedan förra gången. Jag har inte befogenheten, fru von Ganthoff har själv bestämt att det skall vara hemligt. Adjö då majoren. Hotel Splendide, god förmiddag.

Inte alls tokigt fångat: farten, vimlet, ljuden. Någonstans sägs det att Hedda medverkat i en (så’n) ”Birgit Tengroth-film”, på samma sätt som man kanske sa ”Sickan Carlsson-film”, ”Nils Poppe-film”. Det är väl lite oklart vad en sådan BT-film skulle tänkas representera, men kanske är det beskrivningen av en senare scen i filmen:

”Sedan Waxholmsbåten med Sonja frisk och vän i fören, piskande hårslingor, äppelkinder” som ska föra tankarna åt ett visst håll, en viss form. Ett par repliker citeras, transkriberade med utpräglad stockholmsdialekt. Ja, det var i stort sett allt. Birgit gestaltas inte alls i Spill, inte heller någon annan från tidens filmvärld, utan bara blinkar till som pappersfigurer i ett par filmscener vid en specialvisning (eftersom bokens fiktiva Combüchen börjat ”forska”, eller snoka i Langmarks bakgrund). Och det var väl inte heller meningen, bara en typiskt fåfäng förhoppning av undertecknad.

Filmstudenten kan slå i alla tillgängliga filmlexikon efter Hedwig Carlsson, Hedda Frohm (pseudonym) eller Hedwig Langmark för att finna mer upplysningar om de två filmtitlarna som nämnts ovan. Förgäves.

[Porträttfotografi: Norstedts förlag.]

Birgit Tengroth: handstilen