Hur Törst blev till Törst: Herbert Grevenius berättar

Herbert Grevenius är ju känd sedan tidigare, teaterrecensent, manusförfattare, radiochef, Bergmanpolare och, vad det verkar, on-speaking-terms med själva Birgit Tengroth.

Året är 1949, Birgit debutbok håller på att omvandlas till film och i den behändigt lilla (A5-format) tidskriften Filmnyheters vår-och sommarnummer, 9-10, berättar Grevenius med egna ord hur omvandlingen skedde.

Våren 1948 hade Birgit bett Grevenius läsa ett par noveller hon skrivit. Han hade då redan läst hennes berättelse 'Törst', som tidigare publicerats under pseudonym och blivit imponerad: "kraftfull" och "koncentrerad" som han skriver, och de nya texterna gör honom inte besviken.

Han frågar henne om hon inte har en bok i tankarna. Men materialet räcker inte till, även om Birgit har flera saker under "utarbetande"´. Men så reser hon till Italien och försvinner ur Herberts synfält. När hon väl är tillbaka frågar hon honom om de inte kunde skriva en pjäs tillsammans baserad på "en stomme" hon jobbade på. Visst, tänker han, men tiden går och när sedan novellsamlingen Törst når bokhandelsdiskarna har det där med pjäsen fallit i glömska.

Boken blev ju en försäljningssuccé, och att Sven Stolpe skäller i Aftonbladet att boken är "grovt oanständig" bidrar till rusningen. Men där har Stolpe fel, menar Grevenius, letade man oanständigheter blev man säkerligen djupt besviken: "Det har på de senaste tjugo åren skrivits många mycket mer öppna böcker än 'Törst' och de har ändå aldrig nått ut till en tillnärmelsevis så stor publik".

Istället var det helt enkelt en bra bok, som blev årets snackis, och det man talar om vill andra läsa. Och folk vill läsa är äkta vara och 

"att den sa många människor någonting på ett sätt som för dem kändes nytt. Birgit Tengroth kom i rätta ögonblicket att så i den jord som 40-talisterna plöjt upp. Hon skrev enklare och med en helt annan dramatisk kraft om ensamheten inom och utom äktenskapet".

Novellsamlingen var "bra och personlig", med "dramatik" och med människor som var "ovanligt tydliga och levande".

Här har vi en omtalad bok, med ovan nämnda dramatik, därtill en känd författarinna, eller i alla fall skådespelerska: branschen hör sig för om det går att göra film av det hela? Självklart, tänker Grevenius och tar på sig att skriva manus.

Han får veta att den tänkte regissören är Ingmar Bergman. "Jag kontrollerade för säkerhets skull att han läst boken. Han kunde hjälpligt redogöra för den. Han hade sett bilder, bilder, bilder och han fann den full av stämning, av stämningar, olika slag".

Arbetet börjar. Man lägger novellen Resa med Arethusa som handlingens stomme, den "stomme" som Birgit tidigare talat om i samband med pjäsidén. De andra novellerna läggs in som återblickar och parallellhandlingar. Endast en text hamnar utanför det färdiga manuset.

Så efter dryga året från det Birgit första gången visade Grevenius sina texter ligger filmen så gott som klar ute i Råsunda. Manusarbetet hade tagit "några veckor" nere i Göteborg, Bergman repeterade två pjäser dagtid och på kvällarna besökte han Grevenius på dennes hotell och gick igenom dagens arbete. När detta var klart började slitet i Solnaateljén. Alla inblandade var "soliga och glada", Bergman slog i dörren bara sista inspelningsdagen och:

Birgit Tengroth togs hem från ett vårligt och ljuvligt Paris för att göra en av rollerna. Hon var klar på en vecka men hon hade liksom svårt att lämna Råsunda. Hennes sista scener togs tidigt en förmiddag men hela dan strök hon under allehanda kringsnack runt i ateljén utan av mejka av sig och visade alls ingen brådska att hinna med Parisplanet. Det säger något om stämningen kring inspelningen av 'Törst¨.

[De två fotografierna ovan är hämtade från artikeln av Grevenius. På det ena syns Eva Henning, Birger Malmsten samt Bergman under repetition. Det andra visar Hasse Ekman och Birgit i sin gemensamma scen i filmen. Högst upp omslaget till tidskriftsnumret (med Henning och Malmsten) där Grevenius redogörelse publicerades, samt ett porträtt av artikelförfattaren själv.]

Författarinnan Tengroth premieras

Tidningen Vi, en veckotidning utgiven av Kooperativa Förbundet, är under 1950-talet en av arrangörerna av det årliga Boklotteriet. Med detta engagemang i ryggen delar man årligen ut stipendier inom det litterära fältet, detta år 10.000 till författare och 6.000 till illustratörer. Och i Vi, nr 48, 1957 presenteras de lyckliga.

Författarna Harriet Hjort och Birger Vikström får 2.500 kronor var, fotograferna Sven Gillsäter och Lennart Olsson vardera 1.500 samt illustratören Georg Lagerstedt hela 3.000. Men lejonparten, 5.000 spänn, går till vår egen Birgit Tengroth. I 1957 års penningvärde.

Hon har just gett ut romanen Den stora glädjen, vars huvudperson enligt motiveringen "på många sätt [kan] anses vara representativ för hennes konst". Tengroths noveller och romaner rör sig huvudsakligen "med en enda motivkrets: kvinnans behov av kärlek, klyftan mellan manligt och kvinnligt, kvinnans ensamhet. Det finns hetta och intensitet och en högt uppdriven nervös känslighet i hennes kvinnogestalter."

Eftersom stipendierna i mycket är kopplade till tidskriftens innehåll - alla tre bildkonstnärerna är knutna till Vi - skrymtar man inte heller med Birgits vid denna tid regelbundna medverkan som reporter: "Om hennes fina sinne för personlig atmosfär vittnar de intervjuer och porträtterande artiklar, som stått att läsa i tidningen Vi:s spalter".

Vi lyfter på hatten och gratulerar.

Att Vi ansträngde sig för att sprida god kultur inom Korporationen och till dess medlemmar Vi-sas av att bara i detta nummer hittar vi ett resereportage av ovan nämnde Gillsäter, en novell av Pär Rådström, en lång artikel om Ernst Rolf, recensioner av Eyvind Johnsons (helsida), Jan Fridegårds och Carson McCullers senaste alster, en presentation av en kommande följetong av Gösta Gustaf-Janson (av Gösta själv) samt en rullande av Astrid Lindgren: Rasmus, Pontus och Toker.

Stipendiepresentationen illustreras bland annat av ett porträtt av Birgit (se ovan), ett av få som visar henne från den skrivande tiden av hennes liv. Hon ser ut att vara på språng efter en artig paus i steget. Efter att sedan tonåren varit ständigt fotograferad och porträtterad i alla möjliga sammanhang i all tidens press och biograffoajéer träder hon alltmer in i skuggorna, bortanför kameralinsernas jaktmarker, så att hon med åren blir så gott som osynlig.

Och vad skulle hon använda de sextusen kronorna till? Ska vi gissa på flyg till Frankrike och hotellomkostnader?

Kan doktorn komma? Birgit med uppvaktning kommer till fotoateljén

 

Ett par svartvita fotografier uppfiskade från auktionssajten Traderas mörka vatten. Ateljé Uggla, eller dess utsände, har glädjen att ta emot tre skådespelare från filmen Kan doktorn komma [1942]. Uppklädda i rollkostymer poserar Olof Widgren och Björn Berglund med filmens friska fläkt Birgit Tengroth.

Berglund spelar en nybyggare, Widgren provinsialläkaren i ett fjärran Lappland och Birgit den unga Anna i Kraja. Med dessa tre som spelpjäser utspelar sig ett stort drama i denna oöverskådliga vildmark, tonsatt av själve Lars-Erik Larsson. Kan det bli bättre? 

Fotopapperet hette för övrigt Gevaert Ridax.

Birgits Tengroths bokdebut: lättläst med filmbilder

Vi har tidigare stött på Birgit som chic omslagsflicka i veckopressen men man kunde också vid tiden hamna på 'framsidan' i en mer litterär omgivning. I alla fall nära på.

Förlaget Åhlén & Åkerlund gav med början 1935 ut en serie skönlitterära böcker baserade på populära filmer som in sin tur utgick från litterära förlagor. Texterna var starkt redigerade, volymerna höll ett format på 128 sidor och fyllda med fotografier ut filmerna. "Filmversion med Filmbilder" förtydligades redan på böckernas omslag som ett säljande argument. Här fick men en engagerande story som inte tyngdes alltför mycket av litterär tungsinthet. Texten är i långa partier dialogbaserad vilket kan tyda på att filmmanuskripten fanns med i bakgrunden.

Det är lite svårt att i nutid veta vilka titlar som ingick i bokserien men via baksidestexter läser vi oss till att i alla fall 'Unga kvinnor' av Louis M. Alcott (filmad med Katherine Hepburn), 'Kvartetten som sprängdes' av Birger Sjöberg (komediversionen spelad på Dramaten) samt 'Swedenhielms' av Hjalmar Bergman (filmversionen med Tutta Rolf och Gösta Ekman) nådde ut till den törstande läsekretsen. Även Tolstojs 'Anna Karenina, del 1 & 2' samt Dickens 'David Copperfield' nådde bokhandlarna.

Plus några titlar som gör att bokserien platsar på dessa sidor: de som har sitt ursprung i filmer med Birgit:

De som identifierats är tre titlar: 'Ungkarlspappan' (Edward Childs Carpenter, 1935), 'Flickornas Alfred' (Anker Larsen, 1935) samt 'Dollar' (Hjalmar Bergman, 1938), de två första med Birgit i handkolorerat filmfotografi på omslagen. 'Dollar' sägs vara sammanställd av signaturen "S. B.", vilket enligt biblioteksdatabasen Libris är detsamma som Hjalmars hustru Stina Bergman, vilken vi tidigare sett var författare till filmen 'Dollar':s manuskript - kanske fick Stina flow och skrev snabbt om sitt manuskript till en 'filmversion med filmbilder'?

Ungkarlspappan: baksidestexten berättar att pjäsen av Childs Carpenter blivit en "storartad publikframgång" på Dramaten varefter Gösta Stevens gjorde en bearbetning för filmen som ligger till grund för den nu (då) aktuella utgåvan. Ännu bättre: pjäsen "glada humör" och "originalitet" "kommer nästan ännu bättre till sin rätt i denna lilla roman som illustrerats med ett stort antal bilder ur filmen". Men all lycka har sitt slut: "det är med saknad man skiljs ifrån ett sådant trevligt sällskap då boken slutar. Därför kan boken läsas med lika stor behållning av såväl den som sett filmen som den som ej varit i tillfälle därtill." För 85 öre var boken din - då.

Flickornas Alfred: ett folklustspel ("en skandinavisk succès"!) som blev film ("succès") och "tack vare pjäsens fyndiga intrig, den träffsäkra, stundom rörande personskildring och rappa, friska dialog - vilka tre goda ting den gör all rättvisa och heder. Eliten bland svenska filmare svarar för dess uppsättning och utförande". Åhlén & Åkerlunds reklamavdelning låg minsann inte på latsidan och puffar dessutom för det "ovanligt vackra och vällyckade bildmaterialet". Bokens pris: SEK 1.

Bokomslaget till Dollar (SEK 1) pryds av en bild med den blivande superstjärnan Ingrid Bergman tillsammans med en till synes olyckligt uppgiven Tutta Rolf, de två damer i detta drama som tar störst plats, det vet vi sedan filmen. Den tidigare så flitiga förlagsreklamen har nu (1938) har nu fått stryka på foten - baksidestexten är borta, sidan blank. Kanske behövdes ingen övertalning för att locka folk till Bergmans text. 

Dollar kom ut 1938, kanske blev det också den sista volymen i serien, jag har i alla fall inte funnit några senare titlar.

Men för att visa att Birgit också var på plats uppe i Åre, där den dramatiska delen av Dollaräventyret utspelar sig, bifogar jag några fotografier som ingår i bokversionen. Birgit spelar fru Katja von Battwhyl, gift med Håkan Westergrens Ludvig.

Kunglig bal ute på Råsunda / tidsdokument 1935

Mitt i skumraskets oktober 1935 lyser Svensk Damtidnings nya nummer (nr 41/1935) upp alla landets försäljningsställen av dags- och veckopress: Birgit Tengroth är en gång omslagsflicka! Inget arrangerat studioporträtt denna gång utan en bild från Vasa-teatern där pjäsen 'Sådana tider' just haft premiär med Birgit och Arnold Sjöstrand i ett par av rollerna. 

I övrigt innehåller tidningen inte ett ord om föreställningen, men vi har tidigare inhämtat omdömen från andra, samtida, håll.

Däremot är det dubbelt-Birgit-upp i nummer 41! En bit in i bladet finns ett reportage som beskriver en inspelningsdag ur den kommande filmen ¨Kungen kommer'. Det är en balscen från Ulriksdals slott 1865 som här utspelar sig i ateljén på Råsunda filmstad 70 år efteråt: orkestern, huvudpersonerna, statisterna och de bakom kameran - alla på plats!

Fin de siècle. I polkatakt lever Carl XV:s glada dagar - och nätter - åter upp. Likt fjärilar sväva damer i krinolin genom rummet. Blixtrande ögon, svanvita skuldror, leende munnar, kvinnohjärtan klappa ömt mot krigarnas dolmaner och revärer.

Signaturen Aleppo målar med hela ordpaletten:

Men kung Carl är oemotståndlig. Huru ståtlig är han ej i sitt husarregementes vackra dolma med päls på ryggen. De briljanterade ordnarna blixtra på bröstet - ljusblått vattrat serafimerband, röd Carl XIII:s orden. I varje tum en monark - men kanske dessutom en droppe oljehandlare från Marseilles. Dansen går. Klockan är långt över midnatt.

Uppenbarligen bär Gösta Ekman [d.ä.] upp sin roll som kung Karl. Även om kommentaren om oljehandlaren kan tyckas lite förminskande. Detta anspelar på delar av det Bernadottska familjearvet eftersom kung Karls farmorsfar varit handelsman i just Marseille. Men plötsligt bryts förtrollningen i ateljén då regissör Ragnar Hyltén-Cavallius ("i violett slipover, modell 20:e seklet") bryter dansens virvlar och önskar ett annat rörelseschema från majestätet.

Detta avbrott ger "Aleppo" tillfälle att betrakta vad han har framför sig - och genast blir tonen lite mer raljant. Han ser fina skådespelare och duktiga proffs men också resten av balsällskapet:

Det är gräsligt vad herrar officerare äro omilitäriska! Skall detta vara Carl XV:s muntra krigare?Skärpen hänga lågt ner på låren, kartuscherna sitta bakfram, om de ej äro glömda, somliga ha klacksporrar, andra inte. Nej, så såg inte Carl XV:s officerare ut. Det var ett ytterst putsat och prydligt släkte i vida zouavebyxor efter franskt mod och med markerade getingmidjor. Mars ville då behaga Venus. Dessa kavallerister förefalla icke bott avsuttna utan även nedsuttna. Så föreställer man sig sista uppbådet i Addis Abeba men inte 1860-talets hästgardister och skånska husarer.

"Aleppo" har uppenbarligen ägnat mycken tid på Armémuseum. För ytterligare betona det "nedsuttna" är reportaget kompletterat med tre helfigursporträtt av kung Karls "riktiga" kavaljerer från tiden: så ska karlar se ut! Anspelningen till Addis Abeba syftar på det fascistiska Italiens erövringskrig mot Abessinien/Etiopien som hade inletts några veckor tidigare. Även i övrigt verkar reportern ha haft lite europeiska hangups - i stil med tidens jargong - när han i samma anda kallar den "energiske" produktionsledaren Lorens Marmstedt (en gammal bekant i dessa spalter) "svensk-afrikan" (modern italienska född i Tunisien) och ger kommentaren "aktuell rasblandning".

Nå, låt oss lämna dessa sidokommentarer som inte riktigt klarat tidens tand. Musikdirektören knackar åter med taktpinnen, polskan ljuder på nytt. Och den unga fröken Marie-Louise Löwencreutz i Birgits gestalt svävar åter ut på dansgolvet med sina bärnstensskimrande ögon riktade upp mot den alltid lika ståtlige kungen/Gösta Ekman.

[Fotografier från reportaget: Birgit och Gösta på dansgolvet (ovan), samt "tre gracer - inte panelhöns - i krinolin och solfjäder, vänta på ... 'Aufforderung zum Tanz'".]

Den slutliga filmen fick sin premiär en bit in på 1936. Den är fortfarande tillgänglig som en del av DVD-boxen "Den store Gösta Ekman", utgiven av Studio S Entertainment 2017. Och där kan man själv betygsätta kavaljerernas stil och fason. Toppat med lite bländande spel från den gamle kung Gösta.

[Omslagsfotot på det aktuella numret av Svensk Damtidning har tagits av firma Almberg & Preinitz.]

Det svenska filmmanusets historia

En någorlunda ny (nåja) bok som rör sig i Tengroths närområde är Johanna Forsman och Kjell Sundstedts Det svenska filmmanusets historia (Albert Bonnier, 2021), en genomgång av filmmanuskriptets historia i Sverige, Från tidernas morgon (1895) med trender, utveckling och personer som framträtt under resans gång. Hela vägen fram i mål (2021).

Birgit skrev väl inga filmmanus, kan den insatte tänka. Nå, så är det men hon hanterade och kånkade hem en rad manushäften under sin två decennier långa filmkarriär så något kan man lära sig om miljöer, arbete, tänkesätt.

Boken är indelad i kapitel om varje decennium från det förra sekelskiftet fram till in på vårt innevarande sekel. Låt oss kasta en blick på Tengrotperioden.

1930-talet: här handlar det om den dåtida, famösa, diskussionen om den dåliga kvaliteten inom mycket av svensk film, om det lättsamma men också hur det annalkande världskriget slutligen satte sina spår i motivvalen. Bemärkta personer som Gösta Stevens, Sölve Cederstrand och, inte minst, Stina Bergman tas upp.

Fru Bergman hade länge varit inblandad i filmverksamhet, alltsedan stumfilmens tid, som manusförfattare vilket bl.a. innefattade bearbetningar av flera av maken Hjalmars romaner. Hon var inom parentes dessutom bror med regissören Per Lindberg. 1942 tillsattes hon av nye VD:n Carl Anders Dymling som chef för SF:s manusavdelning, inkomna filmmanus gick så att säga från ax till limpa på hennes baktråg.

1940-talet: här är stort fokus kring Hasse Ekman och Ingmar Bergman, de två manusförfattande och  brådmogna nykomlingarna. Och via dem besök på Terrafilms och SF:s till synes vitala manuskripthantering med allt mörkare motiv, nazism och ett växande intresse för sociala frågor. Hasses inte helt enkla samarbete med Walter Ljungquist tas också upp.

Birgit då? Inte mycket - men så skrev hon ju inte manus heller. Hon syns på bild med Stina Bergman under arbetet med 'Dollar' (se foto här intill) och det nämns att Bergmans 'Törst' baseras på hennes novellsamling. C'est tout.

Av de filmer hon medverkat i nämns: 'Synd' (1928, manus Paul Merzbach), 'Dollar' (manus Stina Bergman & Gustav Molander), 'Karl för sin hatt' (manus Hasse Ekman), 'Natt i hamn' (manus Lars-Eric Kjellgren, Alf Kjellin & Gunnar Fischer), 'Törst' (manus Herbert Grevenius) samt 'Flicka och hyacinter' (Hasse igen). Om jag nu inte missat någon.

[Bokens omslag ovan är hämtat från Albert Bonniers förlagssida. Fotot på fru Bergman och Birgit hittas på sidan 159 i boken. Och är i sin tur en arkivbild från Filminstitutets bibliotek.]

Post scriptum: i boken dyker en Gustav Scheutz upp på sidan 148, en småländsk rikemansson - arvtagare till Boda glasbruk - som investerar och bygger upp Europa Film tillsammans med Schamyl Bauman. Namnet Scheutz har ju dykt upp i bloggen tidigare: 1950 sitter Birgit nere i Köpenhamn och skriver till advokat Wilhelm Scheutz (även han smålänning) i ett okänt ärende. Tidigare har vi gissat på något civilrättsligt men att familjen Scheutz även var insyltad i filmbranschen öppnar för fler möjligheter. Eller inte. Det kan finnas någon Scheutz' släktförening, aktiv in i dessa dagar, som har mer att tillföra. Eller inte.

Enligt Svenskt biograf- och filmfolk i ord och bild (Biografiskt Galleri A.-B., 1940) var Gustav under 1930-talet djupt involverad i filmbranschen med en rad - förutom Europa Film - styrelseuppdrag i olika filmsammanslutningar. Dessutom Ecuadors vice konsul i Stockholm. Inte illa för en grabb från Algutsboda. Han var dessutom aktiv inom Europa Film ända in i Bo Widerbergs tid och hann tampas med den "skånske våghalsen" innan han gav klartecken till filmen 'Elvira Madigan'. 

Att vara vid filmen: Allan Ekelund

 Allan Ekelund, någon? Hög tid att ägna några rader åt en av de grå eminenserna i världen kring Birgit Tengroth. Fast inom filmbranschen var han säkert nog så välkänd vid tiden och nu kan vem som helst lära känna honom. 2022 kom nämligen boken Allan Ekelund: att vara vid filmen på Atrium Förlag. Baserad på Ekelunds egna minnesanteckningar vilka efter hans död redigerats av barnen Lotta och Christer Ekelund.

Ekelund började som ung teaterskådis, ofta på turné. I boken syns han på foto tillsammans med såväl Naima Wifstrand som Bertolt Brecht. Men efter fullgjord värnplikt fick han 1941 ett erbjudande om jobb inom Svensk Filmindustri (SF) som regiassistent med arbetsplats ute i Filmstaden i Råsunda. Och där skulle han tillbringa den större delen av sitt arbetsliv. I olika funktioner.

Karriären löpte på, inom kort var han "scriptboy", senare inspelningsledare. (De olika yrkestitlarna kan låta lite vaga för oss lekmän men Ekelund gör sitt bästa att förklara vad de olika positionerna innebar.) Kända regissörer och skådespelare passerar inom synhåll, i korridorer och i studios. Han har en hand med i flera av tidens kända filmtitlar. Men vi möts inte bara av name-dropping av celebriteter utan här presenteras också livet ute i Råsunda Filmstad på ett sätt som man inte stöter på så ofta i mer renodlade regissörs- och/eller aktörsbiografier. Alla yrkesmänniskor som arbetar utanför (och bakom) kameran, som sliter och gnor för att produktionerna ska kunna slutföras, all den kompetens i det fördolda som till slut gör att filmen kan ha premiär får här tillfälle att synas, presenteras och kommenteras.

Ekelunds tid vid SF tog fart vid mitten av 1940-talet, alltså just vid den tid då Birgits filmande började fasas ut. Men han hann vara regiassistent till Gustaf Molander vid inspelningen av Jakobs Stege 1942 samt inspelningsledare vid Krigsmans Erinran under Hampe Faustman 1947 - så nog har han även i studion haft tillfälle att träffa henne. Förutom alla gånger då deras vägar säkerligen korsades i samband med det administrativa stöket och kontraktsskrivningarna. Trots att hon inte alls nämns i texten.

Efter sex år på SF bytte han arbetsgivare till Terrafilm, där Lorens Marmstedt chefade och Ingmar Bergman, Hasse Ekman, Hampe Faustman jobbade. Ett visst fokus i texten ligger på Bergman, med åren byggde de båda herrarna upp en sorts vänskap - så olika de nu var hade de ju arbetsglädjen som gemensam nämnare. Även Hasse får en utförlig presentation och sedan Ekelund rekryterats tillbaka till SF 1950 - nu som produktionsledare direkt under högste chefen (doktor) Carl Anders Dymling - fortsatte samarbetet med Ekman till och från ända fram till att Ekmans filmmanus baserat på den egna teaterpjäsen Gungstolen refuserades i början av 1960-talet av nye filmchefen Kenne Fant i samråd med Bergman och Ekelund och Hasse alltmer gled ut ur strålkastarljuset. 

Vid samma tid utnämndes Ekelund till chef över anläggningen Filmstaden inklusive personalansvar vilket han fortsatte med under hela decenniet, med nya namn och en yngre generation filmskapare fram tills dess att verksamheten vid filmfabriken (som han kallar det) lades ner 1963.

Ekelund ägnade sig därefter åt TV-produktioner - tänk Kullamannen, Kråkguldet, Pippi Långstrump, Saltkråkan - tills han på 1970-talet vandrade vidare till Riksteatern som chef för hela rasket. Den verksamheten flyttade han inom kort till de mer eller mindre övergivna filmlokalerna ute i Råsunda. Så slutade hans yrkeskarriär på samma plats som den en gång börjat.

Man kan förstå - och vara tacksam över - att Ekelund på ålderns höst tog sig tid att skriva ner sina minnen, trots alla sina positioner hade han varit märkligt anonym utåt. I de gängse verken över svensk film och Filmstaden syns han knappt alls. I Mikaela Kindbloms Drömfabriken (2015) skymtar han som hastigast i samband med nedläggningen av Filmstaden. Men det är också allt vad jag kan finna. Tills nu. I denna underhållande och mycket vackert formgivna bok som det är ett rent nöje att ta del av.