Hur Törst blev till Törst: Herbert Grevenius berättar

Herbert Grevenius är ju känd sedan tidigare, teaterrecensent, manusförfattare, radiochef, Bergmanpolare och, vad det verkar, on-speaking-terms med själva Birgit Tengroth.

Året är 1949, Birgit debutbok håller på att omvandlas till film och i den behändigt lilla (A5-format) tidskriften Filmnyheters vår-och sommarnummer, 9-10, berättar Grevenius med egna ord hur omvandlingen skedde.

Våren 1948 hade Birgit bett Grevenius läsa ett par noveller hon skrivit. Han hade då redan läst hennes berättelse 'Törst', som tidigare publicerats under pseudonym och blivit imponerad: "kraftfull" och "koncentrerad" som han skriver, och de nya texterna gör honom inte besviken.

Han frågar henne om hon inte har en bok i tankarna. Men materialet räcker inte till, även om Birgit har flera saker under "utarbetande"´. Men så reser hon till Italien och försvinner ur Herberts synfält. När hon väl är tillbaka frågar hon honom om de inte kunde skriva en pjäs tillsammans baserad på "en stomme" hon jobbade på. Visst, tänker han, men tiden går och när sedan novellsamlingen Törst når bokhandelsdiskarna har det där med pjäsen fallit i glömska.

Boken blev ju en försäljningssuccé, och att Sven Stolpe skäller i Aftonbladet att boken är "grovt oanständig" bidrar till rusningen. Men där har Stolpe fel, menar Grevenius, letade man oanständigheter blev man säkerligen djupt besviken: "Det har på de senaste tjugo åren skrivits många mycket mer öppna böcker än 'Törst' och de har ändå aldrig nått ut till en tillnärmelsevis så stor publik".

Istället var det helt enkelt en bra bok, som blev årets snackis, och det man talar om vill andra läsa. Och folk vill läsa är äkta vara och 

"att den sa många människor någonting på ett sätt som för dem kändes nytt. Birgit Tengroth kom i rätta ögonblicket att så i den jord som 40-talisterna plöjt upp. Hon skrev enklare och med en helt annan dramatisk kraft om ensamheten inom och utom äktenskapet".

Novellsamlingen var "bra och personlig", med "dramatik" och med människor som var "ovanligt tydliga och levande".

Här har vi en omtalad bok, med ovan nämnda dramatik, därtill en känd författarinna, eller i alla fall skådespelerska: branschen hör sig för om det går att göra film av det hela? Självklart, tänker Grevenius och tar på sig att skriva manus.

Han får veta att den tänkte regissören är Ingmar Bergman. "Jag kontrollerade för säkerhets skull att han läst boken. Han kunde hjälpligt redogöra för den. Han hade sett bilder, bilder, bilder och han fann den full av stämning, av stämningar, olika slag".

Arbetet börjar. Man lägger novellen Resa med Arethusa som handlingens stomme, den "stomme" som Birgit tidigare talat om i samband med pjäsidén. De andra novellerna läggs in som återblickar och parallellhandlingar. Endast en text hamnar utanför det färdiga manuset.

Så efter dryga året från det Birgit första gången visade Grevenius sina texter ligger filmen så gott som klar ute i Råsunda. Manusarbetet hade tagit "några veckor" nere i Göteborg, Bergman repeterade två pjäser dagtid och på kvällarna besökte han Grevenius på dennes hotell och gick igenom dagens arbete. När detta var klart började slitet i Solnaateljén. Alla inblandade var "soliga och glada", Bergman slog i dörren bara sista inspelningsdagen och:

Birgit Tengroth togs hem från ett vårligt och ljuvligt Paris för att göra en av rollerna. Hon var klar på en vecka men hon hade liksom svårt att lämna Råsunda. Hennes sista scener togs tidigt en förmiddag men hela dan strök hon under allehanda kringsnack runt i ateljén utan att mejka av sig och visade alls ingen brådska att hinna med Parisplanet. Det säger något om stämningen kring inspelningen av 'Törst¨.

[De två fotografierna ovan är hämtade från artikeln av Grevenius. På det ena syns Eva Henning, Birger Malmsten samt Bergman under repetition. Det andra visar Hasse Ekman och Birgit i sin gemensamma scen i filmen. Högst upp omslaget till tidskriftsnumret (med Henning och Malmsten) där Grevenius redogörelse publicerades, samt ett porträtt av artikelförfattaren själv.]

Birgit Tengroth med medsystrar: 'heder och vanära' i akademisk skrud

Dammar av bokhyllans Tengrothbibliotek och finner en tunn volym av Gertrud Zetterholm, till synes en kåserisamling. Vad gör den där? Vid en snabb googling på 'tengroth + zetterholm' ramlar jag rakt in i en nyutgiven avhandling från Malmö.

I december 2022 lade Therese Hellberg fram sin dissertation Vanära, fattigdom och dubbelarbete: om kvinnors platser och värden i folkhemmet i romaner och krönikor 1940-1955 vid institutionen för Konst, kultur och kommunikation vid Malmö universitet. 

Hellberg synar i sin avhandling ett gäng kvinnliga författarinnor från tiden: Ester Lindin, Märta Oléhn, Gertrud Lilja, Elswig Thunberg, Kjerstin Göransson-Ljungman, Ella Hillbäck, Maj Hirdman, Ingegerd Staderner, Märta Westbladh, Ingrid Hesslander, Elisabet Sjövall, Astrid Forsberg, Inga-Lena Larsson, Ulla Isaksson, Elsa Nyblom, Magda Henning Andersson. Och så: Gertrud Zetterholm och Birgit Tengroth. Det är en utvald blandning av skönlitterära författare och krönikörer från veckopressen, en- eller flerboksutgivare med blandad arbetar- och medelklassbakgrund. Birgit hamnar såklart i medelklassfållan.

De flesta namnen är 'nya' för undertecknad. Ulla Isaksson förekom som en aktiv och levande författare i min ungdom och någon eller eventuellt några av hennes böcker gick i filmversioner på biograferna, Kjerstin Göransson-Ljungman skrev bland annat en kriminalroman i fjällmiljö som gick som TV-serie så sent som 2005..

Det är dessa kvinnor, och deras roll som kvinnliga författare som sätts in tidens bokmarknad och -utgivning. Samt såklart det mottagande de fick av samtida recensenter. Tre teman tas upp lite utförligare: moderskapsrollen, sexualiteten och i förlängningen av denna tillhörande manligt våld och efterföljande abortproblematik samt rollerna som hemmafru (föredöme) och/eller yrkesarbetande (mer tveksamt och misstänkt). I en tid av framväxande folkhem, som ett uttryck av den specifikt svenska gemenskapen.

Det konstateras att den kvinnliga litteraturen kan ges goda recensioner i de fall de anses uppbyggliga, d.v.s. köper det rådande familjeidealet. Generellt sett klassades kvinnoförfattad litteratur som 'kvinnolitteratur' medan det som skrevs av män sågs som allmängiltig för 'hela' befolkningen, böckerna 'könades' (Hellbergs terminologi) på ett sätt som männens inte gjorde. En syn som naturligtvis krockade med dessa (kvinnliga) författares syn på sina egna texter: de ansåg sig beskriva samhälleliga problem, inte kvinnoproblem. Man var författare, inte kvinnoförfattare.

Dessutom tas de sällan, eller aldrig, upp i litterära översiktsverk - långt fram i vår tid.

Om vi går till Tengroth så är det fyra boktitlar som nämns, Törst, Livs levande, Kalla läppar och Än lever häxan! Hellberg lyfter fram Birgits roll som en utpräglad (dåtida) feministisk författare som utgår från kvinnliga perspektiv på allt hon ser omkring sig, speciellt i de krönikor från Året runt som tas upp. Hon beskrivs också som en modernistisk författare i samtidens moderna litterära anda, vilket sällan uppmärksammades och erkändes av kritiken som mest hade problem med att hantera hennes beskrivningar av män och hennes kritik av det manligt dominerade samhället och kvinnans underordning. Törst får en egen rubrik och granskning i kapitlet om bokmarknaden ('Ett slags patologiska studier') där speciellt Sven Stolpes famösa recension i Aftonbladet används som katapultstol för att beskriva hur landet låg för den generationens författarinnor. Speciellt de som försökte beskriva och ta upp samtida verkligheter.

Birgit har såklart mindre att anföra om moderskapet - förutom betraktandet av andras ungar - men sexet, våldet och aborterna förkommer återkommande i hennes skildringar. Vad gäller hemarbetet (oklart hur mycket hon privat ägnade sig åt det) tycker hon inte att hemmafrurollen är en tillräcklig beskrivning av en gift kvinnas lott: i en rätt rolig krönika finner hon ytterligare 20 yrkesroller i ett äktenskap plus ibland även yrkesarbetande om mannen inte förmår att försörja familjen fullt ut. I de fall mannen jobbar i ett yrke antyder Tengroth att detta är i stort mannens enda familjefunktion. Över huvud taget utmanar Tengroth det rådande familjeidealet: hon är yrkesarbetande, ingens mor och knappt ens någons 'fru'.

Det kan också nämnas att förutom Birgit som skriver sina krönikor i Året runt under rubriken 'I Förtroende', så är Gertrud Lilja ch Ingegerd Staderner i samma bransch genom att i tidskriften Idun - med en känd kvinnoprofil - under det sena 1940-talet ha egna krönikespalter, Liljas med titeln 'Hemlösa hjärtan' där hon ger råd och visdom till en uttalat kvinnlig publik. Hellberg nämner dock att Året runt under denna tid (1950-talet) hade väldigt höga upplagor, vilket gav Tengroth är rejält stor publik.

Och Gertrud Zetterholm? Hon ingår med sin roman Obemärkt (1946), om kvinnor som av omgivningen (d.v.s. familj/omkringliggande samhälle inklusive 'medsystrar') 'tvingas' till abort efter oönskade graviditeter.

Eller som Ester Lindin formulerar det i sin Tänk om jag gifter mig med prästen (1940): när den yrkesarbetande (småskolelärarinna, medelklass) Eva hamnar i 'olyckliga omständigheter' sluter omgivningen i stort upp kring mannens roll och beteende, och hon inser att:

"Den stora ogifta kvinnoskaran och en del av den otillfredsställda gifta kvinnoflocken, som i osynlig måtto slår vakt om varje hemlig kärleksakt, skulle rädda honom - men inte mig!"

Sammanfattning: dessa författarskap är som djupa, halvt dolda brunnar, med mörka vatten att sjunka ner i. Förutom ett ofta mustigt språk (det ges exempel från Lindin och Larsson), ger böckerna både insikt och klarhet i hur livet levdes för ett stort flertal av landets befolkning, i en förhållandevis modern tillvaro för bara sisådär 70 år sedan. Du känner säkert folk som var med då.

Den som till äventyrs ryggar tillbaka inför att behöva gå igenom en hel avhandling men ändå känner sig nyfiken kan ta del av en tidigare artikel från 2019 av Hellberg, Heder och vanära i folkhemmet, publicerad i Tidskrift för genusvetenskap. Det finns en hel del Tengroth även i den. Artikeln kan sägas vara en förstudie till avhandlingen, med fokus på en maffig dubbelmoral kring sexualitet och aborter i tidens folkhem.

Tack till Therese som bjussade på ett tryckt ex av avhandlingen!

[Post scriptum: Tengroths bok Livs levande (1952) benämns på ett ställe som hennes självbiografi. Visserligen hittar man mycket av henne själv i texterna men boken är i huvudsak en samlingsvolym av tidskriftsartiklar hon skrev om aktuella kulturpersonligheter, framför allt i Vecko-Journalen under ett tidigt 1950-tal.]

"Resa till Arethusa" [1948]

Dags för fler rörliga bilder: här följer några klipp från Ingmar Bergmans dramatisering av Birgits novell Resa till Arethusa, den femte och avslutande novellen i Tengroths debutbok. Som alltså ingår i Bergmans film Törst, baserad på boken. Förmodligen visar de här scenerna de stycken i texten som fick kritikern och kulturprofilen Sven Stolpe att gå i taket och genom sin något sippa och definitivt okontrollerade sågning fick upplagesiffrorna att skjuta i höjden. Slipp, slask och snusk: sprit, spyor, snask - det var det enda han såg i texten. I Bergmans version var det stramare tyglar; Birgit, den unga och kanske också naiva stjärnan, hade släppt dem helt i sin prosa:

Hon sa: Men jag släpper dig aldrig. Då skulle du kanske få det bra.

Birgit minns: Annalisa Ericson

I en krönika i Året runt, nr 5, 1969 uppmärksammar Tengroth 20-årsjubiléet av sig egen debutbok och det debacle den åstadkom. Tjugo år efteråt är det - uppenbarligen - det avgörande landmärket i hennes liv, det som verkligen betydde något. Och i samband med detta, vilka "bekanta" man kan gallra ut och vilka som verkligen finns vid din sida:

"Annalisa Ericson var en av de få trogna, trotsiga."

[Foto: Alexander Rosso, i samband med visningen av 'Kyss henne!', januari 2008.]

Fler minnen av Annalisa finner du här!

Det litterära mottagandet: Bonniers litterära magasin (BLM)

Att kalla tidskriften BLM den tidens kulturella pansarkryssare är kanske att ta i en smula, men nog var den en fullriggad fregatt som med hyfsat rak kurs och med Bonnierfamiljens pengar som barlast stävade över den till synes oändliga oceanen. I denna tidskrift, som startats 1934 av Albert Bonniers förlag, trängdes skönlitterärt material med allehanda översikter och recensioner av de sköna konsterna. Låt oss se hur den nyblivna författarinnan behandlades av tidskriften.

Magasinet ger spaltutrymme åt den nymornade författarinnan redan i och med Törst. Under rubriken Nya novellister föses hon i årgång 17, n:r 8, oktober 1948 samman med norrlänningen Birger Vikström, förmodligen mer av den gemensamma litterära formen än andra mer subtila gemenskaper. Recensenten, författaren, kritikern och översättaren Per Erik Wahlund, filosoferar inledningsvis kring skådespelares inneboende behov av att i skrift uttrycka skillnaden mellan äkthet och förljugenhet i mänskliga relationer, det de jobbar med på scen dagligdags. Tengroth ser han som en i ledet, utan egentligen något nytt att komma med, som andra samtida beskriver hon en brutal, humorfri, neurotisk och "en aning perverterad" värld. I Tengroths värld är det dock det manliga och kvinnligas oförmåga att finna en gemensam våglängd som är temat, och nog faller skulden mestadels på mannen även om novellen Resa med Arethusa på inget sätt skonar den kvinnliga huvudpersonen. Gemensamt hatar och förnedrar sig de två personerna sig fram till en sexualakt, bekriven "med en utförlighet som redan verkat befruktande på upplagesiffrorna."

Wahlund finner dock att även om Tengroths språk och bildsatta berättelser inte håller fullt ut, och även till viss del slår tillbaka på Tengroth som person, så har boken ett "temperament", oroligt, sårbart, och bakom den "överhettade similiprosan och hårdkokta dialogen" en närhet i skildringen som både är "äkta, erfaret och uthärdat". Föser läsaren det spektakulära åt sidan och upplever detta är det gott nog, avrundar Wahlund.

Redan innan nästa bok kommit ut var det dags för Birgit att figurera i spalterna igen. I årgång 18, 1949 anmäler nämligen BLM:s redaktör Georg Svensson själv den nysläppta Bergmanfilmen Törst. Här får han tillfälle att något mildra Wahlunds omdöme, han kallar Tengroth debutbok "späd" och och författad

"med påtaglig begåvning för skrivandets svåra konst. Hon har både öga, tunga och intensitet. Och hon är djupt engagerad, det är det viktigaste. De som läste den boken för att leta efter pikanterier borde skämts när de fann ett blödande hjärta, om de nu vet hur ett sådant ser ut. Det finns åtskilligt med slagg i boken, men det bevisar bara att här har det brunnit."

Svensson finner nu filmen bitvis gripande men även lite märkligt otillfredsställande med åtskilliga tekniska tillkortakommanden som stör upplevelsen. Men berättelsen är fortfarande tydligt Tengrothsk med Bergman som mellanhand och när det kommer till Birgits skådespelarinsats sparar inte Svensson sig:

"Det är också en skoningslös akt prestation som inte kan undgå att gripa starkt. Det gråtstela ansiktet, förrädiskt orörligt som en dockas, med de ångestfulla ögonen som skrämt tittar ut ur sina hål, den kurande gestalten och det förtvivlade skrattet, allt samlar sig till en ganska oförglömlig upplevelse, naknare än det mesta man sett på film."

Senare samma åt rycker BLM ut på nytt och anmäler uppföljaren Nattportier. Åke Janzon skriver i årgång 18, 1949 att boken i stycken är som en lättare tidskriftsnovell men i andra berättelser rycker hon upp sig och både Olle Hedberg och Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen används som referenser. I sina bästa stunder företräder Tengroth en cyniskt grundad "oren" estetik där det skitiga, illaluktande och falska är livets egentliga skönhet och livsluft. Här landar hon (kanske) i sig själv, resonerar Janzon, även om bokens komposition knappast håller, att en lätt vulgär effektlystnad skymmer sikten men att Tengroth motiv och tema ändå är "värnandet av en personlig integritet".

Även Birgits tredje bok, Julibarn, behandlas i årgång 20, n:r 3, mars 1951. Denna gång är den ännu i modern tid aktive och vördade anmälaren Bengt Holmqvist som slår klorna i boken. Han finner berättelserna, från en barndom i ett svunnet 1910- och 20-tals Stockholm, rätt ordinära, enahanda, stundtals rent av ytliga med stråk av "surrogatpsykologi" även om upplevelserna genomgående bär drag av kultur, charm och det självupplevdas närhet. Som roman: nej - men som spegling av en tid och en plats: där fungerar den bäst.

BLM hoppar därefter över uppföljaren Jungruburen och plockar åter in Tengroth i sina spalter med den senare textsamlingen Njut av livet, Madame! Under rubriken Porträtt och självporträtt anmäler Sven Lindner boken i årgång 25, n:r 8, oktober 1956. Boken är uppdelad i tre partier varav det första och tredje i olika variationer är porträtt av författarinnan själv och på något sätt kompletterar varann. I det inledande stycket, som Lindner finner rätt svagt, är huvudpersonen - uppenbarligen Birgit själv - stamgäst på en liten pariserbar och där berättelsen består av livet i och kring serveringslokalen. Det tredje stycket beskriver författarinnans prövande steg in i det katolska, psykologiskt övertygande och med en sympatiskt blygsam ton även om Tengroths halvkåserande och lite slängiga stil bryter mot ämnesvalet.

Mittpartiet däremot sopm består av en svit författarintervjuer är Tengroth som bäst! "Med blyg och oskuldsfull min smyger hon sig på sina intervjuoffer, låter dem slappna av i avslöjande poser och kopplar så på den lilla psykologiska Geigermätare som hon gömt i handväskan som som ofelbart avslöjar närvaron av hemlighållna egenheter hos offren." Och även om fru Tengroth ibland kan låta sig ryckas med i sin entusiasm över de intervjuade så skapas här en rad mästerliga små porträtt!

Med detta försvinner, vad det verkar, författarinnan Tengroth från BLM:s horisont, vad jag kan förstå - och om man får lita på Svenskt författarlexikon: biobibliografisk handbok till Sveriges moderna litteratur som gavs ut i sju delar av Rabén & Sjögrens förlag från 1942 och som täckte perioden 1900-1975.

Med eller utan Birgit kryssade BLM vidare seklet ut, under en rad namnkunniga redaktörer och med ett genomgående välskrivet material. Under 2000-2001 låg den nere, bara för att under perioden 2002-2004 under Kristoffer Leandoers ledning återuppstå i en nästan exploderande, överdådig och vackrare skepnad än någonsin tillförne! Men, "Pang!" - så blev det tyst igen.

Kollegor på vift: Marianne Höök

En kvinnlig journalist från Tengroths tid som förmodligen inom kort kommer att få viss förnyad uppmärksamhet är Marianne Höök med anledning av att en biografi ges ut under hösten, skriven av den ökända Annette Kullenberg. Vilket i sin tur föranlett ett reportage i tv-programmet Babel. Så här gäller det att förekomma!

Höök var på sin tid en lika stilig som välrenommérad skribent med skarpslipad och kompromisslös penna. Hon var under 1950- och 60-talen knuten till såväl dagspress som veckotidningen Vecko-Journalen där hon så att säga hamnade i samma födgeri som Birgit tidvis uppehöll sig i.

I början av 1960-talet gav Höök ut en av de första sammanställningarna av Ingmar Bergmans konstnärliga gärning, boken Ingmar Bergman (Wahlström & Widstrand, 1962) med den ambitiösa målsättningen att "ge ett sammanfattande perspektiv och en kritisk värdering av de bärande linjerna i Ingmar Bermans konstnärliga utveckling".

Bläddrar man i boken är det svårt att släppa den, förutom Hööks säkra stil är det också rätt befriande att läsa om Bergman före han nått den ikonstatus som senare blivit så besvärande för att inte säga dumdryg. Hööks kvinnoögon nagelfar mannen bakom manus, teateruppsättningar och filmer och sticker inte under stol med brister, oförmåga och besvärligheter. Samtidigt som det så klart handlar om ett sällsynt unikt konstnärskap.

Nå, hur uppfattas då de två punkter där linjerna Bergman och Tengroth möter varandra - filmen Törst och Smultronstället i det höökska sökarljuset?

Marianne Höök ser Törst som det första steget till en mognare Bergman. Förutom att det var den första film där Bergman skildrade vuxna människor var perspektivet här det kvinnliga, berättelsen sågs med kvinnliga ögon.

Här "sysslar Bergman för första gången inte med tonåringar utan med nevrotiska nutidsmänniskor, äldre och bättre samhälleligt etablerade än hans eget figurgalleri. Det var en människosort han inte kände till och han rådde inte helt med dem. Deras handlande blir yttre effekter, reaktioner som inte motiveras tillräckligt bakåt-inåt och som får sin valör endast om man är i besittning av facit, nämligen novellsamlingen".

Vad som är Tengroth och vad som är Bergman i slutresultatet låter Höök vara osagt, en ungefärlig procentsats blir inget annat än gissningar, hävdar hon, men att Bergman sporrades av samarbetet med en kvinnlig författare är tydligt och manuset "öppnade en dörr till en värld där han kände sig egendomligt hemmastadd." Här tar han kvinnornas parti och han skildrar dem på allvar. Filmen fick regissören att förstå att "det finns en kvinnlig form av ensamhet med egna tonlägen, ett kvinnligt helvete" och stod sedan fadder till kvinnoskildringarna i hans senare filmer.

Karikatyren av Tengroth och Stig Ahlgren i den senare filmen Smultronstället (1957) förklaras av Höök att Bergman tidigt kommit att beundra Ahlgren som skribent, han hade kommit i kontakt med honom under arbetet med Törst, men när Ahlgren längre fram totalt skrev ner filmen Sommarnattens leende (1955) fanns ingen väg tillbaka. Bergman var djupt sårad, erfor den konstnärliga hjälplösheten gentemot tyckarna/kritikerna och vevade vilt tillbaka med båda armarna. Höök tycker att scenen är rätt påklistrad för att inte säga opassande, med de övertydliga personreferenserna som Gunnar Sjöbergs porträttlika mask liksom kvinnans bluddriga katolicism, sjukdomar och besvikna skådespelardrömmar.

Detta om Bergman. Kanske blir det anledning att återkomma till Höök när Kullenbergs bok finns tillgänglig, vem vet om dyker Birgit upp på någon tidningsredaktion? Höök och Tengroth lydde ju båda under Buster von Platen som i sin memoar, del II, porträtterar de båda damerna sida vid sida. Till skillnad från Birgit (och Bang, Barbro Alving) saknade Höök "vanlig moral, hon hade en annan moral, sin egen. Och den följde hon, även om buden i hennes kodex var dunkla för omvärlden." Ett yttrande som höjer förväntningarna på Kullenbergs kommande bok, vare sig det nu blir stark journalistik eller rent av slask, eller både och. Hööks livs blev ju ingen lyckosaga direkt. Mer om detta senare, nu stannar vi bara vid porträttet ovan. Det räcker bra så.

Birgit prövar existentialismen

Vi har tidigare under resans gång funnit att Tengroth här och var tagits upp i akademiska texter, dock oftast lite au passant och som sidospår. Beger man sig på kryssning österut över Ålands hav och Skärgårdshavet bjuds dock andra, välsmakande, bullar.

Vid Åbo Akademis litteraturvetenskapliga institution ställde Nina Karmano 2001 samman sin pro gradu-avhandling Våndan av att leva, en analys av novellsamlingen Törst och Bergmans film med samma namn. Och här hamnar minsann Birgit i fint sällskap! Karmano utgår från Simone de Beauvoirs och Jean-Paul Sartres existentialiska teorier och jämför sedan fyra av Törstnovellerna (mixat med Grevenius manus till Bergmans film) med dessa för att se vad som tonar fram. Birgit skulle säkert känna sig hemma och väl till mods i denna franska salong.

Inledningsvis placeras Tengroth i 1940-talets frambrytande modernism med sin individualism och beskrivning av människans inre resa. De båda franska författarna representerar här den s. k. ateistiska existentialismen som växte fram efter världskrigets ångestkaos med centrala motiv som människans egen frihet och skyldighet gentemot livet, hennes valtvång, ångest, onda tro, blick och relationen till andra.

Karmano hävdar, tyvärr helt riktigt, att Tengroths bok numer lever i det kollektiva medvetandet endast genom Bergmans film. Med detta sagt stiger Birgits figurer och deras variationer i filmen in på scen med sina lögner, sin desperation, sin frånvändhet, sitt hat och sin...ja, det är väl kärlek, trots allt.

Jag lämnar de djupare resonemangen till andra som klarar det bätttre - som Karmano. Kanske krånglar figurerna något och fäktar med armarna när de trycks ner i sina existentiella lådor men snart sitter de förhållandevis väl på plats. Intressant är också när Karmano saxar ur novelltexterna hur vasst och fränt Tengroths uttryck är, hur rappt och säkert språket fortfarande ter sig. Kompromisslöst, hänsynslöst, där varje rad och replik skimrar röda som kringslängda metallbitar i solnedgång.

[Pro gradu motsvarar, om jag förstått rätt, magisterexamen. Fotot på Karmano är privat, hennes. Sorry Nina, jag snodde det, det var så snyggt.]

Birgit snuddar vid demonerna

Den minst sagt erfarne kulturjournalisten Mikael Timm har i dagarna kommit ut med en nyskriven biografi över Ingmar Bergman, Lusten och dämonerna (Norstedts, 2008). Den har väl mötts av både ros och ris i huvudstadspressen. Hoppar man över själva boken och istället bläddrar fram till personregistret finner man tre hänvisningar till Birgit Tengroth.

De två första relaterar till filmen Törst där Tengroth nämns enbart som skådespelerska och författare till ursprungsboken, samt som initiativtagare till tändsticksscenen som vi tidigare nosat på. Den tredje däremot hänvisar till den närmast herostratiska scenen med paret Ahlgren/Tengroth i filmen Smultronstället.

I ett citat utan synlig hänvisning citerar Timm Bergman själv som anför som skäl till att ha skrivit in scenen sitt hat mot Stig Ahlgren som i sina skriverier försökt att, i Bergmans ögon, förgöra densamme. Svaret blev denna scen där Bergman säger sig ha förblindats så av föraktet mot Ahlgren att han "glömde bort" Tengroth och den skada han åsamkade henne. Något han försent ångrade. Birgit, som "han var så fästad vid".

Om bärigheten i detta vete endast gudarna, det enda man kan säga är att Tengroth - mig veterligen - aldrig skrivit ett ord om denna episod.

"Farväl till schaletten"

I Filmjournalen nr 38, 1948 kommenteras Tengroths författardebut Törst med en längre anmälan, under ovanstående rubrik, som förutom en hyfsad positiv bedömning av själva boken även beskriver den uppståndelse den vållat.

Signaturen B.L. betonar det "vibrerande allvar" som präglar boken vilket kontrasterar mot det rykte den fått och den snuskstämpel som folkmunnen och Sven Stolpes recension gett den; Stolpe som här stämplas som hopplöst pryd och helt ur takt med tiden. Förlagets braskande annonser att boken redan gått ut i 10.000 ex spär på uppståndelsen och folk sägs rycka exemplaren ur kolportörernas händer. Och varför? Inte är det den berömda skådespelerskans namn som drar mest, det är pornografin "och det är som bekant ett ord som kommer det att vattnas i munnen på en massa människor här i landet, som i vanliga fall inte läser någonting annat än veckotidningarnas serier."

Tengroths prosa bedöms som "exalterad och fylld av över- och undertoner". Stundtals blir dock orden en ogenomtränglig mur som stänger ute läsaren bakom en dunkel och otillfredsställande stil och ämnesvalet, den eviga törsten efter ömhet, förståelse och trygghet blir lite enahanda och de kvinnliga huvudpersonerna i novellerna är desamma även när de klätts i olika namn. "Hon äger en slagruta med vilken hon genomsöker själens utmarker, det är bara det att den inte alltid ger alldeles tydliga utslag." Dock jämförs med både Karin Boye och Virginia Woolf.

Anmälaren ställer sig även tvivlande till den militär som uppenbarar sig i den inledande texten: "Såna djur finns inte!", utropar han/hon och fortsätter: "Karl'n är visserligen yrkesmilitär, men man vill inte riktigt tro att ens en sådan kan ha ett så stenhårt hjärta under den helstela vapenrocken." Nåja, här skulle ett och annat kunna sägas emot. Å andra sidan verkar mötet mellan de två portvinspimplande damerna uppe i en "nuckebetonad", sommarkvav våning nog så krävande medan de följande texterna är värda beröm, t. o. m. Strindberg skulle nicka belåtet åt den avslutande Resa med Arethusa med sitt grälande par: "Det kan visserligen kännas frånstötande att den sexuella dragningskraften är den som till sist håller ihop detta murkna äktenskap, men vem kan förneka det sannolika i en sådan utveckling?"

Så, sammanfattas det, nog har den milda skådespelerskan kastat av sig sin oskuldsfulla schalett och den nya författarinnan är förhoppningsvis snart tillbaka; även om hon bör träna sitt litterära handlag, tygla fantasin en smula (!) och fördjupa personskildringen så är det uppenbart att här finns "en djup brunn med verklighet att ösa ur".

[Bild ur Bergmans filmatisering av Törst, Birgit (t.v.) och Mimi Nelson delar några pavor rödtjut en ledsam midsommarkväll.]

Vem kan man lita på 2: Olle Thörnvall

Eller: "Mothugg 2", kanske rent av "Häng dom högt 2".

Jag har tidigare nämnt författaren (dessutom textförfattare till och stundtals musiker i popgruppen Trettioåriga kriget) Olle Thörnvall som 2006 gav ut en smått fantastisk essäsamling kallad På och utanför kartan på ellerströms förlag som tar upp ett antal så kallade glömda författarskap ur 1900-talets svenska litteraturhistoria. Thörnvall reser runt, upp-, under-, besöker platser och personer som har med författarna att göra. Försöker hitta vad som drev dessa andar, vad som fick dem att skriva, hur det blev som det blev och resultatet blir en charmerande och rolig, ja, en kunnig bok.

En annan av Thörnvalls titlar finns även lätt tillgänglig: Det svarta puzzlet (ellerströms, 2002) som är en längre essä om poeten Bruno K. Öijer och den mannens kraftfulla poesi. Finns som pocket. Boken inleds rätt frejdigt med småroliga historier om Thörnvalls väg in i Öijers skrivande och dråpligheter från poetens biografi. Efterhand ändras dock fokus till en mer trist analys av dikterna, bokutgåvorna och motivbildsundersökningar som rätt snart kan få en icke-litteraturvetare att förstrött bläddra i bokhögen efter en annan volym att läsa.

Nå, jag trodde att Thörnvalls närvaro i detta sammanhang var till ända i och med att Tengroth inte rymdes i den ovan nämnda essäsamlingen, men ser man på, nu är det plötsligt dags att åter bereda den mannen lite utrymme. Under julhelgen lyckades jag få fatt i ett exemplar av novellsamlingen Historien om Julia och andra noveller från 40-talet sammanställd av vår vän Olle Thörnvall och utgiven av En bok för alla 2000. Volymen är en antologi med ett antal noveller publicerade i Sverige under sagda decennium, 18 författare är representerade, några fortfarande kända, andra mer anonyma i vår tid och Thörnvalls goda intention är att lyfta upp dessa om inte i ljuset så åtminstone ut i halvskuggan.

Inledningsvis får vi veta vad en novell är:

"En novell är en kort prosaberättelse. Det ligger därför i dess natur att vara koncentrerad och lite noga med vad den tar med och vad den lämnar åt läsaren att ana. Ofta kretsar den kring en avgörande händelse i någons liv, men den kan också i förtätad form ge ett helt livsöde eller ett psykologiskt porträtt. Ibland vill den främst förmedla en stämning, ett känsloläge, en fundering över tillvaron och dess villkor. En del noveller har en tydlig poäng medan andra mera liknar en skiss, ett ackord som tonar ut i ovisshet."

Gott så. Thörnvall presenterar sedan i sin inledning tiden och författarna och kommer slutligen in på frågan som naturligtvis skaver ett modernt öga: varför är 17 av 18 författare män? Den enda kvinnan representerad är Eva Neander, ett odiskutabelt val, och så många andra kvinnliga novellister finns inte, enligt Thörnvall. Ett par namn nämns: Maj Britt Eriksson och Ingrid Arvidsson, men ingen av dessa platsar av skilda anledningar.

Därutöver skriver han: "Noveller innehåller däremot Birgit Tengroths debut Törst från 1948, men de är i gengäld inte bra, bara ytligt sensationsbetonade. Men författarinnan var ju skådespelerska och boken såg minst sex upplagor samma år."

Nu är det ju inte solklart om Thörnvall avser att Tengroth är en kass författare överhuvudtaget eller om det mer handlar om att texterna i Törst inte håller måttet strikt novelltekniskt, men den lite raljanta fortsättningen får mig att gissa på det förstnämnda. Att boken väckte sensation var och är ju uppenbart men Thörnvall antyder mer att Tengroth skrev i sensationssyfte, för att casha in och att de (minst) sex upplagorna enbart var slipprigt läsande utan någon som helst litterär bärkraft.

Var och en tycker vad den vill men nog anser jag att detta är ett lika slarvigt och dumdrygt yttrande som Crister Enanders tidigare släng att Birgit drev Ahlgren ut i solkig kommersialism genom sina snobberier och höga bekvämlighetskrav. En nonchalant gest med högerarmen som sätter det upphällda dunkvinet i vänstra handens dricksglas i rörelse motsols. Nog hade man kunnat vänta sig lite mer finess och varsamhet.

Om jag hängt med i alla vändor så kvarstår väl vår nuvarande fjuttregerings beslut att dra in statsanslag som går till En bok för alla och som i stort sätt sänker förlaget. Så kan det gå. Julefriden sänker sig åter. Endast tomten är vaken.

[Fotot ovan på Thörnvall är snott från Trettioåriga krigets mypsacessida.]

Sven Stolpe

Jag var nyss fyllda femton år och min far som inom några månader skulle bli 50 hade bestämt att högtidsdagen skulle firas i Rom. Några veckor före avresan tog han mig med till Katedralskolans i Linköping aula där författaren Sven Stolpe skulle hålla föredrag om den eviga staden. Jag minns inte något av själva föreläsningen, eller diabilderna som illustrerade det hela, men jag minns den lille skriftställaren och kulturpersonligheten där framme vid pulpeten som med kraftfullt och armviftande engagemang höll sin dragning.

Stolpe var vid denna tid en kändis (femtiotalsupplagan av Svensk uppslagsbok ger honom drygt 1 1/2 spalt!), författare och debattör, katolik, biograf av drottning Kristina och den heliga Birgitta, och ofta förespråkare för vad som vid denna tid betraktades som rejält konservativa värderingar även om man kan misstänka att det snarast rörde sig om etik, kristen tro och respekt för individen. Han var dessutom lite av en lokalcelebritet eftersom han sedan en tid uppehöll en lektorstjänst i Mjölby - av alla orter. Ibland synes Herrens vägar vara mer outgrundliga än eljest. Han tvekade aldrig att framhålla sina åsikter ändå upp i gubbåren vilket, vill jag minnas, så småningom ledde till att han vid hög ålder fick en rejäl omgång stryk på t-banan här i Stockholm.

Nå, Stolpe var dessutom recensent i Aftonbladet vid tiden för Törsts publicering och han kastade sig med all kraft över Tengroths debut och nådde närmast herostratisk ryktbarhet genom sin totala sågning av den 28 augusti 1948: "en av de råaste och snuskigaste som utkommit på svenskt språk"! Förutom att boken är fylld av "spyor, slagsmål och sexualsnusk" summerar han att "under de 20 år som jag varit verksam som recensent har ett så lågtstående litterärt opus aldrig kommit i min hand."

Varför dessa tillmälen? Enligt uppgift hade rallarsvingarna delvis sin grund i att Stig Ahlgren straxt innan skrivit ner en av Stolpes böcker och nu var det dags att ge igen! Sedan boken, bl.a. tack vare detta utfall, blivit en kommersiell succé, kunde Stolpe - som han ironiskt noterade i sin anmälan av Tengroths nästa bok Nattportier - på tåget Göteborg-Stockholm räkna till 42 exemplar av Törst i tre av tågets salongsvagnar!

Tengroth tog, som tidigare framgått, mycket illa vid sig men skriver någonstans att hon senare vid en bjudning stötte på Stolpe som visade sig vara en mycket artig och, ja, rent av trevlig och behaglig person. Kanske, funderar Birgit: om en sådan person kan vara trevlig, så kanske även jag kan vara det. Hon fann tröst vid den tanken.

Med mörknande melodi

Under rubriken "Omläst" upplåter tidningen Arbetet i Malmö söndagen den 27 februari 1994 en hel kultursida åt Birgit och hennes författarskap: Med mörknande melodi: skådespelerskan som blev diktare. Det hela har sin början i att kritikern och journalisten Carl-Eric Nordberg får syn på boken Törsts gula omslag i en skräpcontainer! Han fiskar snabbt upp den, går hem och läser boken.

Efter en något skral inledning blir Nordberg mer och mer fascinerad, de två avslutande novellerna 'Rapsodi under en handduk' och 'Resa till Arethusa', den första med "lejonklo", den senare ett "konstnärligt kraftprov". Det är huvudsakligen debutboken som redovisas men även den återstående författargärningen nämns, om än rapsodiskt. Han citerar med gillande Thorsten Jonssons positiva recension: "riktigt på samma sätt som här har fränhetens frasfria visa aldrig sjungits av en svensk författarinna."

Det märks att Nordberg haft roligt under läsningen och att han blivit positivt överraskad, han finner en familjeflicka som med livets gång alltmer revolterar mot konventionerna och i mitten av 1990-talet finner han henne vara värd en renässans, om inte annat som språkrör för kvinnans position i samhälle och tid. Nyktert betraktar hon vad hon ser och finner orden. Med anledning av Första Moseboks berättelse av Syndafallet konstaterar Tengroth:

"Det hade fallit mig ur minnet att det var på kvinnans initiativ som förståndet höll sitt intåg i världshistorien".

Birgit väjer inte för det fula och sjuka

I samband med att boken Törst kom ut 1948 och väckte stor uppmärksamhet publicerade veckotidningen Husmodern (n:r 39, 1948) en av bokens noveller, Helbrägdagöraren. Texten skildrar mötet mellan en kvinna och hennes läkare och kampen mellan dem. Kanske kan man se novellen som en sorts förstudie, en inledande skiss av ett av Tengroths återkommande teman i sitt skrivande: mötet mellan den lilla patienten kontra den etablerade och gärna patriakala läkarkunskapen. Novellen ingick senare även i filmatiseringen av boken med författarinnan själv i den kvinnliga rollen och Hasse Ekman som läkaren.

Hur presenterar då denna klassiska damtidning den debuterande författarinnan?

"När Birgit Tengroth nu framträtt som författare, har hon väckt stor uppmärksamhet. hennes sätt att hänsynslöst ge ut sig själv och i sina skildringar av människor inte väja för det fula och sjuka har mottagits med stor uppskattning, men också naturligt nog med kritik. Aldrig har väl så hänsynslöst gisslats psykoanalysens avigsidor, dess falska anspråk på att ge en sorts guds-surrogat som i denna novell. Som läkekonst utdömes ju f. ö. inom parentes psykoanalysen av nästan alla läkare, och vi känner inte någon svensk motsvarighet till novellens dr. Silver. Lidandet kan först den förstå som själv har lidit, menar förf. I och med patienten åter ger hon en studie i en annan tidssjuka: rotlösheten."

Det känns som att redaktionen sopar lite för att inte framstå som kritiker av den svenska läkarkåren och man kan inte hålla sig från att på bild placera Tengroth i en trygg och stadig kvinnlig pose: vid kaffebordet, med kannan i hand och servisen framdukad, till bildtexten: "Filmstjärna och 40-talistiskt hårdkokt författarinna må man vara, men på den här bilden dominerar husligheten!"

Plats, Birgit! Tro inte att du är något mer än det vi vill att du ska vara!

Frågan är dock om husligheten var Birgits hemmaplan. I minnesboken erkänner hon att hon är van att bli uppassad - av män. "Inte ens te kokar jag åt mig själv". Hon berättade en gång för regissören Gustav Molander, som "höll på att få slag", att hon brukade beställa morgonkaffe från ett konditori på Grevgatan som sedan bars upp i korg till skådespelerskans våning. Molander kokade sitt eget kaffe. "Sådana som fröken Tengroth och jag", skrev Molander sedan i ett brev, "kommer aldrig att ha framgång i Sverige".

Birgit Tengroth gör som hon vill

Ingmar Bergman lämnar oss ingen ro, nerifrån den gotländska myllan sticker ett gammalt gubbfinger upp och minner oss om en ständig närvaro. I tidskriften Kulturens värld 1995, nr. 4 finns en artikel av svensk films grand old man Rune Waldecranz om Bergmans Gycklarnas afton 1952, under rubriken Birgit Tengroth svek, men plötsligt stod Ingmar Bergman där med sina gycklare. En sådan titel fångar naturligtvis vår nyfikenhet!

Det visar sig handla om förspelet till Gycklarnas afton, Bergman kommer upp till Waldecranz på Sandrewfilm för att erbjuda sitt nya originalmanus. Waldecranz drar sig då till minnes att han några år tidigare, 1949, hoppats att få Bergman göra film för Sandrews. Den gången handlade om filmen Törst. W. hade fått tips om att Tengroths debutbok säkert skulle bli en försäljningsframgång och förmodligen göra sig bra som film. I detta läge tog han omedelbart kontakt med Tengroth, som gav honom option på boken, men med ett villkor - att Bergman skulle regissera! Varpå kontakt tas med den unge Bergman som i sin tur villkorar: Herbert Grevenius skulle skriva manuskriptet. När det visade sig att Grevenius var mycket intresserad av uppdraget föll bitarna snabbt på plats, förhoppningarna steg, då plötsligt bud kommer att Birgit varit ute i Filmstaden i Råsunda och skrivit kontrakt med SF om en filmatisering av boken, med Bergman, av Grevenius.

Shit happens, Rune.

Svalan törstar

Ett sommarfynd var den utgåva av Tengroths debut "Törst" som bokklubben Svalan gav ut 1954, under titeln Törst och andra noveller - vilket det är just vad det handlar om. Här har nämligen Bonniers buntat ihop originalboken med ett urval av texterna i Nattportier samt därtill valda delar ur Julibarn!

En slags remastrad nyutgåva med bonusspår!

Det nya omslaget är gjort av Per Beckman.

Svalan, som har varit igång ända sedan 1942 fungerade, och fungerar, ungefär som en nutida bokklubb, ett medlemsskap gav en ny bok varje månad - dock var det här fråga om nya utgåvor där böckerna hölls ihop med ett standardiserat (mindre) format och med samordnad layout. Titlarna valdes från både svensk och internationell litteratur, samtida som historisk.