Människor som minns 13: Ellen Rasch

Alla som har haft tillfälle att se Hasse Ekmans färgfilm Eldfågeln har naturligtvis ett speciellt förhållande till balettstjärnan Ellen Rasch. Trots en lång och framgångsrik danskarriär, såväl hemma i Sverige som utomlands ska vi här lägga tyngdpunkten på hennes första stapplande steg vid balettstången - det visar sig nämligen att unga fröken Rasch antogs till Kungliga Dramatens balettskola samtidigt som Birgit Tengroth och de gick sedan i samma årsklass hela utbildningen, trots att Ellen var fem år yngre.

Rasch beskriver i sin memoar Tår och skratt (Norstedts, 1994) barndomens Stockholm och livet tillsammans med sina kanske udda föräldrar: pappan militär och entrepenör från Norrland med förgreningar ner på kontinenten, modern rysk emigrant ur tsartidens översta grädda med generalguvernörer, furstar och marskalkar i rakt uppstigande led.

Hemmavid var dock livet inte lika glamoröst men talang fanns i alla fall för att tösen skulle vara en av de åtta som antogs ur en ursprunglig skara av 180 sökande. Åren på Operan skiner ju igenom även i Tengroths texter och hennes identitet tycks livet igenom, trots alla år vid filmen och de följande decennierna med skrivande i skilda former, ha varit dansen. En gång balettelev, alltid dansare! Ellen Rasch ger dock i sin bok mer vardagsnära och faktafyllda infallsvinklar i beskrivandet.

De lyckliga åtta var förutom Rasch och Tengroth, Vivi Nelson, Julius Mengarelli, Vilma Person, Inga-Britt Karlsson. Två stackare får förbli namnlösa. Läraren hette Valborg Franchi och syns instruera de små på bilden här nedanför. Om man får tro Rasch så verkar den några år äldre Tengroth ha tagit för sig där hon hade sitt bord vid fönstret ut mot Jakobs kyrka, Rasch minns att hon ofta deklamerade poesi för kamraterna som då förutsattes knipa käft. Franchi, läraren, krävde också uppmärksamhet och disciplinen tycks varit hård men Rasch minns att Birgit en gång vågade stå upp och i protest lämnade danssalen - för att efter en stund smita in igen och be om ursäkt. "Hon tyckte om att resonera och ifrågasätta saker", som författaren sammanfattar det hela.

Musikalen Lille Petters resa till månen var vid denna tid Operans stående barnpjäs vid jultid och Tengroth var den som först fick gestalta huvudrollen. När hon senare lämnade Operan för Råsunda stuvades ensemblen om och Ellen Rasch som fick axla ansvaret i rollen som Petters lilla syster!

Två bilder från tiden finns med i boken, båda tagna vid samma stång med några år emellan. På den äldre, den övre, står lilla Ellen som nummer två från höger? På den andra bilden har skaran krympt något och några år har passerats och enligt en inkommen kommentar är Ellen även här nummer 2 från höger (straxt under den avgjutning av Anna Pavlovas tåspets som hon beskriver i sin bok). Och hon längst till vänster heter (förmodligen) Gunnel Lindgren, blivande premiärdansös och hustru till ingen mindre än dirigenten Sixten Ehrling: [Tack, Ellens gamla elev!]