1950-talet verkar ha varit Birgits bästa tid. Visserligen hade filmkarriären avslutats, eller havererat, vilket man nu vill, filmgagerna var borta och rubrikerna lågmälda och hon var andra gången skild med buller och brak och diagnostiserad med kräftan. Ingen drömstart för en flicka på dryga 35 år, men hon befann i sitt eget självvalda varande: hon skrev, blev publicerad, hon rörde sig fritt som hon ville in och ut ur landet, utan den borgerliga ryggsäcken av hur en kvinna bör vara, uppföra sig och säga. Hon gjorde vad hon själv ville, förvaltade sitt eget pund och sjukdomen verkade - för ögonblicket - inte accelerera.
Även om demonerna stundtals flaxade vid tröskeln var hon uppenbart socialt kompetent, tidvis kaxig och stolt, och i olika ögonvittnesskildringar från den tiden passerar hon som närvarande vid taffeln.
I sin tredje memoar Gästboken [Tiden, 1955] berättar Olof Aschberg (1877-1960) om en middag nere i Menton, franska Rivieran.
Aschberg var en framgångsrik bankman från Stockholm med uttalade vänstersympatier. Han hade tidigt kontakter med den svenska socialdemokratin och fackföreningsrörelsen och gjorde även affärer med den sovjetryska regimen i Moskva. Under 1930-talet flyttade han med familj ner till Frankrike, rörde sig i samma kretsar som Kjell Strömberg och drabbades hårt (i egenskap av rik judisk bankir) av den nazityska ockupationen med sina talrika franska medlöpare och flydde till USA.
Men nu är det oktober 1954 och Aschberg har återvänt till Sverige med sommarfäste i det sydfranska Menton i närheten av Karl Gerhards hus Fatima Morgana. Den svenska kolonin bjuds in på den lilla restaurangen Beau-Soleil i de gamla kvarteren intill hamnen och med Karl Gerhard följer hans gäst, Birgit Tengroth. I skocken svenskar skymtas även lilla Fatima, Göthe Ericsson, ekonomiprofessorn och statsrådet Karin Kock med make och Hjalmar Brantings dotter Sonja Branting-Westerståhl. Allt som allt 13 personer, varför dottern till restaurangägaren fick rycka in som nummer 14 för att inte olyckan skulle drabba sällskapet. Den lilla flickan tar snart hand om konversationen och undervisar de långväga gästerna i konsten att tillaga bouillabaisse. Hon vänder sig skeptiskt mot Birgit och säger: vous comprenes, madame?
C'est tout. Och den ljumma vinden från Medelhavet rasslar i bladverken. Bläddrar man vidare i memoarboken visar det sig att festbordets huvudfigur Aschberg är farfar till vår tids knölpåk, Robert Aschberg!
Och ytterligare en koppling kan nämnas: skådespelerskan Vera Valdor som vi tidigare funnit i Robert Taylors närhet under hans Stockholmsbesök var Aschbergs systerdotter. Han hävdar dessutom att hennes judiska påbrå i praktiken gav henne arbetsförbud under kriget då hennes filmbolag "tydligen satsat på Hitlerseger". Efter kriget lämnade hon också landet och hamnade slutligen i Mexico.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar