Porträttskiss i fickformat 1943

I månaden maj en gång för länge sedan prydde Birgit omslaget på den lilla nätta tidskriften Allt [i fickformat], nr. 5, 1943. Ja, "pryder" är nog rätt missvisande, bilden i sig är rätt gräslig, en handkolorerad variant från en serie porträttfoton i hemmiljö som gjorde sig mycket bättre i svartvita original. På "ledarsidan", om man nu kan kalla det så, skrev signaturen Red. om flickan på omslaget, och som lite oväntat visar sig vara ett fint porträtt av människan Tengroth, fångad mitt i steget, just när livet brusade runtomkring henne. Jag återger texten in extenso, eftersom den annars säkert skulle vara för evigt förpassad till skuggornas och suckarnas dal.

APROPÅ OMSLAGET

Det är en vanlig uppfattning att Birgit Tengroth är en "vanlig" flicka. I själva verket är hon mycket ovanlig. Men hon har inte alltid fått visa det. Det finns filmroller som stryker ut alla intresseväckande personliga ojämnheter i den spelandes karaktär och polerar henne snygg och proper åt alla håll. Svenska filmproducenter älskar sådana roller, och de överlämnar dem allra helst till Birgit Tengroth, som lydigt men med upproriskt sinne levererar ännu ett exemplar av klichén "snäll, rar, samt kvinnlig, vardagstrevlig, äktsvensk och trohjärtad."

Men Birgit Tengroth kan mycket mer än stå vid spisen i köksförkläde och vandra i hagar, omsluten av en tafatt beundrare. Hon har ett oroligt och häftigt temperament, och oberäkneliga impulser korsar varandra i hennes känsloliv. Man märker det redan när man talar med henne: hon hoppar från samtalsämne till samtalsämne som springaren i ett schackspel: två steg framåt och ett åt sidan. Hennes konversation är lika full av infall som hennes handlingar ofta är överraskande, och hennes plötsliga drömmar högst förbryllande.

Det första man lägger märke till när man träffar henne är nog hennes ögon, de är bruna och energiska och släpper aldrig den hon talar med. De ackompanjerar hela tiden hennes häftiga skiftningar och heta reaktioner - de kan bli spelande livliga och stora drömmande.

Det andra man lägger märke till är hennes mjuka kvinnlighet, som på den vita duken ger en oroande botten åt hennes "snällaste" flicktyper. Birgit Tengroth bejakar alltid kärleken. Och åt scener av amour förlänar hon en mjuk frisk doft av våt jord i april.

Som äkta kvinna har hon en mycket personlig smak: hon tycker om svarta och blommiga aftontoaletter, klär sig gärna enkelt men ger utseendet en viss touche genom rödlackerade naglar och en chic hatt på det bruna håret. Hon tycker om att träffa intelligenta människor, och kan diskutera flera timmar i sträck med dem. Hon läser gärna och mycket - från sista bestsellern och till en diger avhandlig om förgrekisk konst; hennes bokhylla är också ovanligt välförsedd och intar en hedersplats i hennes trerumsvånmong på Styrmansgatan, som hon alltid har fylld med friska blommor - särskilt vita nejlikor, liljor och liljekonvaljer. Hon hör gärna musik, men hellre svenska folkvisor än den modernaste jazzmelodien. Hennes älsklingskompositör är Mozart, hennes älsklingsdryck kaffe. Överhuvud taget är det svårt att säga vad Birgit Tengroth inte tycker om, hennes läggning är så deciderat positiv. och det är kanske därför hon tjusar oss på ett så mänskligt sätt, och hon har något att även i den banalaste filmroll.

Fast hon nu har trettio filmer bakom sig, från "Mordbrännerskan", då hon var bara barnet, till tjugosjuåringens ännu inte utsläppta "Natt i hamn" och "Jägarpatrullen" står Birgit Tengroth fortfarande med alla resurser intakta inför en uppgift som tvingar henne att bottenskrapa sin begåvnings möjligheter. Får hon sådana uppgifter kan man spå att hon har kulmen av karriär framför sig.

Chefredaktör och ansvarig utgivare för denna lilla månadspublikation var tidningslegenden Carl-Adam Nycop, som året efter skulle göra en historisk insats genom att starta Expressen. Och det är väl inte helt förmätet att anta att han också skrivit texten ovan.

[Filmen Jägarpatrullen hade bytt namn när den var klar för premiär: På liv och död blev den slutliga titeln.]