Så har ytterligare ett ögonvittne lämnat oss: Annalisa Ericson. Birgits gamla väninna, balettkamrat, kollega. Det blir allt tystare därute, de som minns och har sett allt färre.Helt outnyttjad som resurs är dock inte fru Schildt, född Ericson: hon har skrivit två läsvärda böcker där Birgit nämns och porträtteras. De har tidigare behandlats på dessa sidor, här och här. Och Birgits egna reflektioner hittar man här och här. Dessutom skymtar hon lite varstans under allehanda rubriker under de år som gått sedan det här projektet startade.
Utöver detta finns inte mycket att säga: Annalisa Ericson var en av de bredaste, duktigaste och mest lysande stjärnor den svenska scenkonsten någonsin ägt. Läs Leif Furhammars runa i Dagens Nyheter. Det räcker så.
[Foton på denna sida: överst Annalisa Ericson live i biografen Stures foajé januari 2008 vid Cinematekets visning av Kyss henne! Alexander Rosso tog bilden. Samt i rar pose med Hasse Ekman någonstans i karriärens början, då det mesta ännu var oskrivet, och ogjort.]
2 kommentarer:
Det är förskräckligt sorgligt. Ofrånkomligt men sorgligt. När Annalisa levde tänkte jag ofta att 1920-talet ändå inte var så länge sedan. Att Ernst Rolf ändå var en människa, som man kunde minnas att man mött och arbetat med, inte bara en avlägsen legend. Nu är den tiden avlägsen legend.
Jag har tänkt att skriva om något sånt här på min hemsida och ni gav mig en idé. Skål.
Skicka en kommentar