Eftersom samtiden knappast kryllar av Tengrothrelaterade evenemang måste jag kanske beröra det spektakel som för två veckor sedan gick av stapeln här i Stockholm. Då visades nämligen i Svenska filminstitutets regi och som en del av
Cinematekets program filmen
Kyss henne! från 1940 och i regi av Weyler Hildebrand.
Och i närvaro av filmens stjärna:
Annalisa Ericson! Tengroths äldre väninna, skolkamrat (på balettskolan) och kollega; längre bort befinner vi oss alltså inte från denna värld än att en av deltagarna nu står i foajén och minglar med ett glas vitt i handen!
Stödd på en hjälpande arm skrider sedan fru Ericson in på främre bänk, med små danssteg minsann och snart bjuder hon den jublande publiken på slängkyssar och sjunger sedan frejdigt med i filmens signaturmelodi
Vi har så mycke' att säga varandra, text och musik: Jules Sylvain och Åke Söderblom.
Visningen föregicks av ett kortare anförande av professor
Leif Furhammar som satte filmen i ett sammanhang och Annalisa svarade på frågor och hjälpte till att reda ut ett och annat. Sedan gick ridån upp och publiken kunde njuta av en schvungfull historia med allehanda förvecklingar och snygga koreografier. Dessutom som vanligt storartat skådespel av övriga aktörer: Thor Modéen, Åke Söderblom, Sigge Fürst, John Botvid bara för att nämna några vars namn någorlunda överlevt till vår tid. Som Ove Säverman påpekar i sin anmälan i Dagens Nyheter den 18 januari: vissa saker åldras inte alls. Särskilt om de serveras på bio.
Och inleds med en nästan utdragen duschscen med Ericson i bara mässingen. "Jag blev djärvare och djärvare för varje film", var hennes egen kommentar.
Även en annan av filmens aktriser fanns på plats: Gaby Stenberg, ungflicka i sammanhanget, fick också resa sig upp och emottaga välförtjänta applåder. När filmen spelades in var hon bara sexton år, men redan moget damig.
Och: ser man på! Synd att man inte hade ögonen med sig:
Alli Halling, tidigare nämnd, deltar som icke-krediterad
Elsa, skådespelerska i filmen.
Behöver jag tillägga att stjärnan efteråt möttes av stående ovationer från den fullsatta salongen och att detta var ett alldeles förtjusande arrangemang?
Ska man komma med något gnäll så går det till Cinemateket som ordnat en miniserie med Annalisafilmer där detta var det inledande numret. Övriga tre är alla Hillmanfilmer av Arne Mattsson, nog så bra men är de representativa för Ericsons konst i sin helhet - hon är ju kanske främst comédienne, showartist och dansös! Dessutom finns alla Hillmans lätt tillgängliga på DVD! När hon själv förklarade från scenen att hon var stolt över och uppskattade mest sina filmer med Nils Poppe gick en ängel genom rummet. Synd på en så bra början.
[Några bilder från minglet i foajén kan ni hitta här, på Alexander Rossos
Doodoopistol Photoblog.]
Så har ytterligare ett ögonvittne lämnat oss: Annalisa Ericson. Birgits gamla väninna, balettkamrat, kollega. Det blir allt tystare därute, de som minns och har sett allt färre.
[Foton på denna sida: överst Annalisa Ericson live i biografen Stures foajé januari 2008 vid Cinematekets visning av Kyss henne! Alexander Rosso tog bilden. Samt i rar pose med Hasse Ekman någonstans i karriärens början, då det mesta ännu var oskrivet, och ogjort.]
