Djävulspakten

Om man tittar mot den akademiska stjärnhimlen över Uppsala stad är det kanske inte alltid Polstjärnan, Arcturus eller något annan himlakropp som tycks glimra klarast, det skulle lika gärna kunna vara den flitiga författaren och litteraturvetaren Carina Burman som lyser ända upp mot Vintergatan.

Nu senast, i höstas, släppte hon en biografi över Gösta Ekman, den äldre, även kallad den store: Djävulspakten (Bonniers, 2011). Den är brett upplagd från födelsenoteringen i Klara församlings dopbok de sista dagarna 1890 fram till det till synes oändliga begravningståget som sakta drog genom samma stads norra delar dryga 47 år senare.

Som Burman själv påpekar har det inte skrivits mycket tidigare om denne mytomspunne gestalt, tre böcker kom ur hans egen krets: den bitvis fantasifulla självbiografin Den tänkande August 1928, sonen Hasses minnesbok över sin nyss avlidne far 1938 och regissören och vännen Per Lindbergs biografi från 1942. Efter det Bengt Forslunds studie över tre generationer Ekman 1982, men där får den äldre samsas om utrymmet med den yngre och däremellan mellanpojken.

Så detta blir vår tids referensverk över denne Gösta Ekman, mannen som vad jag förstått fortfarande kan skänka en ivrig och lite hetsig rodnad över vetgiriga och romantiska ungdomskinder.

Om man däremot lite rastlöst försöker bläddra fram Tengroths närvaro i den värld dessa sidor försöker skildra blir man, om inte snopen så helt klart sugen på mer. De spelade ihop i två filmer, hon måste funnits i huset som Hasses jämnåriga väninna, ja, hon satt t. o. m. i framsätet på juniors bil och avfärdade ett plötsligt impulsartat frieriförsök. Nu citeras hon, vilket inte är fy skam, hennes bitvis strålande texter om dels Gösta, dels fru Bergman används i berättelsen och filmerna nämns vid namn. Mer blev det inte, men många flickor och pojkar passerade ju hushållet på Artillerigatan under åren, så vad får man begära.

Allt som allt, ett imponerande och noggrannt arbete, en skildrad dröm ur verkligheten även om fan själv fick sitt byte till slut inne i de halvskumma stjärnlogerna bakom scen på huvudstadens olika teaterhus. För även om fasaden fick sprickor mot slutet, så rämnade den aldrig och när han spände ögonen i publiken var det mesta förlåtet.