Birgit Tengroth ringer på hos madame Colette - igen.

Vi har redan, flera gånger, behandlat detta ämne: journalisten Birgit Tengroths besök hemma hos författarinnan Colette i Palais Royal i centrala Paris i juni 1952. Ett i den trängre kretsen av Tengroth-beundrare legendariskt reportage som i samtiden, åtminstone i den innersta cirkeln av Vecko-Journalens redaktion, åtföljdes av ett sus av lågmäld förtjusning.

Tidigare har vi tagit del av texten genom Birgits samlingsvolym Livs levande men nu har - äntligen - ett helt ex av Vecko-Journalen 1952, nr 29 kommit i rätta händer, det må vara vältummat och delvis sönderfallet men här finns i alla fall reportaget i sin ursprungliga form med tidstypisk layout.

Själva texten är kanske inte mycket att orda om än en gång: besöket är framförhandlat, "fem minuter" kort, besökaren granskas av Colettes betydligt yngre make monsieur Goudetek, en bukett rosor överlämnas, några fraser utväxlas och ytterdörren stängs på nytt bakom skribent med medföljande fotograf (Serge Lido, enligt ingressen). Sedan var det väl bara att återvända till hotellet och börja sammanställa intrycken och eventuella minnesanteckningar.

Det som framkommit sedan dess, i Mimi Pollaks memoar Teaterlek (1977), är att Birgit inte var ensam svensk(a) vid besöket. Medföljande var väninnan Pollak som rest ner till Paris tillsammans med Tengroth och, enligt boken, spenderade en stor del av tiden där tillsammans med henne.

Det var också Pollak som föreslog besöket och som följde med till Colettes våning, verifierat av ett fotografi i memoaren. Pollak hade nyligen, i september 1950, satt upp Colettes pjäs Chéri på Dramaten med Inga Tidblad i huvudrollen och Kenne Fant som 'chérin'. Tollie Zellman var också med och tog publiken med storm. Stor succé, 93 "proppfulla" föreställningar på Stora scenen som resulterat i en honorar till författarinnan på 40 000 kronor (i tidens penningvärde). Det borde vara argument nog, hävdar Pollak, att bevilja oss entré och, sagt och gjort, Birgit ringde bums de rätta kontaktkanalerna. Och beviljades. "Hennes glädje var enorm", myser Mimi Pollak.

Det lustiga är att Pollaks roll lyfts inte alls i reportaget. Tengroth nämner visserligen den "utomordentliga" förställningen i Stockholm när hon märker att maken tvekar att släppa in henne i det allra heligaste. Det slår an, herr Colette öppnar dörren in till makans rum och förtydligar: "Bara fem minuter, Madame!" I singularis, trots att Birgit och Mimi var två.

Att Pollak blivit bortskriven ur texten behöver ju inte vara av den i andra sammanhang välbekanta Tengrothska avundsjukan, det kan också vara av rena redigeringsskäl, för att fokusera. De båda var tydligen hyfsat nära ända till slutet. Men det var ju ändå Pollak som fått dörrarna att öppnas och att hon senare skrev om detta i sin bok tyder, kanske, på att hon på något sätt ville förtydliga sin roll i det hela. En liten tagg som kliade därbakom den kamratliga tonen i boken.

Bilderna som bifogas är några av de som publicerades i reportaget den gången. Vad omslagsflickan hette framkommer inte men fotot är taget av Reportagebild och det handlar om sommarens värmebölja. Det böljade för övrigt även i Paris enligt Pollaks text.

Fotot på den unga Colette är från hennes tid som varitéartist i Paris (tema Chéri). Serge Lido har tagit bilden av Birgit med "Hennes Majestät Colette, Frankrikes främsta författarinna" (Pollacks formulering).

Frågan är om Lido också står bakom fotot på Colette i fönstret till sin våning. I texten beskrivs hon som i det närmaste orörlig, men, vem vet, kanske de båda svenskornas besök (och minnet av de 40 000 kronorna) fått tanten att piggna till och hasa sig bort till det öppna fönstret för att kontrollera att de båda främmande damerna hittade rätt väg ut.

Hur Törst blev till Törst: Herbert Grevenius berättar

Herbert Grevenius är ju känd sedan tidigare, teaterrecensent, manusförfattare, radiochef, Bergmanpolare och, vad det verkar, on-speaking-terms med själva Birgit Tengroth.

Året är 1949, Birgit debutbok håller på att omvandlas till film och i den behändigt lilla (A5-format) tidskriften Filmnyheters vår-och sommarnummer, 9-10, berättar Grevenius med egna ord hur omvandlingen skedde.

Våren 1948 hade Birgit bett Grevenius läsa ett par noveller hon skrivit. Han hade då redan läst hennes berättelse 'Törst', som tidigare publicerats under pseudonym och blivit imponerad: "kraftfull" och "koncentrerad" som han skriver, och de nya texterna gör honom inte besviken.

Han frågar henne om hon inte har en bok i tankarna. Men materialet räcker inte till, även om Birgit har flera saker under "utarbetande"´. Men så reser hon till Italien och försvinner ur Herberts synfält. När hon väl är tillbaka frågar hon honom om de inte kunde skriva en pjäs tillsammans baserad på "en stomme" hon jobbade på. Visst, tänker han, men tiden går och när sedan novellsamlingen Törst når bokhandelsdiskarna har det där med pjäsen fallit i glömska.

Boken blev ju en försäljningssuccé, och att Sven Stolpe skäller i Aftonbladet att boken är "grovt oanständig" bidrar till rusningen. Men där har Stolpe fel, menar Grevenius, letade man oanständigheter blev man säkerligen djupt besviken: "Det har på de senaste tjugo åren skrivits många mycket mer öppna böcker än 'Törst' och de har ändå aldrig nått ut till en tillnärmelsevis så stor publik".

Istället var det helt enkelt en bra bok, som blev årets snackis, och det man talar om vill andra läsa. Och folk vill läsa är äkta vara och 

"att den sa många människor någonting på ett sätt som för dem kändes nytt. Birgit Tengroth kom i rätta ögonblicket att så i den jord som 40-talisterna plöjt upp. Hon skrev enklare och med en helt annan dramatisk kraft om ensamheten inom och utom äktenskapet".

Novellsamlingen var "bra och personlig", med "dramatik" och med människor som var "ovanligt tydliga och levande".

Här har vi en omtalad bok, med ovan nämnda dramatik, därtill en känd författarinna, eller i alla fall skådespelerska: branschen hör sig för om det går att göra film av det hela? Självklart, tänker Grevenius och tar på sig att skriva manus.

Han får veta att den tänkte regissören är Ingmar Bergman. "Jag kontrollerade för säkerhets skull att han läst boken. Han kunde hjälpligt redogöra för den. Han hade sett bilder, bilder, bilder och han fann den full av stämning, av stämningar, olika slag".

Arbetet börjar. Man lägger novellen Resa med Arethusa som handlingens stomme, den "stomme" som Birgit tidigare talat om i samband med pjäsidén. De andra novellerna läggs in som återblickar och parallellhandlingar. Endast en text hamnar utanför det färdiga manuset.

Så efter dryga året från det Birgit första gången visade Grevenius sina texter ligger filmen så gott som klar ute i Råsunda. Manusarbetet hade tagit "några veckor" nere i Göteborg, Bergman repeterade två pjäser dagtid och på kvällarna besökte han Grevenius på dennes hotell och gick igenom dagens arbete. När detta var klart började slitet i Solnaateljén. Alla inblandade var "soliga och glada", Bergman slog i dörren bara sista inspelningsdagen och:

Birgit Tengroth togs hem från ett vårligt och ljuvligt Paris för att göra en av rollerna. Hon var klar på en vecka men hon hade liksom svårt att lämna Råsunda. Hennes sista scener togs tidigt en förmiddag men hela dan strök hon under allehanda kringsnack runt i ateljén utan av mejka av sig och visade alls ingen brådska att hinna med Parisplanet. Det säger något om stämningen kring inspelningen av 'Törst¨.

[De två fotografierna ovan är hämtade från artikeln av Grevenius. På det ena syns Eva Henning, Birger Malmsten samt Bergman under repetition. Det andra visar Hasse Ekman och Birgit i sin gemensamma scen i filmen. Högst upp omslaget till tidskriftsnumret (med Henning och Malmsten) där Grevenius redogörelse publicerades, samt ett porträtt av artikelförfattaren själv.]

Författarinnan Tengroth premieras

Tidningen Vi, en veckotidning utgiven av Kooperativa Förbundet, är under 1950-talet en av arrangörerna av det årliga Boklotteriet. Med detta engagemang i ryggen delar man årligen ut stipendier inom det litterära fältet, detta år 10.000 till författare och 6.000 till illustratörer. Och i Vi, nr 48, 1957 presenteras de lyckliga.

Författarna Harriet Hjort och Birger Vikström får 2.500 kronor var, fotograferna Sven Gillsäter och Lennart Olsson vardera 1.500 samt illustratören Georg Lagerstedt hela 3.000. Men lejonparten, 5.000 spänn, går till vår egen Birgit Tengroth. I 1957 års penningvärde.

Hon har just gett ut romanen Den stora glädjen, vars huvudperson enligt motiveringen "på många sätt [kan] anses vara representativ för hennes konst". Tengroths noveller och romaner rör sig huvudsakligen "med en enda motivkrets: kvinnans behov av kärlek, klyftan mellan manligt och kvinnligt, kvinnans ensamhet. Det finns hetta och intensitet och en högt uppdriven nervös känslighet i hennes kvinnogestalter."

Eftersom stipendierna i mycket är kopplade till tidskriftens innehåll - alla tre bildkonstnärerna är knutna till Vi - skrymtar man inte heller med Birgits vid denna tid regelbundna medverkan som reporter: "Om hennes fina sinne för personlig atmosfär vittnar de intervjuer och porträtterande artiklar, som stått att läsa i tidningen Vi:s spalter".

Vi lyfter på hatten och gratulerar.

Att Vi ansträngde sig för att sprida god kultur inom Korporationen och till dess medlemmar Vi-sas av att bara i detta nummer hittar vi ett resereportage av ovan nämnde Gillsäter, en novell av Pär Rådström, en lång artikel om Ernst Rolf, recensioner av Eyvind Johnsons (helsida), Jan Fridegårds och Carson McCullers senaste alster, en presentation av en kommande följetong av Gösta Gustaf-Janson (av Gösta själv) samt en rullande av Astrid Lindgren: Rasmus, Pontus och Toker.

Stipendiepresentationen illustreras bland annat av ett porträtt av Birgit (se ovan), ett av få som visar henne från den skrivande tiden av hennes liv. Hon ser ut att vara på språng efter en artig paus i steget. Efter att sedan tonåren varit ständigt fotograferad och porträtterad i alla möjliga sammanhang i all tidens press och biograffoajéer träder hon alltmer in i skuggorna, bortanför kameralinsernas jaktmarker, så att hon med åren blir så gott som osynlig.

Och vad skulle hon använda de sextusen kronorna till? Ska vi gissa på flyg till Frankrike och hotellomkostnader?

Kan doktorn komma? Birgit med uppvaktning kommer till fotoateljén

 

Ett par svartvita fotografier uppfiskade från auktionssajten Traderas mörka vatten. Ateljé Uggla, eller dess utsände, har glädjen att ta emot tre skådespelare från filmen Kan doktorn komma [1942]. Uppklädda i rollkostymer poserar Olof Widgren och Björn Berglund med filmens friska fläkt Birgit Tengroth.

Berglund spelar en nybyggare, Widgren provinsialläkaren i ett fjärran Lappland och Birgit den unga Anna i Kraja. Med dessa tre som spelpjäser utspelar sig ett stort drama i denna oöverskådliga vildmark, tonsatt av själve Lars-Erik Larsson. Kan det bli bättre? 

Fotopapperet hette för övrigt Gevaert Ridax.

Birgits Tengroths bokdebut: lättläst med filmbilder

Vi har tidigare stött på Birgit som chic omslagsflicka i veckopressen men man kunde också vid tiden hamna på 'framsidan' i en mer litterär omgivning. I alla fall nära på.

Förlaget Åhlén & Åkerlund gav med början 1935 ut en serie skönlitterära böcker baserade på populära filmer som in sin tur utgick från litterära förlagor. Texterna var starkt redigerade, volymerna höll ett format på 128 sidor och fyllda med fotografier ut filmerna. "Filmversion med Filmbilder" förtydligades redan på böckernas omslag som ett säljande argument. Här fick men en engagerande story som inte tyngdes alltför mycket av litterär tungsinthet. Texten är i långa partier dialogbaserad vilket kan tyda på att filmmanuskripten fanns med i bakgrunden.

Det är lite svårt att i nutid veta vilka titlar som ingick i bokserien men via baksidestexter läser vi oss till att i alla fall 'Unga kvinnor' av Louis M. Alcott (filmad med Katherine Hepburn), 'Kvartetten som sprängdes' av Birger Sjöberg (komediversionen spelad på Dramaten) samt 'Swedenhielms' av Hjalmar Bergman (filmversionen med Tutta Rolf och Gösta Ekman) nådde ut till den törstande läsekretsen. Även Tolstojs 'Anna Karenina, del 1 & 2' samt Dickens 'David Copperfield' nådde bokhandlarna.

Plus några titlar som gör att bokserien platsar på dessa sidor: de som har sitt ursprung i filmer med Birgit:

De som identifierats är tre titlar: 'Ungkarlspappan' (Edward Childs Carpenter, 1935), 'Flickornas Alfred' (Anker Larsen, 1935) samt 'Dollar' (Hjalmar Bergman, 1938), de två första med Birgit i handkolorerat filmfotografi på omslagen. 'Dollar' sägs vara sammanställd av signaturen "S. B.", vilket enligt biblioteksdatabasen Libris är detsamma som Hjalmars hustru Stina Bergman, vilken vi tidigare sett var författare till filmen 'Dollar':s manuskript - kanske fick Stina flow och skrev snabbt om sitt manuskript till en 'filmversion med filmbilder'?

Ungkarlspappan: baksidestexten berättar att pjäsen av Childs Carpenter blivit en "storartad publikframgång" på Dramaten varefter Gösta Stevens gjorde en bearbetning för filmen som ligger till grund för den nu (då) aktuella utgåvan. Ännu bättre: pjäsen "glada humör" och "originalitet" "kommer nästan ännu bättre till sin rätt i denna lilla roman som illustrerats med ett stort antal bilder ur filmen". Men all lycka har sitt slut: "det är med saknad man skiljs ifrån ett sådant trevligt sällskap då boken slutar. Därför kan boken läsas med lika stor behållning av såväl den som sett filmen som den som ej varit i tillfälle därtill." För 85 öre var boken din - då.

Flickornas Alfred: ett folklustspel ("en skandinavisk succès"!) som blev film ("succès") och "tack vare pjäsens fyndiga intrig, den träffsäkra, stundom rörande personskildring och rappa, friska dialog - vilka tre goda ting den gör all rättvisa och heder. Eliten bland svenska filmare svarar för dess uppsättning och utförande". Åhlén & Åkerlunds reklamavdelning låg minsann inte på latsidan och puffar dessutom för det "ovanligt vackra och vällyckade bildmaterialet". Bokens pris: SEK 1.

Bokomslaget till Dollar (SEK 1) pryds av en bild med den blivande superstjärnan Ingrid Bergman tillsammans med en till synes olyckligt uppgiven Tutta Rolf, de två damer i detta drama som tar störst plats, det vet vi sedan filmen. Den tidigare så flitiga förlagsreklamen har nu (1938) har nu fått stryka på foten - baksidestexten är borta, sidan blank. Kanske behövdes ingen övertalning för att locka folk till Bergmans text. 

Dollar kom ut 1938, kanske blev det också den sista volymen i serien, jag har i alla fall inte funnit några senare titlar.

Men för att visa att Birgit också var på plats uppe i Åre, där den dramatiska delen av Dollaräventyret utspelar sig, bifogar jag några fotografier som ingår i bokversionen. Birgit spelar fru Katja von Battwhyl, gift med Håkan Westergrens Ludvig.