Nere på den persiska Restaurang Parken i Solna läser jag dagens Svenska Dagbladet. Knut Ahnlund, professor, författare och eventuellt före detta akademiledamot, skriver med anledning av en nyutkommen bok med Pär Lagerkvists brev:
"Under den kompakta bullermatta som dagens trender lagt över vår tillvaro hörs då och då signaler från ett landskap som för inte så lång tid sedan var fyllt av klara röster. Jag tänker på de riken av ord och tankar som för varje år blir alltmer okända för unga som växer in till vuxenhet och delade erfarenheter. Och på de människor som byggde dessa riken. Snart finns de bara som aktörer i en underjordisk motståndsrörelse, bortsmusslad i demokratins namn, hemlös i en navelskådande kultur fixerad kring sig själv och sitt eget nu, och försjunken i dyrkan av sina fetischer: mat, vin, kroppskult, kläder, ålder, sexvarianter, bantning och avgudade kändisar."
Först tänkte jag: det är ju därifrån Tengroth ropar, från detta rike som ligger utom räckhåll fast jag själv föddes in i det, det är dit jag vill återvända när jag läser tidevarvets böcker och ser dåtidens filmer. Därför petar jag i det här. Men är det så? I hennes böcker återkommer dessa moderna fetischer, på sida efter sida, i volym efter volym, låt vara att det kanske är mer uppskruvat nu, här och var i alla fall. Och att den tidens röster blivit skuggvarelser betyder inte att de hade mer att säga än de som nu står på tur att lämna ljuset, de diskuterar samma saker. Och vår tids "ytlighet" motsvaras av den tidens "inskränkthet". Tengroth uppmanades ta livet av sig efter sin debutbok, ett fint tecken på storartad och djup humanism.
Samtida, i viss mån, vet jag inte om Ahnlund över huvudtaget hade något med Tengroth att göra. Förmodligen inte, lika bra det: kanske hade de blivit lika bisarra. Men måhända hade han som ung man följt henne på håll när hon kom gående i vårsolen, i uppknäppt flygande kappa, med långa steg i högklackat och ett ettrigt solblänk från cigarettetuiet i hennes vänstra hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar