Flickan hette Kantänka

En tidigare okänd - i alla fall för undertecknad - och i tryck opublicerad text av Birgit Tengroth har plötsligt flutit upp ur glömskans svårgripbara dy. Det handlar om "en saga för vuxna": novellen Flickan hette Kantänka.

Det är en berättelse om tre syskon, bröderna Jompe och Hanseman och den lilla systern Kantänka. Det är genom hennes ögon omvärlden betraktas, och hennes fantasier skapar berättelsen. De tre barnen, efterhand ungdomar, rör sig i ett drömlikt havsnära landskap, och flickan söker efter någon att hålla i handen: först i en sjöjungfrus gestalt som glider längs vattenytan, senare som Maria, Jesu moder, i en dunkel men tidlös kyrka för att slutligen övergå till kvinnan Villjaglova som alltid vill ha minst ett ord med i laget. Det är en text med sorg och svärta, Tengroths kroniska utanförskänsla: Livet är inte värt en halv fiskfjärt som flickan dristar sig till att formulera saken.

Stycket är hyfsat långt och bitvis står det väl och stampar något men lite överumplande, alldeles i slutet, kastar Tengroth sin vana trogen helt om perspektivet och nästan mitt i en mening hamnar huvudpersonen i fritt fall ner i sin egen grav, man liksom bara flämtar till - sådant är väl livet: plötsligt är man död trots att man alldeles nyss satt och funderade på sammanhangen.

Dårhuset Beckomberga alldeles utanför Stockholms stad hade uppenbarligen under sin glans dagar någon form av sjukhusradio, utsändningar som - antar jag - förnöjde dem som vistades inom dessa mentala murar. En del av utbudet finns numer lagrat hos Statens ljud- och bildarkiv och någon gång mellan den 5 och 9 september 1960 påannonserar hallåmannen att författaren Birgit Tengroth har skänkt till sjukhuset en opublicerad novell. I en timslång sändning läser skådespelerskan Britt Olofsson texten. Det börjar hemtrevligt med lite pappersprassel och vattenglaset ställs liksom åt sidan men sedan tar Tengroths ord över etern.

Om Tengroth hade skänkt texten till Radiotjänst är väl mer osäkert, detta var ju hennes levebröd även om Stig Ahlgren lär har varit rik som ett troll men faktum är att samma novell lästes upp i den statliga radions P2 tidigare samma år. Lördagen den 16 januari klockan 19:30 sändes första avsnittet på tjugo minuter och vid samma tid följande kväll resten av stycket i en 45-minutersändning. Uppläsare var här skådespelerskan Annika Tretow - för mig okänd, så om denna "officiella" uppläsning är strået vassare än Olofssons återstår att se, nej höra.

Programtidningen Röster i Radio firade det hela med en stort uppslagen artikel i häfte 2, 1960 kring Birgit där hennes skådespelarkarriär bekrivs ha gått från flickcharm till mognad. Kring 1947 "följde några såriga år", som man uttrycker det, vilket ledde till publiceringen av "skandalsuccén" Törst. Den namnlöse artikelförfattaren summerar: som författare är Tengroth en

"klok och sensibel människa med en ovanlig förmåga till observans av sig själv. Hon väckte respekt, och utvecklade snabbt sin stil till ett fint instrument för sin psykologiska intuition."

Och i den nyskrivna texten "kan man möjligen spåra en fortsättning på hennes självbiografi". I övrigt är artikeln huvudsakligen klipp ur hennes prosatexter som illustrerar olika faser i författarinnans liv. Lite lågbudget kan tyckas men ger i alla fall en uppfattning av den utelämnande skärpan i skrivandet.