En kvinnlig journalist från Tengroths tid som förmodligen inom kort kommer att få viss förnyad uppmärksamhet är Marianne Höök med anledning av att en biografi ges ut under hösten, skriven av den ökända Annette Kullenberg. Vilket i sin tur föranlett ett reportage i tv-programmet Babel. Så här gäller det att förekomma!Höök var på sin tid en lika stilig som välrenommérad skribent med skarpslipad och kompromisslös penna. Hon var under 1950- och 60-talen knuten till såväl dagspress som veckotidningen Vecko-Journalen där hon så att säga hamnade i samma födgeri som Birgit tidvis uppehöll sig i.
I början av 1960-talet gav Höök ut en av de första sammanställningarna av Ingmar Bergmans konstnärliga gärning, boken Ingmar Bergman (Wahlström & Widstrand, 1962) med den ambitiösa målsättningen att "ge ett sammanfattande perspektiv och en kritisk värdering av de bärande linjerna i Ingmar Bermans konstnärliga utveckling".
Bläddrar man i boken är det svårt att släppa den, förutom Hööks säkra stil är det också rätt befriande att läsa om Bergman före han nått den ikonstatus som senare blivit så besvärande för att inte säga dumdryg. Hööks kvinnoögon nagelfar mannen bakom manus, teateruppsättningar och filmer och sticker inte under stol med brister, oförmåga och besvärligheter. Samtidigt som det så klart handlar om ett sällsynt unikt konstnärskap.
Nå, hur uppfattas då de två punkter där linjerna Bergman och Tengroth möter varandra - filmen Törst och Smultronstället i det höökska sökarljuset?
Marianne Höök ser Törst som det första steget till en mognare Bergman. Förutom att det var den första film där Bergman skildrade vuxna människor var perspektivet här det kvinnliga, berättelsen sågs med kvinnliga ögon.
Här "sysslar Bergman för första gången inte med tonåringar utan med nevrotiska nutidsmänniskor, äldre och bättre samhälleligt etablerade än hans eget figurgalleri. Det var en människosort han inte kände till och han rådde inte helt med dem. Deras handlande blir yttre effekter, reaktioner som inte motiveras tillräckligt bakåt-inåt och som får sin valör endast om man är i besittning av facit, nämligen novellsamlingen".
Vad som är Tengroth och vad som är Bergman i slutresultatet låter Höök vara osagt, en ungefärlig procentsats blir inget annat än gissningar, hävdar hon, men att Bergman sporrades av samarbetet med en kvinnlig författare är tydligt och manuset "öppnade en dörr till en värld där han kände sig egendomligt hemmastadd." Här tar han kvinnornas parti och han skildrar dem på allvar. Filmen fick regissören att förstå att "det finns en kvinnlig form av ensamhet med egna tonlägen, ett kvinnligt helvete" och stod sedan fadder till kvinnoskildringarna i hans senare filmer.
Karikatyren av Tengroth och Stig Ahlgren i den senare filmen Smultronstället (1957) förklaras av Höök att Bergman tidigt kommit att beundra Ahlgren som skribent, han hade kommit i kontakt med honom under arbetet med Törst, men när Ahlgren längre fram totalt skrev ner filmen Sommarnattens leende (1955) fanns ingen väg tillbaka. Bergman var djupt sårad, erfor den konstnärliga hjälplösheten gentemot tyckarna/kritikerna och vevade vilt tillbaka med båda armarna. Höök tycker att scenen är rätt påklistrad för att inte säga opassande, med de övertydliga personreferenserna som Gunnar Sjöbergs porträttlika mask liksom kvinnans bluddriga katolicism, sjukdomar och besvikna skådespelardrömmar.
Detta om Bergman. Kanske blir det anledning att återkomma till Höök när Kullenbergs bok finns tillgänglig, vem vet om dyker Birgit upp på någon tidningsredaktion? Höök och Tengroth lydde ju båda under Buster von Platen som i sin memoar, del II, porträtterar de båda damerna sida vid sida. Till skillnad från Birgit (och Bang, Barbro Alving) saknade Höök "vanlig moral, hon hade en annan moral, sin egen. Och den följde hon, även om buden i hennes kodex var dunkla för omvärlden." Ett yttrande som höjer förväntningarna på Kullenbergs kommande bok, vare sig det nu blir stark journalistik eller rent av slask, eller både och. Hööks livs blev ju ingen lyckosaga direkt. Mer om detta senare, nu stannar vi bara vid porträttet ovan. Det räcker bra så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar