Äkta bondjäntor i svensk film?

I ett sådant där helknäppt reportage som mellankrigstidens svenska filmpress vimlar av, kan den intresserade i Filmjournalen nr 40, 1940 under rubriken Falska bönder? Nej. Äkta bondjäntor? Ja läsa om olika yrkestolkningar i samtida svensk film. En handfull skådespelare intervjuas här om hur de gestaltar skilda yrkesgrupper, och "verkliga" personer inom dessa professioner får uttala sig om rolltolkningarnas bärighet. Det går sisådär. Man kan för sitt inre öga se en ung praktikant ringa upp folk lite hejsansvejsan och sedan försöka sätta samman något av det hela, mellan fikarasterna på eftermiddagen, dessutom en lördag när alla är på väg till fest.

Nåja, reportern har minsann fått fatt i vår hjältinna som bjuder på sig själv. Hon säger:

"Jag vet inte om jag direkt misstolkat någon typ på film - och i så fall beror det på att jag i förväg brukar studera den typ jag skall spela. Bäst har jag enligt kritiska recensioner lyckats med att gestalta bondflickor - t. ex. Sången om den eldröda blomman och Gläd dig i din ungdom - och unga självständiga nutidsflickor, som i Karl för sin hatt. I allvarliga filmer måste både händelseförloppet och rollinnehavarna vara så trovärdiga som möjligt. I mer lustspelsbetonade historier behöver trovärdigheten inte vara fullt så stor - där måste tonvikten ligga på det roliga, det originella."

Man kan ju undra, med all respekt, hur det researcharbetet sett ut. Annalisa Ericson, en annan av de intervjuade, meddelar frankt att när hon gestaltat butiksexpediter grundar hon sig på de iakttagelser hon gjort när hon handlat i parfymaffären!

Detta skrevs 1940, Tengroth hade dryga halvdecenniet kvar att helt utvecklas till den självständiga nutidsflicka som bultade så starkt inom henne. Hennes kompis Hasse Ekman ("skådespelare, manusförfattare, regissör") återfinns också i studien. Han beklagar att det är alltför få yrken som gestaltas inom filmen: generaldirektörer, rika onklar och slynglar till söner på grabbsidan, kvinnorna representeras av kontors- och butiksflickor samt rika, oberoende, arvtagerskor. Skada, tycker Hasse, som vid närmare eftertanke hastigt avrundar samtalet då han plötsligt erinrar sig att han själv bidrar med just precis dessa roller och gestaltningar.

Marco & Steamline kallar sig förresten de galanta reportrarna. Och fotografierna här intill är hämtade ur reportaget: Hasse, kom tillbaka, allt är förlåtet.

Birgit minns: Georg Rydeberg - "Gudarnas älskling"

Vi har tidigare på dessa sidor mött skådespelaren Georg Rydeberg, inte bara gudarnas utan allas älskling. Dels genom några praktroller i Hasse Ekmans produktion, men framför allt när han i sina memoarer strukit Birgit medhårs och hyllat hennes, ja, ska vi säga: kvinnlighet.

Rydeberg och Tengroth möttes i flera filmsammanhang och dessutom på scenen när de tillsammans hyrde in sig genom Per-Axel Branner på Nya teatern och satte upp en sommarpjäs i egen regi. Långt senare låg Rydeberg bortglömt lik i sin egen lägenhet, i alla fall om man får tro ryktesspridningen - och de löpsedlar undertecknad ännu minns - innan någon saknade honom. Vilket i sin tur berodde på ett i den innersta kretsen ökänt periodsupande som gjorde att ingen förvånades över en flera veckor lång frånvaro från de sociala mötespunkterna.

I en krönika i Året Runt, nr 50, 1970, Gudarnas älsklingar har Tengroth läst hans memoarbok Ridån går alltid ner och minns honom:

"hör hans röst, nasal, mörk, nervös. Hur han hackar på orden. Vad väl jag känner den rösten, fast vi inte setts på den dag jag minns."

Men personligheten Rydeberg var naturligtvis inte okomplicerad:

"Georg är alltid Georg. Det har varit hans lycka och hans olycka. Han skulle ha blivit en sjöman med en flicka i varje hamn. Men malarian släckte hans karriär till sjöss. Han blev skådespelare med en flicka i varje film och kärleken en värre malaria än malarian. Nej, Georg har aldrig gjort det lätt för sig, vare sig på scenen eller i privatlivet."

Hon antyder så mycket mellan raderna, vår Birgit, solidarisk som så ofta. Jag tror det var TV-mannen Lasse Holmqvist som skrev i en bok att när han bjudit in Rydeberg som gäst i det avsnitt av programserien Här är ditt liv som handlade om Viveca Lindfors så trodde den sönderfallande Rydeberg, även mitt i direktsändning, att programmet egentligen handlade om honom.

Han kysste säkert Birgit överrumplande hastigt, där uppe på Styrmansgatan. Och hon lät det dröja för han var ju rätt snygg och het, men sedan knuffade hon nog ut honom, redan halvdrucken, ut i den mörka trappuppgången. Ungefär så.

[Foto: Älsklingen Rydeberg med Hasse-stjärnan Karin Ekelund. På affischen för det gemensamma Rydeberg/Tengrothska dramat syns Birgit som ett litet våp längst ner till höger, bortkickad av Ingrid Bergman, längst upp, närmast Georg.]

Pausbild: Birgit når Hornstull.

I den hittills dokumenterade Tengrothlitteraturen lyser Södermalm i stort med sin frånvaro, på rak arm kan jag bara minnas en krönika som beskriver en promenad kring Mosebacke Torg. Den västra delen av ön, den som på Birgits tid med all rätt kallades Kniv-Söder och där diverse proletärförfattare stod och hängde i gatuhörnen, besöktes förmodligen aldrig av vår stjärna. För vad fanns där att se? Och ingen saluhall sålde färsk hummer.

Annat nu, så sent som för några kvällar sedan skymtade på ett cafébord nere vid Hornstulls Strand annonsen av Tengrothfilmen Annonsera, märkligt. Thor Modéen har ännu sina beundrare, och Birgit hänger förståss på - är det fest så är det!

[Foto: Sara Rådling, Ekmansällskapet]