Biobesök 2: Medan porten var stängd [1946]

Hög tid att besöka biografen Sture i Stockholm igen: även denna gång i Cinematekets regi. Och nu är det Hasse Ekmans stockholmsskildring Medan porten var stängd som gäller, en film som har en alldeles speciell relation till dessa sidor:

ty hade jag aldrig sett just den här filmen på TV en gång i tiden, och genom dess scener häpnat över människo- och tidsskildringen, skådespelarnas insatser och manusets bärkraft hade jag kanske fortfarande hankat mig fram mellan tarkovskijflum, sjuttiotalets midsommarblomster och eastwood-shootdowns. Här fanns plötsligt i svartvitt ett vibrerande möte mellan generationer och miljöer, allt som var här var då och tvärtom. Framfört med en arrogans korsat med beynnerlig ödmjukhet som gav kalla kårar - för en känslig liten själ.

Och hade jag aldrig stigit in i Ekmans värld hade jag aldrig funnit dörren till Tengrothskrubben, med vad som dolde sig därinne. Och allt hade varit så mycket tristare. Och enklare.

Nå, filmen visas nu som en avnämare av Stockholms stadsmuséums utställning om staden Stockholm i filmen och presenteraras kort, kunnigt och föredömligt av filmvetaren Mikaela Kindblom som också viftar med Hasses välskrivna självbiografi: en, som hon påpekar, mycket läsvärd bok vi redan tidigare stött på.

Sedan bjuds vi alla via storduk in i fastigheten på Kavallerigatan 7, alldeles i skuggan av Hedvig Eleonora kyrktorn. Därinne rör sig ett antal boende och de öden dessa upplever från det att porten låses av den konstrande portvakten i Douglas Håges gestalt klockan nio på kvällen, tills dess han låser upp den nästa morgon då den nya dagen börjat morna sig. De gestalter som rör sig i trapporna och genom husets dörrar under dessa mörka timmar är en trasig skara med svikna drömmar, sköra masker och slitna fraser. De försöker alla på olika sätt hålla ryggen rak, men oron får dem att flacka med blicken och trampa snett, gång på gång.

Den enda av dem som egentligen funnit sig tillrätta och ser mot framtiden med tillförsikt är den som befinner sig längst ner (fast högst upp om man räknar antalet trappor): en prostituerad kvinna, suveränt - som vanligt - gestaltad av Marianne Löfgren, vars frimodiga repliker tvingade fram flera klipp av censuren. Men hon är bara en av många, i alla skrymslen hittar vi dessa fina skådespelare som befolkar filmen, på alla våningar, i alla rum, in i minsta detalj.

Tack, herr Ekman, för att du blommade ut så fint. Tack, Mikaela, för att du gav den här filmen chansen att visas igen - dessutom på riktigt!