Biobesök 2: Medan porten var stängd [1946]

Hög tid att besöka biografen Sture i Stockholm igen: även denna gång i Cinematekets regi. Och nu är det Hasse Ekmans stockholmsskildring Medan porten var stängd som gäller, en film som har en alldeles speciell relation till dessa sidor:

ty hade jag aldrig sett just den här filmen på TV en gång i tiden, och genom dess scener häpnat över människo- och tidsskildringen, skådespelarnas insatser och manusets bärkraft hade jag kanske fortfarande hankat mig fram mellan tarkovskijflum, sjuttiotalets midsommarblomster och eastwood-shootdowns. Här fanns plötsligt i svartvitt ett vibrerande möte mellan generationer och miljöer, allt som var här var då och tvärtom. Framfört med en arrogans korsat med beynnerlig ödmjukhet som gav kalla kårar - för en känslig liten själ.

Och hade jag aldrig stigit in i Ekmans värld hade jag aldrig funnit dörren till Tengrothskrubben, med vad som dolde sig därinne. Och allt hade varit så mycket tristare. Och enklare.

Nå, filmen visas nu som en avnämare av Stockholms stadsmuséums utställning om staden Stockholm i filmen och presenteraras kort, kunnigt och föredömligt av filmvetaren Mikaela Kindblom som också viftar med Hasses välskrivna självbiografi: en, som hon påpekar, mycket läsvärd bok vi redan tidigare stött på.

Sedan bjuds vi alla via storduk in i fastigheten på Kavallerigatan 7, alldeles i skuggan av Hedvig Eleonora kyrktorn. Därinne rör sig ett antal boende och de öden dessa upplever från det att porten låses av den konstrande portvakten i Douglas Håges gestalt klockan nio på kvällen, tills dess han låser upp den nästa morgon då den nya dagen börjat morna sig. De gestalter som rör sig i trapporna och genom husets dörrar under dessa mörka timmar är en trasig skara med svikna drömmar, sköra masker och slitna fraser. De försöker alla på olika sätt hålla ryggen rak, men oron får dem att flacka med blicken och trampa snett, gång på gång.

Den enda av dem som egentligen funnit sig tillrätta och ser mot framtiden med tillförsikt är den som befinner sig längst ner (fast högst upp om man räknar antalet trappor): en prostituerad kvinna, suveränt - som vanligt - gestaltad av Marianne Löfgren, vars frimodiga repliker tvingade fram flera klipp av censuren. Men hon är bara en av många, i alla skrymslen hittar vi dessa fina skådespelare som befolkar filmen, på alla våningar, i alla rum, in i minsta detalj.

Tack, herr Ekman, för att du blommade ut så fint. Tack, Mikaela, för att du gav den här filmen chansen att visas igen - dessutom på riktigt!

Biobesök 1: Kyss henne! [1940]

Eftersom samtiden knappast kryllar av Tengrothrelaterade evenemang måste jag kanske beröra det spektakel som för två veckor sedan gick av stapeln här i Stockholm. Då visades nämligen i Svenska filminstitutets regi och som en del av Cinematekets program filmen Kyss henne! från 1940 och i regi av Weyler Hildebrand.

Och i närvaro av filmens stjärna: Annalisa Ericson! Tengroths äldre väninna, skolkamrat (på balettskolan) och kollega; längre bort befinner vi oss alltså inte från denna värld än att en av deltagarna nu står i foajén och minglar med ett glas vitt i handen!

Stödd på en hjälpande arm skrider sedan fru Ericson in på främre bänk, med små danssteg minsann och snart bjuder hon den jublande publiken på slängkyssar och sjunger sedan frejdigt med i filmens signaturmelodi Vi har så mycke' att säga varandra, text och musik: Jules Sylvain och Åke Söderblom.

Visningen föregicks av ett kortare anförande av professor Leif Furhammar som satte filmen i ett sammanhang och Annalisa svarade på frågor och hjälpte till att reda ut ett och annat. Sedan gick ridån upp och publiken kunde njuta av en schvungfull historia med allehanda förvecklingar och snygga koreografier. Dessutom som vanligt storartat skådespel av övriga aktörer: Thor Modéen, Åke Söderblom, Sigge Fürst, John Botvid bara för att nämna några vars namn någorlunda överlevt till vår tid. Som Ove Säverman påpekar i sin anmälan i Dagens Nyheter den 18 januari: vissa saker åldras inte alls. Särskilt om de serveras på bio.

Och inleds med en nästan utdragen duschscen med Ericson i bara mässingen. "Jag blev djärvare och djärvare för varje film", var hennes egen kommentar.

Även en annan av filmens aktriser fanns på plats: Gaby Stenberg, ungflicka i sammanhanget, fick också resa sig upp och emottaga välförtjänta applåder. När filmen spelades in var hon bara sexton år, men redan moget damig.

Och: ser man på! Synd att man inte hade ögonen med sig: Alli Halling, tidigare nämnd, deltar som icke-krediterad Elsa, skådespelerska i filmen.

Behöver jag tillägga att stjärnan efteråt möttes av stående ovationer från den fullsatta salongen och att detta var ett alldeles förtjusande arrangemang?

Ska man komma med något gnäll så går det till Cinemateket som ordnat en miniserie med Annalisafilmer där detta var det inledande numret. Övriga tre är alla Hillmanfilmer av Arne Mattsson, nog så bra men är de representativa för Ericsons konst i sin helhet - hon är ju kanske främst comédienne, showartist och dansös! Dessutom finns alla Hillmans lätt tillgängliga på DVD! När hon själv förklarade från scenen att hon var stolt över och uppskattade mest sina filmer med Nils Poppe gick en ängel genom rummet. Synd på en så bra början.

[Några bilder från minglet i foajén kan ni hitta här, på Alexander Rossos Doodoopistol Photoblog.]