Eva Lavell [1947]

Dags att komma fram till debuten, efter en ganska lång omväg i dessa spalter: Tengroths första trevande steg ut i det offentliga författarlivet. Även om det nu skedde i lönndom. Kanske skulle varumärket skyddas tills dess att man visste hur responsen skulle bli. I den populära tidskriften All världens berättares septembernummer 1947 debuterade pseudonymen Eva Lavell med en novell och redaktören Rådström skrev själv en presentation där han minsann inte sparade på förhoppningarna:

Eva Lavell är ett alldeles nytt namn för litteraturpubliken- Den härpublicerade novellen Törst är nämligen en debut. Novellens författarinna - det bör kanske sägas att namnet är en pseudonym - har dock på ett annat konstnärligt område, teaterns, gjort vackra och högt skattade insatser. Under sitt borgerliga namn är Eva Lavell känd som en av våra mest framgångsrika aktriser.

Den novell som AvB nu ger plats åt, är inte det första hon har skrivit. Under flera år har hon sysslat med författarskap men har haft tålamod och ambition att avstå från publicitet tills dess hon känt sig behärska form och uttrycksmedel. Än är hon väl inte färdig och som alltid då det gäller konstnärer måste man tillägga: gudskelov. Novellen Törst har dock så uppenbara förtjänster att AvB med nöje ställt sig till förfögande för debuten, ganska viss om att denna begåvade skådespelerska också kan komma att bli en författarinna att räkna med.

Säkert glädjande ord för en osäker debutant, valet av tidskrift var ju inte heller det fy skam som framgick av föregående inlägg. Här fick hon ju trängas både med jämnåriga och riktigt högvilt. Stycket illustrerades dessutom förtjänstfullt och lite tidstypiskt av den nyblivne konstakademieleven, grafikern Nils Möller och själva texten var densamma - med några knappt märkbara skönhetsingrepp i den löpande prosan - som året efter kom att bli titelnovellen i boken Törst.

Om denna lilla undanskymda debut ledde till någon som helst uppmärksamhet med påföljande spekulationer är i skrivande stund lite oklart, men lika bra var väl kanske det: lite lugn och ro inför det kommande årets buller och bång, med en Stolpe på språng och följande nervras. Stenen hade i alla fall börjat rulla.

All världens berättare (1945-1956)

I det myller av litterära tidskrifter som förr i tiden gavs ut i Sverige, lite trotsigt, kaxigt och med ett stort självmedvetande, är det nu hög tid och på sin plats att nämna All världens berättare.

Den startades av Åhlén & Åkerlunds förlag och var ett ambitiöst försök att ge ut god litteratur - som det heter - med tonvikt på noveller, mycket nyskrivet blandat med äldre klassiker, svenskt material låg sida vid sida med importerade texter, nyskrivna författarpresentationer, recensioner och litterära reportage. Alltså en härligt spretig bukett av allehanda texter, formmässigt toppat med ofta unika originalillustrationer av samtidens konstnärer.

Får man tro Åke Runnquist, förlagsräv och litteraturens grå eminens i decennier, var detta en tidskrift "som knappast har motstycke i svensk kulturhistoria". I alla fall fram till 1964 då omdömet fälldes. Och tittar man igenom namnförteckningen över de som medverkat med originalbidrag hittar man tidens hela parnass: allt från stötar från förr: Frans G. Bengtsson, Bo Bergman till yngre glopar med ena benet i vår tid, Bo Widerberg och Björn Håkansson. Och alla andra däremellan.

Redaktören bakom det hela var en Karl Johan Rådström, gammal författare med andra tunga och ansedda tidskriftsförsök bakom sig, numer kanske mer känd (nåja) som far till kultförfattaren Pär Rådström - of Beppe Wolgers-fame - än för sina egna konstnärliga prestationer. Han höll sig upprätt i redaktörfåtöljen till 1952, följdes sedan av en hastig rad efterföljare, alltmedan upplagekurvan stadigt pekade neråt till dess att hela projektet havererade och uppgick i Bonniers Litterära Magasin 1956 (där Runnquist fanns till hands).

Nå, tidskrifter kommer och går, de gjorde det den tiden, de gör det idag. Utan att någon egentligen höjer på ögonbrynen. Alltså: inget att slå på trumman för, och Birgit, vad har hon med detta att göra? Håll ut, mer inom kort.

Post scriptum 1: är man road av publicitetshistoria och litterära tidskrifter är det ett nöje att bläddra sig igenom ovan nämnde Runnquists lilla nätta volym Litterära tidskrifter 1952-1960 (1964) eller ännu bättre, och ännu mindre: Att samla på litterära tidskrifter (1952).

Post scriptum 2: Fadern redaktör Rådström har - visar det sig efter en rutinkontroll - mig och hela världen ovetande spelat en betydande roll i formandet av en ung pojkes föreställningsvärld genom att 1932 gett ut Minnesalbum över Gustav II Adolf till 300-årsdagen av hans död vid Lützen. Ett spänstigt häfte som långt in på 1960-talet fyllde vardagsrummet med krigets mystik, krutrökens stickande doft och generalers och marskalkars kallt hotfulla blickar.