Birgit på Filmhuset

Låt oss avsluta hundraårsåret 2015 med en liten skärva Tengroth i offentligheten. På Svenska Filminstitutets bibliotek i Stockholm har i alla fall tidigare funnits en monter en trappa upp med porträttfotografier av årgång 1915. Och bland de utvalda finns naturligtvis Birgit, representerad av ett svartvitt bild från en av hennes Mobergsdramor. I huckle, förkläde och en massa hö på marken.

Även om blicken låter antyda att hon känner till flera av höets användningsmöjligheter.

Nästa år kommer Birgit att fira sina 101 år. Förhoppningsvis kommer det att gå att gräva fram ytterligare tengrothiana under året, stort som smått, gestaltad konst och löst skvaller.

Väl mött. Ett gott nytt år till alla från BigganBlogg.

Katt över vägen [1937]

Spännande nyheter! Just idag lanseras nämligen den nya webbplatsen filmarkivet.se, ett lite spektakulärt samarbete mellan Filminstitutet och Kungliga biblioteket. Stort underhållningvärde då det redan vid sjösättningen finns 300 gamla filmer att titta på - av varierande karaktär och innehåll, kort och längre, dokumentärt och reklam. Rätt udda saker från ett århundrade svensk film. Och man lovar: detta är bara början.

Nå, pillar man in ordet tengroth i sökrutan, och det gör man ju så fort det går, kommer lite oväntat en träff. Också det en udda sak: nämligen den knappt kvartslånga filmen Katt över vägen som gör sig mödan att i en kåserande form visa upp arbetet ute på Råsunda filmstad. Det hela är regisserat och ihopknåpat av den tidens kände speakerröst från SF-journalerna Gunnar Skoglund och bär på undertiteln 'ett försök till replik i diskussionen "är film konst"'. Nåja. I rollen som ung wannabe-skådespelare och teaterelev syns för övrigt Skoglunds egen flamma Signhild Björkman.

Här förevisas filmarbetets olika moment, lätt dramatiserat och i en scen som visar inspelningen i en ateljé är det just Birgit som agerar mot en för tillfället oidentifierad motspelare. Scenen är kort, ett fåtal repliker, sedan tagningen brutits ses hon vandra bort med manuset i hand.

Lättsmält, lättittat och lätt roande.

Biobesök 1: Kyss henne! [1940]

Eftersom samtiden knappast kryllar av Tengrothrelaterade evenemang måste jag kanske beröra det spektakel som för två veckor sedan gick av stapeln här i Stockholm. Då visades nämligen i Svenska filminstitutets regi och som en del av Cinematekets program filmen Kyss henne! från 1940 och i regi av Weyler Hildebrand.

Och i närvaro av filmens stjärna: Annalisa Ericson! Tengroths äldre väninna, skolkamrat (på balettskolan) och kollega; längre bort befinner vi oss alltså inte från denna värld än att en av deltagarna nu står i foajén och minglar med ett glas vitt i handen!

Stödd på en hjälpande arm skrider sedan fru Ericson in på främre bänk, med små danssteg minsann och snart bjuder hon den jublande publiken på slängkyssar och sjunger sedan frejdigt med i filmens signaturmelodi Vi har så mycke' att säga varandra, text och musik: Jules Sylvain och Åke Söderblom.

Visningen föregicks av ett kortare anförande av professor Leif Furhammar som satte filmen i ett sammanhang och Annalisa svarade på frågor och hjälpte till att reda ut ett och annat. Sedan gick ridån upp och publiken kunde njuta av en schvungfull historia med allehanda förvecklingar och snygga koreografier. Dessutom som vanligt storartat skådespel av övriga aktörer: Thor Modéen, Åke Söderblom, Sigge Fürst, John Botvid bara för att nämna några vars namn någorlunda överlevt till vår tid. Som Ove Säverman påpekar i sin anmälan i Dagens Nyheter den 18 januari: vissa saker åldras inte alls. Särskilt om de serveras på bio.

Och inleds med en nästan utdragen duschscen med Ericson i bara mässingen. "Jag blev djärvare och djärvare för varje film", var hennes egen kommentar.

Även en annan av filmens aktriser fanns på plats: Gaby Stenberg, ungflicka i sammanhanget, fick också resa sig upp och emottaga välförtjänta applåder. När filmen spelades in var hon bara sexton år, men redan moget damig.

Och: ser man på! Synd att man inte hade ögonen med sig: Alli Halling, tidigare nämnd, deltar som icke-krediterad Elsa, skådespelerska i filmen.

Behöver jag tillägga att stjärnan efteråt möttes av stående ovationer från den fullsatta salongen och att detta var ett alldeles förtjusande arrangemang?

Ska man komma med något gnäll så går det till Cinemateket som ordnat en miniserie med Annalisafilmer där detta var det inledande numret. Övriga tre är alla Hillmanfilmer av Arne Mattsson, nog så bra men är de representativa för Ericsons konst i sin helhet - hon är ju kanske främst comédienne, showartist och dansös! Dessutom finns alla Hillmans lätt tillgängliga på DVD! När hon själv förklarade från scenen att hon var stolt över och uppskattade mest sina filmer med Nils Poppe gick en ängel genom rummet. Synd på en så bra början.

[Några bilder från minglet i foajén kan ni hitta här, på Alexander Rossos Doodoopistol Photoblog.]