måndag 15 april 2013

Birgit om sommaren

Inför den annalkande sommarsäsongen kan man ta emot ett semestertips från vår hjältinna. I Filmjournalen nr 28, 1939 intervjuas nämligen en rad av tidens kändisar under rubriken Ideal-semestern om hur de tänker sig årets sommarledighet.


Vi tar med Birgits svar in extenso:

Jag ska vara i skärgården. Reser bums. Den första juli ska jag resa till västkusten där jag ska spela in en roll i Nordisk Tonefilms "Stormvarning". Vad jag helst skulle vilja? Göra precis som jag gör i sommar - vara i skärgården och på västkusten.

Det hela illustreras av en frisk bryggbild med en till synes avkopplat glad och förföriskt skärgårdsrufsig Birgit. Vi får hoppas att ledigheten blev lika bra som det var tänkt, denna den sista oskyldiga sommaren 1939.

Birgit i vintersnö

I april 1940 fick vår Birgit uppleva nesan att Ingrid Bergman tog hela omslaget i fyrfärg av Filmjournalen nr 15, 1940. Men om hon bläddrade vidare kunde hon glädjas desto mer av ett helt uppslag med rubriken Adolf hugger timmer och Birgit grinar mot solen. Ja, så kan också en rubrik sättas.



Bakgrunden till det hela är att Tengroth och Jahr befinner sig uppe i Åretrakten för filminspelning. Det handlar om den film som på sensommaren skulle få premiär under namnet Karl för sin hatt, i Schamyl Baumans regi, men som i aprilsolen fortfarande gick under arbetsnamnet Skogens son. Nu har tidskriften skickat upp en namnlös fotograf för att dokumentera inspelningen och läsarna, eller tittarna, bjuds på fina bilder med en förtjusande Birgit i vintermundering och som aktiv lunchkocka åt filmteamet i timmerkojan.

Aktörerna Emil Fjellström och Adolf Jahr poserar i lurviga - notera: äkta! - skägg och i numrets skvallerspalt Veckan Philip den Magre berättas att Jahr dessutom imponerat på de lokala skogshuggarna genom sina krafttag och jämtska dialekt.

Inspelningen hade också varit lite dramatisk då en filmscen bestod i att Tengroth skidar i skogen medan Adolf Jahr hugger ner en gran som faller så nära henne att starke Adolf måste pulsa fram och i rätt ögonblick kasta henne åt sidan undan den fallande trädet. Tre granar gick det åt innan fjällscensansvarige Rolf Husberg var nöjd med spänningen och realismen i den episoden. Som alltså, efter det att Birgit borstat av all nysnön från skidjackan, blir själva inledningen till filmens romans.

söndag 17 mars 2013

Grand final i skojarbranschen!

Ibland händer det saker i den dunkla omgivningen som får kärrdimman att sakta omfördela sig medan den grå och tillfälligt tigande storlommen glider längs den ännu nattsvala vattenytan:

som att ett tips från läsekretsen uppmärksammar oss på att Birgit Tengroth för andra gången på ett halvt decennium skymtar i en samtida skönlitterär bok! Förra gången var det i Sigrid Combüchens Spill, nu stiger vi uppåt till de i allt utom i praktiken högsta akademiska kretsarna; Kerstin Ekman och hennes roman Grand final i skojarbranschen från 2011.



Boken handlar om en författarinna som med sitt helt hopplösa yttre söker upp en likasinnad men absolut mer ärtig litteratursyster, Lillemor, och får henne att agera till namnet som författare åt de böcker den fula kollegan skriver. Man måste liksom ha ett fördelaktigt ansikte på fotot på den bakre fliken av skyddsomslaget. Lite förvirrat hänger den snygga på, hon är ju ändå akademiker, litteraturvetare, recenserar, diskuterar offentligt, kan i princip allt i yrket utom att skriva tillräckligt bra. Alltså följer ett kvinnligt handslag och samarbetet löper på, en skriver, den andra kommenterar, rättar, redigerar - och träder sedan fram i rampljuset. Välklädd och flashar det där underbara leendet.

Det blir en framgångssaga och under resans sång droppar Ekman många sanningar eller i alla fall ögonblicksbilder från vår lilla litterära ankdammsvärld:

Men när hon lämnade in synopsis fick hon bakläxa. Handlingen borde vara roligare och erotiken var för lam och melankolisk. Hon fick nu en samarbetspartner i manusarbetet, en mycket berömd journalist som skrev giftiga krönikor i Vecko-Journalen. Han krävde logi på hotell Foresta när arbetet genomfördes ... Den berömde åt och drack och flödade av idéer som Lillemor tyckte klibbade en smula. Hon berättade att han trodde att hon studerade i Uppsala och frågade henne om studentskorna fortfarande bar ridstövlar, piskor och ingenting annat när de skulle ha roligt.

Ja, alla här närvarande identifierar naturligtvis Stig Ahlgren. Frågan är varför Ekman i just det här fallet håller inne med namnet när hon i så många andra fall under romanens gång rycker byxorna av männen. Men man vädrar som en stövare i den ovan nämnda kärrdimman att här finns en sanning bara till hälften begravd.

Gubberotiken fick henne att vämjas. Men hon fortsatte plikttroget med manuset och fann sig också i att hälsa på journalistens hustru i en mörk östermalmsvåning. Hon hade en gång skrivit en skandalbok men nu var hon orörlig. Lillemor insåg att hon själv förevisades som ett föremål ur den fala filmvärlden och kände olust och medlidande i en osalig blandning.

Så skymtar alltså Birgit förbi i texten: en namnlös, förtvinad gestalt i ett till hälften mörklagt rum. Någonstans längs Storgatans putsade tegelväggscanyon. Som en gestalt ur en Hitchcock- eller film noirvärld, i en någorlunda bekväm sittmöbel medan dammet sakta svävar i ljusfallet från fönsterpersiennen. Var det så det var, de där tysta, sjuka åren innan paret tog taxin för gott ner till Ösmo socken, Södermanland?

Allt som allt: en mustigt rolig roman, om två kvinnor som kämpar och fightar med och mot sig själva. Flödande, rak och öppen. Och om det är någon tröst får Birgits kollegor inom 1950-talets journalist- och Året Runtvärld sin egen skopa av sleven: bekäftiga käringar i senaste modellens sportbil. Styvnackat kaxig och spritdoftande är här det kvinnliga könets värld beskriven inifrån. Och jag som alltid trott att Ekman var en kvinna i gummistövlar som traskade runt i storskogens mossmarker!

torsdag 7 mars 2013

Boenden 8e: Norr Mälarstrand 76

I Filmjournalen nr 1, 1939 bjuder Birgit än en gång in till sin ungmölya på Norr Mälarstrand, eller Norrmälarstrand som man skrev på den tiden. I det som benämndes "Ungkarlshuset". Pressen har naturligtvis bjudits in redan tidigare men nu har hon flyttat inom fastigheten, från tre tappor ner till en trappa upp. Och har övertagit kompisen och årskamraten Hasse Ekmans numera övergivna våning. Han hade ju gudbevars gift in sig i adelskalendern för att citera honom själv. Så nu ståtar hon med två rum, stor sovalkov, hall och badrum: ultramodernt! utropar reportern glatt.



Vi får minsann gå husesyn i våningen. Först kommer naturligtvis hallen, sedan stiger man i ett mindre rum som fungerar som skrivrum eller "bibliotek" - citationstecknen är Birgits egna. Reportern dröjer sig nyfiket kvar vid bokhyllorna: här finns bl.a. Knut Hamsums Samlade Verker, Sigrid Undset, Vilhelm Moberg och Gösta Gustaf-Janson. Två av dem har hon fått filmatisera, utbrister hon förtjust. Och Gustaf-Janson var ju dessutom granne i huset så de böckerna hade säkert inte behövt resa långt. Konst och konsthistorien - fröken Tengroths stora intresse! - representeras av biografier över Gaugain, van Gogh, Lautrec och de franska impressionisterna.

Därefter följer det större rummet, varmt och hemtrevligt, noteras det, med levande ljus i fönstret. Utanför faller snön och Riddarholmsfjärden breder ut sig där bortanför med Västerbrons relativt nybyggda båge i högerkanten. Rummet pryds av en grön matta och röda sammetsgardiner, möblemanget är lättflyttat modernt och placerat i ena hörnet med läslampa och kompletterande radioapparat.

Även här inne skiner konstintresset igenom, fler böcker förståss, ett minipiano med noter som hon säger sig klinka på, på väggen ett porträtt av värdinnan själv, målat av väninnan Mary Sundström, Franks syster. Det porträttet tillsammans med pianot, vill jag minnas, fick senare flytta med till Styrmansgatan.



Hur tillbringar då fröken Tengroth nätterna? Jo, i en näpen solalkov inredd i gustaviansk stil: säng och toalettbord, med franska kopparstick och crèmefärgade gardiner. Men, avrundar reportern de Bergerac, medan han i smyg betraktar värdinnan, vad är ändå allra trevligast i den här lilla våningen? Jo, naturligtvis Birgit själv, utropar han tyst med hjälp av pennan! Men där slutar reportaget, i solalkoven, en trappa upp, på Norr Mälarstrand, i södra Kungsholmens allra mest moderna kvarter.

Med på resan dit var även en representant för studion Gullers foto.

onsdag 13 februari 2013

Mans kvinna / Kvinnas man


Under 1944 hade Tengroth stora framgångar med rollen som Märit i Vilhelm Moberg-dramat Mans kvinna, dels på film och därefter på scen i Riksteaterns regi. Det fick Damernas värld i nr 20, 1944 att publicera en intervju med Birgit med utgångspunkt från pjäsens tema.

 

På frågan om det är lämpligt att gifta bort en 18-åring med en dubbelt så gammal man förfasar sig Birgit: "Bevare mig väl! Förr övertalades väl flickor till sådana äktenskap, men jag hoppas att det händer sällan nu! Man ska ha åtskilligt flera år på nacken än Märit och så ska man veta vad man ger sig in på, inte bara vara en oerfaren barnunge!"

Om man hamnar i en sån situation och försent finner kärleken hos en annan? "Det kan inte hjälpas, att det var rätt handlat!", utbrister hon, "Jag tycker det var moraliskt, jag! Det är inte moraliskt att leva tillsammans med en man, när allting inom en säger att man hör ihop med en annan. När det gäller den riktiga, stora kärleken, då vinner man i alla avseenden, moraliskt också, på att handla så. Ingenting kan vara fel, tycker jag."

"Märit har ju levat under ett sådant tryck så länge, att hon enkelt måste [visa sina känslor]! Och det måste väl alla? Man kan inte låta bli, det går helt enkelt inte, det lyser ur folk på långt håll! Och usch, vad det vore besvärligt och tråkigt att inte få lov att visa sin kärlek!"

Dock gäller det att tolka rätt, vad gäller kärleken, menar Tengroth. Kvinnan får inte vandra som en vandringspokal från den ene till den andre. Då går man under, såväl moraliskt som personligt. Och om barn finns med i bilden blir situationen en annan: om i och för sig inte karlen är av en sådan kaliber att det förlåter allting...

Nej, äktenskapet ska tas på allvar och gifta sig bör man göra först i mogen ålder. Birgit säger, "Själv kom jag aldrig på idén att gifta mig förrän jag gjorde det. Och jag tror, att i mitt eget fall var det precis rätt att inte göra det förrän jag absolut inte kunde låta bli! Men då gjorde jag det bums med detsamma...och det råder jag alla andra att göra också. Man ska upptäcka sin älskades små vardagliga egenheter inom äktenskapets lås och bom!"

Själv nygift passar hon på att de en inblick i sitt eget äktenskap: "Jag krusar inte. Min man säger att i ett äktenskap måste en ge efter. Min man säger att toffelhjälten är en med högt moraliskt mod, stor visdom och djup begåvning försedd person, i alla avseenden en förebild att uppställa för nygift ung man. Min man säger att han inte haft en så kringgärdad tillvaro sen han var sju år gammal, och måste lyda alla människor över sju år... Gud, det får ni inte skriva, vad ska han säga?"





söndag 3 februari 2013

(En lek på) Foresta Hotell, Lidingö



Det blir inte tid för så mycket tid för musik, sång och glam när man dissekerar det frånvarande minnet av Birgit Tengroth. Låt oss därför ta tillfället i akt att stiga in genom hotelldörrarna och njuta av lite soft loungemusik från hotellfoajén på Foresta Hotell ute på Lidingö, straxt intill brons öfäste.

Det var nämligen just här, om man får tro Buster von Platen, som Tengroth inkvarterade sig under perioder av konvalescens och läkarbesök. Ett exklusivt andrum som bröt en annars kanske rätt enahanda tillvaro nere i sommarstugan i Ösmö socken där hon tillsammans med Stig Ahlgren bosatt sig långt från det tidigare livets hank och stör. Ett djupt livgivande andetag medan hon betraktar Värtans vattenspegel från hotellrumsfönstret.

Så kisa lite lätt med blicken, tryck på play och låt Jay-Jay Johanson agera drömrollen och den kvinnliga fägringen vara Birgit för en stund. Men nu blir det ju lite vemodigt igen, det ligger i hela atmosfären. It hurts me so.

måndag 14 januari 2013

Aforismer (V)

*

Icke ett arabiskt fullblod valde han utan den dumma , trogna, istadiga åsnan.

*

Himlen välver en ostkupa över vår ruttna värld. O, denna stank för finsmakare!

*

Den glädje, med vilken vi hälsar råttutrotaren, kan endast mäta sig med vår rörelse, när barnen jordfäster skadedjuren och lägger friska ängsblommor på graven.

*

Jag tror inte helvetet är så farligt. Efter en stund börjar man studera andras lidanden, finner dem lustiga eller löjliga och glömmer sin egen plåga.

*

"Det var rått sagt!!!"....Ska man grilla sina repliker?

*

[Birgit Tengroth, ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 22 juli 1967.]