MåndagsSpill

En alldeles vanlig glåmig och stillastående måndagmorgon vid köksbordet med rumsvarm yoghurt och prassel från morgontidningen, straxt innan huset börjar röra sig på allvar. I detta nu stiger Birgit Tengroth oväntat över tröskeln in från hallen, går bortvänd längs bänkskivan och drar med fingertoppen ett streck i fettet på spishällen. Så är hon borta, knappt en förnimmelse finns kvar och Ulrika Knutson fortsätter - som om inget hade hänt - att från radion i Kulturnytts morgonsändning recensera Sigrid Combüchens nya roman Spill - en damroman (Norstedts, 2010) som just kommit ut.

Romanen som verkar vara mycket komplex och synnerligen innehållsrik, handlar bland annat om kvinnan Hedda, som i under 1930-talet, bland mycket annat, gör några inhopp som filmaktris "i skuggan av Ingrid Bergman och Birgit Tengroth", som Knutson säger. Och under berättelsens gång målar uppenbarligen Combüchen en mycket trovärdig, medryckande, för att inte säga gedigen bild av tiden med dess färger och klanger, värderingar, normer och trots. Kanske har Filmstaden här fått sin berättelse, kanske har Birgit fått en biroll som romanfigur. Spanar man sedan runt bland de där prassliga tidningarna så står det snart klart att boken hyllas överallt, även av excentriker som Martina Lowden och Mats Gellerfelt. Unisont klingar hyllningskören så nog verkar Combüchen ha fått till en riktig fullträff!

Parisoperan, ett (kärt) återbesök

Det har just gått upp en film på biorepertoaren, i alla fall i Stockholm, som i dokumentär fullmatad form visar livets olika sidor vid Operabaletten i Paris: La Danse av veteranen och filmaren Frederic Wiseman.

För den som till äventyrs redan hunnit se filmen och vill veta mer, eller för den som är nyfiken inför kvällens föreställning, eller om man rentav vill slippa gå ut men ändå få snusa in atmosfären bakom institutionens lyckta dörrar kan jag rekommendera Tengroths skrivna porträtt av sin gamla klasskamrat Ellen Rasch, som gjorde karriär i Paris. Skrivet i och för sig för ett drygt halvsekel sedan, men konsten är ju evig.

Som tidigare sagts: ursprungligen ett reportage i Vecko-Journalen 1952 plockades texten senare med i samlingsvolymen Livs levande. Mycket läsvärd. Naturligtvis.

Atlantäventyret - no, sir!

Den glade cineasten kanske kikade lite extra på filmaffischen som prydde förra inlägget, och fastnade förmodligen rätt omgående vid kvinnan i röd klänning längst fram med nästan faraonskt egyptiska drag. Även Edvin Adolphson hade uppenbarligen fastnat där. Så styrman han är och kanske borde vara uppe på bryggan istället.

Sommartider kräver sommarnöje, och det är i detta sammanhang Manstad skrider in i fartygssalongen. Jag kan inte låta bli att visa den rödklädda en face, en porträttstudie från filmarbetet, samtidens förmodligen stiligaste skådespelerska: Margit Manstad. Som kunde bära upp farliga roller så att alla skrupler omgående hivas ut över ångfartyget Kungsholms reling! Ladies and gentlemen: Rita Grey, kvinna med tunga kriminella böjelser. Nu handlar det om list och rackarspel, det vi alla längtar efter. Nog är det tur att lille Tusse Telmi, operettstjärna i Tengroths gestalt genomskådar det hela!

Atlantäventyret - yes, sir!

Ett ord, en nick, en kyss, en vänlig blick, ett leende,
när man är kär - ja, det är det som lär oss vårt beteende.
Ty jämt och ömt vi alla har oss drömt en vän att hålla av
och tvenne i förening, det är livets mening, och vart hjärtas krav!

Även Du har nog en kärlek att förklara... Oh, yes sir!
Tror Du att hon lika ömt skall den besvara... Oh, no sir!

Jag har drömt och jag har längtat,
jag glömt sorger och besvär,
jag har hoppats, trott och trängtat,
som man gör när man är kär...

Är du säker på att hon ej håller av dej... Oh, yes sir!
Låg det inget i de blickar, som hon gav dej... Oh, no sir!

Men kärleksglöden tänts i lågor,
hjärtats alla tysta frågor
vaknar och ger dej
tro på din tur ändå!

Ty i livet kärleken är största gåvan... Oh, yes sir!
Och den skänker oss en salighet från ovan -
ja, om hon vill ha mej kär!

Se där - texten till Yes, sir - no, sir! Lyrik med lite patina, kanske. Skriven av gamle bekantingen Åke Söderblom 1933 till musik av Jules Sylvain. Och som vi vet sedan tidigare framförd av Birgit och Valdemar Dalquist under bararbete i filmen Atlantäventyret. Tyvärr verkar det som att sången aldrig spelats in på skiva - trots att den levereras helt övertygande och med fart och fläkt av artisterna! Filmen producerades under 1933 och skulle bekräfta bilden av Tengroth som stigande stjärna. Minst sagt. Får man väl säga.

Men nu är det tidigt 1934.

I mellanrummet mellan inspelning och premiär har den unga skådespelerskan stuckit iväg till fjärran metropoler: London (debut) och Paris (återbesök). Hon har ju jobbat mycket under året, och har förmodligen en del pengar i handväskan. När flygplanet dunsar ner på Bromma flygfält och ledigheten så att säga är över står Svensk Filmindustris reporter beredd att fånga in unga fröken Tengroth redan när hon stiger ur flygmaskinen. Den hastiga intervjun presenteras sedan i det välmatade filmprogram som finns tillgängligt när filmen sedan får sin premiär i början av februari.

Röd om kinderna, hon har ju ännu resan i kroppen, redovisar unga fröken sina upplevelser: varuhusen och de nya modeintrycken, engelsmännen är stiligare än fransmännen minsann och det nya i hattväg är att hatten skall skjutas upp i pannan, inte dölja ena ögat som Birgit trodde när hon for iväg. "Precis som vi hade 1929." Men uj vad fula mannekänger man har i London! Och dansbarnet Birgit har också noterat att på dansgolvet är tangon favoriten.

Men allt är inte bara nöje, även om hon betonar att arbetet är det stora nöjet. Hon har sett film och sprungit på teatern: "En filmstjärna måste alltid utvecklas, lära, lära och lära för att kunna ge något nytt, utveckla sin typ, jag antar Ni förstår vad jag menar. Men just det att se så mycket nytt, studera på främmande ort, det är vila för mig!"

Adolphson junior

En sommarreflexion au passant - i aftonsvalkan mellan middagens retsina och den påföljande afton-Bolgarellon: långt ut i fjärran grönska har jag burit med mig semesterns enda lyssningskonfekt, Olle Adolphson-boxen Tystnaden smyger som en katt..., Kjell Andersson och Jan Bruérs fullständigt mästerliga sammanställning av trubaduren Adolphsons produktion. Här trängs känt och okänt, udda såväl som apart i det öppna husets tambur på väg in mot festen i salongen därinne. Här passerar så gott som alla uttolkare, drinkare och poeter som åtminstone vi som var med minns från förra seklets sista fyra decennier, i en enda lång vindoftande rad.

Vad har då detta med Tengroth att göra? Jo, med tanke på att Olles far Edvin mellan alla engagemang lika ofta som han satt hemma och jollrade med lille Olle sprang uppför trapporna på Norr Mälarstrand - i full position, så att säga. För att otåligt banka på unga Birgits dörr. Säkerligen var det inte en hemlighet i tiden, så öppen Birgit långt senare skulle vara i sina egna skrifter och även Edvin berör ju saken i sina minnen. Säkert nådde vetskapen även inom familjens väggar, lika säkert som Adolphson senior nog barskt kunde sätta gränser och markera att detta är mitt, och bara mitt!

Lyssnar man igenom boxens alla hundratals inspelningar och visor känns det lite konstigt att man ändå hamnar i en av de mest kända och spridda, visan Trubbel. Säg, skulle inte dessa rader lika väl kunna beskriva ett övergivet och vilset litet barns upplevelse av ett undanglidande och ljusskyggt varande hemmavid:

Det börja med att du bedrog mig med en annan,
en som du sa var mycket finare än jag.

Vårt gräl tog veckor, ropen blandades med gråten,
och jag blev grundligt jämförd med din fina vän.
Tills du bekände att han givit dig på båten,
då blev det dödstyst här i trädgården igen.

Ifrån den stunden blev den mannen dubbelt hatad,
han hade lekt med dig, med oss ett litet slag.
Och jag, jag kände det som även jag var ratad,
jag ville slåss och gick mot mitt livs nederlag.

Det må vara med det hur som helst, men Olle var sex år när Birgit dumpade farsgubben och måste nog noterat den oro som finns i ett hushåll när ingen vet när och hur han kommer hem nästa gång. Och sedan gick vidare. Och hur tänkte Birgit ner hon kom tillbaka i det sena 1950-talet från kontinentens Paris, riveria och Rom och allt oftare hörde unge Olle på radion och från stans alla krogscener?

Utöver detta är Olle Adolphson så klart alldeles lysande på egen hand.

Kaputt, Biggan?

Visst är Tengroth död. Sedan länge, men det här är inte rätta stället att sätta punkt vid den resan. Inte heller att markera var det hela slutade, även om det redan blivit antytt. Tengroth har själv skrivit att hon föredrog att lägga en röd ros på gravar, varken mer eller mindre. En djupröd ros mot den bleka snön eller den torra jorden. Och rosor har hon fått. Ibland. Inte heller hennes fel att liken sedan dess lagts på hög mellan henne och den efterlängtade vyn ut över den glittrande Saltsjön.

Dock skrev hon tidigt om döden, lika nära som vålnaden andades mot hennes ansiktshud i alla hennes mörkaste stunder. Alltsedan sjukdomsbeskedet en gång kom under hennes korta boende i Amerika. "Kanske behöver du inte ta ut skilsmässa", som hon sa till Krag, "kanske räcker det med att du väntar lite".

I Året runt, nr 38, 1957 skriver hon om den italienske författaren Curzio Malaparte, född Kurt Erich Suckert. Denne "världberömde författare och journalist" hade dött samma sommar. Svårt sjuk hade han iscensatt sina sista stunder i en artikel, inifrån ett syrgastält! Han skrev reportaget i maj - om sig själv - och somnade slutligen in först i juli, inte fridfullt utan i dödsångest. Vad kan vi lära oss av detta, undrar Birgit? Jo, att "cynismen inte håller som livsåskådning".

Malaparte, en pseudonym, som en gång valdes eftersom Bonaparte var upptaget sedan länge, var även reporter. Enligt Tengroth "det andra världskrigets oöverträffade reporter"! Och med ett öga för de träffande detaljerna och det öppna lidandet, brutaliteten, vanmakten och den ödesbestämda förnedringen. Och just i år ger Bonniers ut Malapartes storslagna reportage i "krigsboken" Kaputt (Bonniers, 2010), där han som korrespondent på den tyska [och italienska] sidan under fälttåget i Ryssland skildrar upplevelser längs hela fronten, från Karelen i norr och hela vägen söderut.

Kaputt kom för övrigt ut första gången i Sverige redan 1948, också då på Bonniers förlag, i en annorlunda översättning än årets. Så förmodligen var det i den formen Birgit stött på Malapartes opus, om hon nu inte tagit sig an den i någon kontinental form. Orädd som hon var.

Lite oväntat berättar Malaparte i boken också om ett nedslag i Stockholm på vägen tillbaka hem med besök på Valdemarsudde med självaste Prins Eugen på plats! På samma plats där Birgit en gång stod och poserade med prinsen. Så knyts alla trådar samman i Birgits krönika om den då just avlidne italienske journalisten.

KG, flygeln och Madame!

Genom vännen Fredrik, någonstans där ute, har BigganBlogg fått kunskap om ting som inte tidigare var kända. Stort tack. Fredrik, för dina kommentarer. Det känns lite ovant, det må man säga. Men låt oss nu smaka på godiset!

Karl Gerhard, den ömsint Store, den frejdige Galanten, gick den 11 december 1956 in i radiostudio i sällskap med pianisten Bo Ekemar och spelade tre sånger. Två hade musik av Kai Stighammar, Det är inte lätt att hänga med i svängen samt Jag har så många strängar på min lyra - båda uttalandena är ju så sanna! Sant är också att Stighammar var den pseudonym Gerhard använde när han då och då själv skrev musik, ensam eller i samarbete med andra. Den tredje sången hade skrivits av Mogens Nissen. Med Gerhards svenska text hette den Njut av livet, Madame. Känns det igen? Ni vet, Tengroths bok som kom samma år.

Ur etern hördes pianoklinket och Gerhards röst kör igång med första versen:

Jag med Birgit Tengroth är helt överens
att en kvinna bör sätta en gräns
för mäns egoism. Hennes bok av i år
har en damtitel som slår:
Njut av livet, Madame!
Vilken utmärkt program!
Som stafett ifrån kvinna till kvinna,
denna slogan går fram:
Njut av livet, Madame!
Ta en dram! Det är inte nån skam!
En lunch med er chaufför på tu man hand på Maritime
ni tar, på så sätt blir med honom ni intim.
Njut av livet, Madame!
Var ej för monogamm!
Sätt på linnet ett nytt monogram!

Elakt? Knappast, mest ett uppmuntrande tillrop syskonsjälar emellan och Birgit blev återigen produktplacerad, och försäljningen av boken kanske till och med fick lite fart. Hur som helst släpptes de tre inspelningarna på skiva - långt senare, 1980. Sveriges Radio gav i egen regi ut en dubbel-LP med allehanda kupletter: Karl Gerhard och en flygel, SRLP 1300/1301. För den som fortfarande är lite nyfiken kan man ladda ner det hela, eller var för sig, genom att klicka här!

Appendix:
Enligt sajten 78:or & Film var pseudonymen Kai Stighammar ett hopfog av kompositörnamnen Kai [Gullmar], Stig [Hansson, a. k. a. Jules Sylvain] samt [Wilhelm Sten]hammar. Så nu vet vi det!