En bit in i Hasse Ekmans film Flicka och hyacinter besöker det gifta paret Wikner den lägenhet de plötsligt fått ärva efter filmens huvudperson. De går lite tvekande in i den tomma, för dem okända våningen. Fru Wikner (gestaltad, som nog alla vet vid det här laget, av Birgit Tengroth) koncentrerar sig på möbler och inventarier medan maken, författaren (Ulf Palme), går direkt på bokhyllan. Han mumlar medan han kritiskt ögnar bokryggarna:"Dom böcker man kunde vänta sig, mest poesi: Boye, Gullberg, Södergran."
Man kan fråga sig hur skådespelerskan intill uppfattade den repliken, dokumenterat förtjust som hon var i Hjalmar Gullbergs diktande, liksom Boyes och Södergrans för den delen. Dessutom kan man undra lite över varför repliken formulerades just så, och omformulerades, eftersom i det publicerade Hassemanuset - vilket jag utgår från föregick inspelningen - innehas Gullbergs plats av Harriet Löwenhielm.
Gullberg (1898-1961) var ju en av tidens stora, skånepåg, uppvuxen i Malmö under om inte påvra så minst sagt splittrade förhållanden. Han växte upp med fosterföräldrar medan hans biologiska mor och far var kända och blev med tiden välbärgade. Den unge Hjalmar umgicks till och med av och till med dem. "Situationen bidrog från början till en känsla av särställning i tillvaron, av utstängdhet", som Svenskt biografiskt lexikon uttrycker det. Med tiden fick han - efter rättslig process - ärva sin faders förmögenhet medan modern, som tydligen var "klipsk, slagfärdig men neurotisk med drag av känslokyla" som änka flyttade till Stockholm, började nyttja narkotika och hoppade slutligen ut från ett fönster på Strandvägen.
Ett bra stoff för diktning kan tyckas. Nere i Lund anträdde Gullberg den akademiska banan och började så småningom publicera sig från mitten av 1920-talet och framåt. Resor och skrivande i mellankrigstidens Europa blev hans melodi, varvat med arbete som lärare (inledningsvis), senare knuten till Dramaten i Stockholm som litterär rådgivare och därefter chef för Radioteatern med ståndsmässigt boende i villa på Djurgården. Hans diktande innehåller anslående stråk av andlighet, erotik och musikalitet och han lade också ner stor kraft i översättningsarbete. Ledamot av Akademien verkar Gullberg ha varit en udda fågel i tidens kulturliv. Hyfsat gammal (50-årsåldern) förälskade han sig i änkan och grevinnan Greta Thott med medföljande egendom - där han också fick tillbringa sina senare år tills han, tyngd och skrämd av en accelerande förlamningssjukdom, gick i sjön efter ett stilfullt men diskret avsked.
Här och där i intervjuer skymtar Gullberg som en av Tengroths favoritförfattare, alltid en volym på hennes nattygsbord. Krag nämner skåningen som Birgits ständige föjeslagare. Dessutom verkar hon själv ha träffat honom vid något tillfälle i kretsen kring författarinnan Marika Stiernstedt, som liksom Gullberg tillhörde samfundet De nio. Åtminstone vid en middag på Villagatan fick den nervösa skådespelerskan med alla känselspröten ute dela bord med den imponerande akademiledamoten. Gullberg var uppenbarligen en underhållande berättare, "denna sammetsstämma, som ömsevis gled och tassade som om han haft österländska tofflor på stämbanden," om än något otålig och alltid mån om att bryta upp så tidigt det gick. Hon förstod varför Gullberg blivit en så fin lyriköversättare: "han smög sig på originalet med en mjuk obönhörlighet, som måste vara alldeles överrumplande." Upplevelsen finns återgiven både i Livs levande och minnesboken.
Gullberg tillhör väl dem stor förblivit tidlös, ständigt aktuell. Ett sällskap vårdar numera hans minne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar