Panik i Paris (Hjälp!)

Vi har tidigare besökt det anrika Café Voltaire i Paris. Det var ett av Birgit stamställen, en av hennes trygga punkter. Men just den här kvällen som vi nu talar om är inte som andra, hon är på plats med sin nye make, Jens Otto Krag, och hon känner en oro stiga inom sig: "jag noterar allt, jag känner allt, jag är utanför allt."

Tillsammans går de ut på torget, Place de l'Odéon. De går hand i hand, hon återvänder så sakteliga, känner den söta lukten av narkos, hon följer med, i hans steg, nattvind mot hennes hud.

Över det näst intill tomma torget hörs en röst: "Vad kostar smöret?" eller i sin franska, kragska, version: "Un peu de beurre, monsieur". De titttar sig omkring och lokaliserar yttrandet till den fashionabla och flashiga restaurangen la Méditerranée straxt intill. Där på trottoarserveringen sitter den danska skådespelerskan Bodil Kjer med vänner och frossar ostron med isande vitt vin.

Krag går fram till sällskapet som han känner till utseendet för att hälsa. Birgit lösgör sig och går tvärs åt andra hållet, med det enda målet att komma därifrån. Hon försvinner i den parisiska natten och när Krag märker detta är hon ohjälpligt försvunnen och han hittar henne senare på deras hotell.

Så långt är historien solklar, intressant nog har nog har båda skrivit om den i sina memoarer. Några minuters promenad, ett möte, en episod. Varför får en sådan trivialitet sådan uppmärksamhet i två innehållsrika, ska vi kalla det spännande, liv?

Birgit hävdar att hon lurats att gå ut i en enkel, ja, lantlig klänning. Lurad av världsstadsanonymiteten, av Krags påpekanden att hon borde klä sig enklare och inte svepa omkring i kreationer, lurad av kärleken. Nu mötte hon plötsligt denna danska kollega, i elegant svart och djupt urringad kvällsblåsa, med utstrålning av en Venus Triumphatrix [Tengroths term] och hon kände väl till Krags kvinnotycke, hans tidiga eskapader - nu måste hon bara dra. Hela vägen hem till hotellet längtar hon efter att höra hans steg komma skyndande, men icke. Nu väntar bara hotellbaren.

Krag poängterar mötets vardaglighet, han var handelsminister (därav repliken över torget), och han antyder - liksom Birgit - att han njöt över att vara igenkänd av det vackra folket, av ljuva kvinnor. Men så snart han upptäckt hustruns frånvaro irrar han runt i kvarteret för att finna henne tills han tar en taxi tillbaka till hotellet. "Och mycket riktigt, där satt hon och väntade".

Så långt kompletterar historierna varandra, för det obekanta ögat är vad som sker tydligt. Men härefter skiljer sig berättelserna åt, eller snarare, de skyggar båda inför någonting: Krag skriver att de korkade upp en vinare han köpt samma morgon och att Birgit fortsatte tjata om Kjers urringning. Men, avslutar han, "så småningom föll hennes oroliga hjärta till ro." Ett kort skiljetecken mellan vinpavan och hjärtats ro, men det finns något annat där, något som tog sin tid.

Birgit skriver, efter att hon förklarat sig, besvarat av hans fnysningar: "På rummet fattar Jens humör. Han kallar det att uppfostra mig."

Någonstans här kommer insikten att de två aldrig kommer att bli ett, att hon aldrig kommer att stanna hos en som inte förstår henne, en översittare, en man vars offentliga rum omöjliggjorde för honom att för hennes skull tulla på uppfostran, konventioner, manlighet och politisk fåfänga. En ny, permanent, panik sprider sig inom henne när hon halvt vaknar upp igen, var någonstans i sammanhanget finns hon själv, vem är hon och vad är hon? Nu? Efter detta?

"Att Jens låter styrkan tala när argument och tålamod tryter har försatt mig i en desto svårare situation som jag inte får något svar från mig själv. Jag vet inte vem jag är. Jag vet inte om jag har rätt. Jag kanske inte är värd bättre än att lära mig lydnad?"

Hon stannar kvar, ett tag till.

[Bilden: ofrivillig orsak till panikångest, Bodil Kjer]