Göthe Ericsson var namnet på Kart Gerhards sekreterare, alltiallo, handyman - you name it. Alltid närvarande som en skugga intill artisten, likt en grå eminens. Hur långt Ericssons förpliktelser gentemot sin arbetsgivare gick vet jag inte, men han kom tidigt till Gerhard och var honom trogen i alla år tills dess den store kuplettskrivaren stod lik.
I förre Dramatenchefen Lars Löfgrens memoar Teaterchefen (Bonniers, 1997) dyker Ericsson upp, detta var efter Gerhards död. Löfgren frågar, apropå Sven Stolpe, om Göthe minns Birgit Tengroth och Ericsson går igång: visst var de vänner! När hon besökte Gerhards Villa Fatima Morgana på Rivieran hände det att den morgontidiga Birgit följde med Göthe på morgonens inköpsrunda till saluhallen i det intilliggande Menton. När inköpen var avklarade fikade de på Rendezvous med utsikt över Medelhavet och aftonens middagar på Gerhards terass var ännu närvarande i den gamle mannens minne.
I sin bok Katt bland hermeliner (Bonniers, 1956) beskriver Gerhard själv det myllrande torglivet inne i Menton:
"På torget i Menton åt det italienska hållet, där klimatet är milt och urinnevånarna genomlysta av samma sol som ger frukt och bär deras sötma, brukar vi göra våra uppköp, ty icke av utsikter allenast lever ens turisten. Och det är dessutom en upplevelse i färg och ton. Där talar slaktare och grönsakshandlare mentonesiska, en gränsblandning av sydfranska och italienska. Två folk med druvsocker i blodet har blandat konsonanter och vokaler till ett språkets gemytliga fostbrödralag, som gör morgonens köpslående till en folkfest."
Birgit hade uppenbarligen förmågan av sommarsofta på rätt ställe. Ericsson citerar avslutningsvis Tengroths rappa tunga när verkligheten trängde sig på: "Herre du min skrapare, sa hon när hon åkte in på gyn."
4 kommentarer:
Göthe Ericsson var mycket, mycket snäll och omtänksam man. När jag fick arbete hos en av våra allra främsta skådespelare, skrev han flera, flera brev till mig med goda råd - alltifrån rådet att alltid ha huvudvärkstabletter (man skulle välja brustabletter eftersom de verkade snabbast) till hands som att inte bry sig om ifall "den store" någon gång blev ilsken...det var bara ett sätt att få utlopp för spänningar och betydde just inget.
Jag minns Göthes vackra hem på Solsidan, jag minns när vi åt sparris, jag minns...
Göthe Ericsson var en av de snällaste och varmaste människorna jag träffat. Inte minst var han det när jag (samma år som min far gick bort) fick anställning hos en av våra största skådespelare. Han skickade brev på brev med en mängd goda råd. Alltifrån att alltid ha huvudvärkstabletter till hans (man skulle välja brustabletter eftersom de verkade fortare) till att - om den store skådespelaren - plötsligt riktade sin ilska mig mig (det hände aldrig), skulle jag tänka att det bara var skådespelarens nerver som spökade och att det var något annat som var orsaken.
Jag minns Göthes vackra hem på Solsidan (som han kallade lopptorget pga alla prylar), jag minns paradisäppelträdet "Karin Kavli", jag minns lunch med sparris, jag minns....
Finstämda minnen St.goran2. Jag har uppmärksammat Göthes död med ett inlägg alldeles nyss. Utan att veta något (ja, i alla fall egentligen) passerade de helt säkert varandra fler gången än vad som hittills dokumenterats. Tack.
Minns också Göthe på scenensbyrå å Dramaten, som hjälpte mig när jag var en vilsen tonåring så att jag fann mig själv och mitt hem på teatern.
Skicka en kommentar