Han ger inte mycket för hennes filmande. Hon var väl duglig i sig själv men 1930-talets Filmsverige var minsann inte mycket att yvas över, och hon lyckades aldrig, eller tilläts, riktigt stiga ut ur de fack eller de typer hon sattes att göra. Nej, menar Beyer, det var nog som författarinna hon hade något att ge! Som filmkännare kan han inte heller annat än dras till Tengroths Jungfruburen, med sin skildring av filmens miljöer och karaktärer, "en bitter och frän och mördande kvick bok":
Man kan se för sig hela situationen. Där hade man släppt in i Filmstaden den lilla söta Birgit Tengroth, som säkerligen neg vackert och väluppfostrat för ställets härskarinna, Karin Swanström, en gång i världen den svenska buskteaterns och nu den svenska filmens grand old lady. Föga anade hon och hennes man, den allsmäktige Stellan Claesson, vem de hade släppt in genom de strängt bevakade järngrindarna. Det var en livsfarligt intelligent och klarsynt flicka.
Det som hänför Beyer är inte böckerna i sin helhet, han anser att de sällan är riktigt fullbordade, snarast rapsodiska, utan hennes kompromisslösa ärlighet: "är hon det elaka nidportättets mästarinna, så skonar hon sannerligen inte heller sig själv". Han kan inte riktigt fatta att det är samma kvinna som spelat alla dessa rundkindade flickor på film som nu gestaltar brutala kvinnoporträtt utifrån "sitt eget disharmoniska och olyckliga liv."
Han avfärdar galant alla spekulationer om att före detta maken Stig Ahlgren insprirerat eller rent av skrivit hennes texter:
För den som kan avlyssna ett personligt tonfall, är det uppenbart att Birgit Tengroth har sin egen stil, sin egen skönhet och sin egen sanning. Kärlekshatet mellan man och kvinna, ångesten inför livet, smärtan att vara född till könsvarelse - allt detta har hon blottat i sitt författarskap med en lidelse, som ger ingen nåd och ingen nåd begär.
Och varför denna styrka i hennes författarskap? Kanske bar hon på en konstnärlig ådra som aldrig fick sitt utlopp i skådespeleriet utan istället "magasinerades" i hennes trasiga själ tills dess att skrivandet släppte allting fritt? Kanske hade hon kommit för tidigt in i skådespeleriet, funderar Beyer, varit för ung och aldrig fått avsluta sin egen barndom? Istället betraktar hon nu världen, dess människor och pantomimer med barnets "obarmhärtiga blick" och med "en känsla av äckel inför 'de vuxnas' kärleksliv"?
Allt har en orsak, sitt sammanhang, sitt syfte: att tidningen publicerade denna artikel just då berodde på att Birgits Jungfruburen var höstsäsongens första titel i FIB:s folkbokserie.
[På bilden syns Beyer som ung spoling längst till vänster från ett möte med Svenska Filmsamfundets arbetsutkott 1933. Jag har snattat den från Filminstitutet, www.sfi.se. Intressant nog finns kring bordet flera herrar med Birgitkoppling: vid kortsidan sitter kritikern Robin Hood [Bengt Idestam-Almquist], till höger om honom från oss sett, Gustaf Molander, regissören, och intill honom i dramatisk pose Per-Axel Branner, som just vid denna tid givit Birgit sin första roll. Fotograf: okänd.]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar