Människor som minns 21: Ingrid Bergman

Vi har redan flera gånger stött på Tengroths förhållande till den jämnåriga kollegan Ingrid Bergman som man närmast skulle kunna kalla en passionerad antipati. Det var ju heller ingen hemlighet, hon spikade själv upp teserna på kyrkoporten! Alltsedan dess hon lämnat filmen och börjat skriva på riktigt pillade hon i såren noggrannt och skrapade bort varje sårskorpa om läkningen till äventyrs hade getts tid att starta.

Under åren dessförinnan kunde hon i intervjuer och annat nämna Bergman namn i mer oskyldiga sammanhang, rent av som exempel på begåvat skådespeleri. Men i efterhand kan man bara se det som ironi och ett försök att driva med både journalisten, läsekretsen och kollegan.

Hur såg det då ut från andra hållet? Bläddrar man sig fram i Ingrid Bergmans biografi Ingrid Bergman: my story [London, 1980], skriven av författaren Alan Burgess i nära samarbete med Bergman själv, verkar irritationen varit ömsesidig. I alla fall under de första åren när Bergman fortfarande verkade inom den svenska film- och teatervärlden. Birgit var ju ett namn först, hon hade ju inte heller behövt skola sig på Dramaten (i vars elevskola hon till skillnad från Bergman inte fick plats). Bergman hoppade dock av utbildningen och var inom kort på banan, men blev till att börja med jämförd med Tengroth. Burgess klipper ur Bergmans dagbok omedelbart efter filmdebuten i Munkbrogreven tidigt 1935 där recensionerna citeras:

They say, 'Ingrid Bergman doesn't give any strong impression.' And: 'A somewhat overweight copy of that promising young actress Birgit Tengroth.'

En sådan respons kom från olika håll under tiden som följde, att det nog räckte med en Birgit - vilket naturligtvis gjorde Bergman upprörd. Man kan här se hur branschen och industrin utnyttjade det hela och spelade ut de båda, Ingrid jämfördes med Birgit, Tengroth hetsades med Bergman. Dessutom ansågs de vara väldigt lika utseendemässigt. I jobbet möttes de två gånger: dels på Oscars 1937 i pjäsen Jean (Bergman nämner detta helt kort i sin bok, att Birgit fick spela hennes husa) samt året därpå i filmen Dollar. I båda dessa uppsättningar tilldelades Bergman mer centrala roller.

Och det blev Gösta Ekman, dunderguden, som elegant fick komma in på scenen och trösta dem båda, var och en på sitt håll.

Rätt snart behövde inte Bergman fler klappar på axeln - det hollywoodska fyrverkeriet blixtrade för fullt! Inte förrän nästan två decennier senare, när Tengroth än en gång fick chansen att dra i de trådar hon fortfarande förfogade över.

1955 damp Ingrid Bergman åter ner i Stockholm, denna gång i form av Jeanne d'Arc. Fjättrad vid bålets påle. Lite passande kanske, för sedan sist hade hon gjort skandal: blivit älskarinna, därpå hustru, till den italienske regissören Roberto Rosselini. Och lämnat sin förste, svenske, make: tandläkaren Petter Aron Lindström som hon dessutom hade barn med. Att Hollywood satte drinken i halsen var väl inte oväntat, och även på hemmaplan förfasade man sig. Nu drog den Rosselinska familjen in i kungliga huvudstaden med en turnerande uppsättning i makens regi och klev in på själva Operans scen.

Pressen samlades till premiär, Vecko-Journalen skickade redaktör Ahlgren som hetsad - enligt rykten - av sin före detta hustru tog till storsläggan, men han var inte ensam: omdömena var i stort negativa, föreställningen inklusive Bergman sågades rejält. Man ironiserade stort över biljettpriset och Bergmans lott: inte ens Jussi Björling kostade så här mycket! Det allmänna pressen verkar dessutom - och man får nog tro på Bergman - har betett sig lika slaskigt som nuförtiden, hon hånades, barnens närvaro utnyttjades och en journalist trängde sig in t. o. m. i Rosselinis hotellrum.

Men pressen är en sak, själv vittnar hon om kärlek från publiken. Barbro "Bang" Alving skriver i klippboken Personligt: dagböcker & brev 1950-1959 [Gidlunds, 1992] att folk minsann ropade bravo och trängdes efter biljetter, självaste kungen stod och applåderade. Bang var också en av dem som i efterhand skyndade till Bergmans försvar.

Efter en veckas hugg och slag utnyttjade Bergman en stödgala för att inför den samlade pressen och publiken hålla ett försvarstal och berätta vad hon efter detta spektakel tyckte om Sverige och i synnerhet dess presskår. Hon påannonserade sitt uppträde inför en annan väninna, konstnären och journalisten Mollie Faustman - vår hjälte Hampes mor! - som inte vågade närvara utan tryckte på Königs Café dit Bergman rusade efter sin "föreställning", utan ett ord till någon - hon bara tog sin kappa och sprang iväg.

Och vidare in i en fortsatt karriär.

Trots allt eget elände överlevde Birgit lite otippat sin antagonist, även om det var på håret: Ingrid Bergman gick bort på sin egen födelsedag i september 1982.

[Bilden: vilopaus under inspelningen av filmen Dollar, regissör Gustav Molander böjer sig över sin triplett av unga damer: Bergman, Tutta Rolf och Tengroth.]