Biobesök 1: Kyss henne! [1940]

Eftersom samtiden knappast kryllar av Tengrothrelaterade evenemang måste jag kanske beröra det spektakel som för två veckor sedan gick av stapeln här i Stockholm. Då visades nämligen i Svenska filminstitutets regi och som en del av Cinematekets program filmen Kyss henne! från 1940 och i regi av Weyler Hildebrand.

Och i närvaro av filmens stjärna: Annalisa Ericson! Tengroths äldre väninna, skolkamrat (på balettskolan) och kollega; längre bort befinner vi oss alltså inte från denna värld än att en av deltagarna nu står i foajén och minglar med ett glas vitt i handen!

Stödd på en hjälpande arm skrider sedan fru Ericson in på främre bänk, med små danssteg minsann och snart bjuder hon den jublande publiken på slängkyssar och sjunger sedan frejdigt med i filmens signaturmelodi Vi har så mycke' att säga varandra, text och musik: Jules Sylvain och Åke Söderblom.

Visningen föregicks av ett kortare anförande av professor Leif Furhammar som satte filmen i ett sammanhang och Annalisa svarade på frågor och hjälpte till att reda ut ett och annat. Sedan gick ridån upp och publiken kunde njuta av en schvungfull historia med allehanda förvecklingar och snygga koreografier. Dessutom som vanligt storartat skådespel av övriga aktörer: Thor Modéen, Åke Söderblom, Sigge Fürst, John Botvid bara för att nämna några vars namn någorlunda överlevt till vår tid. Som Ove Säverman påpekar i sin anmälan i Dagens Nyheter den 18 januari: vissa saker åldras inte alls. Särskilt om de serveras på bio.

Och inleds med en nästan utdragen duschscen med Ericson i bara mässingen. "Jag blev djärvare och djärvare för varje film", var hennes egen kommentar.

Även en annan av filmens aktriser fanns på plats: Gaby Stenberg, ungflicka i sammanhanget, fick också resa sig upp och emottaga välförtjänta applåder. När filmen spelades in var hon bara sexton år, men redan moget damig.

Och: ser man på! Synd att man inte hade ögonen med sig: Alli Halling, tidigare nämnd, deltar som icke-krediterad Elsa, skådespelerska i filmen.

Behöver jag tillägga att stjärnan efteråt möttes av stående ovationer från den fullsatta salongen och att detta var ett alldeles förtjusande arrangemang?

Ska man komma med något gnäll så går det till Cinemateket som ordnat en miniserie med Annalisafilmer där detta var det inledande numret. Övriga tre är alla Hillmanfilmer av Arne Mattsson, nog så bra men är de representativa för Ericsons konst i sin helhet - hon är ju kanske främst comédienne, showartist och dansös! Dessutom finns alla Hillmans lätt tillgängliga på DVD! När hon själv förklarade från scenen att hon var stolt över och uppskattade mest sina filmer med Nils Poppe gick en ängel genom rummet. Synd på en så bra början.

[Några bilder från minglet i foajén kan ni hitta här, på Alexander Rossos Doodoopistol Photoblog.]

Alli Halling

Alli Halling, eller Anna Lisa som hennes dopnamn löd, kvinnan som gjorde en intervju med Tengroth i Damernas värld 1950, var inte en okänd ung reporter som knackade på dörren, neg och plockade fram penna och papper. Nej, med lite elementär research visar det sig att hon själv varit skådespelerska - om än med en rätt kort karriär: Svenskt skådespelarlexikon (1973) listar fem titlar, medan Svensk filmdatabas nämner nio filmer mellan 1929 och 1946. Mestadels handlade det antingen om icke krediterade roller eller rent av namnlösa figurer. Hennes näst sista insats från 1941 var ingen mindre än Så tuktas en äkta man i regi av Ragnar Arvedson - med Birgit i huvudrollen!

Alltså inte undra på att de var hej & du! Halling var dessutom född 1907, alltså åtta år äldre.

Filmkarriären avslutades 1946 och Halling övergick till en skrivande verksamhet (jämför med Tengroth) - för det mesta handböcker i avdelningen heminredning och matkonst (här lämnar vi definitivt likheterna med Birgit!). Hon publicerade under femtiotalet flera böcker om svensk och fransk matkultur. Sista boken kom 1960 och sex år senare låg hon i graven.

Hon var ingift i branschen, med skådespelaren Einar Axelsson som gjorde ett stort antal filmer alltifrån Victor Sjöströms tid fram till sitt sista levnadsår 1971. Karriären avrundades med roller såväl i Bengt Lagerkvists TV-uppsättning av Röda Rummet som Torgny Wickmans Eva, den utstötta [nyutgiven av Klubb Super 8]! Sannerligen en livsresa genom en tidsepok från debuten i Körkarlen!

"Skaplig kärve med hönsen hemma..."

...sa mjölkbudet till journalisten Alli Halling när han fick veta att hon skulle intervjua Birgit Tengroth. Och, förklarar Halling för andra samhällsskikt och eftervärlden, detta betyder högsta beröm för både charm och intelligens!

Intervjun publicerades sedan i Damernas värld (nr 38, 1950) och är intressant på flera sätt. Den är gjord kanske ett halvår efter Forssells intervju som tidigare behandlats och där den manlige journalisten snarast lät sig övermannas in i ett stilla, förälskat lyssnande verkar den kvinnliga kollegan triggas in i ett entusiastiskt pladdrande samtal där hon efter några rader är hej och du med celebriteten och frågor och svar kastas fram och tillbaka. Båda intervjuerna ger dock samma bild av Tengroth, av en kvinna som kastat av sig en roll, ett skådespel och nu är den hon kanske är, men framför allt den hon vill vara!

"En pratstund med Birgit Tengroth är stimulerande som svart kaffe", inleder reportern, och därefter skissas personen Birgit upp: "Hon är välgörande frisk i synpunkterna, hon är frejdigt rak på sak, hon är i lycklig avsaknad av all sorts sentimentalitet men har fonder av sentiment parat med rivande humor - hon hoppar som en levnadslustig fjällbäck från ämne till ämne och prickar in replikerna som femettor i 150 km:s hastighet. Det hon säger är kvickt formulerat och har en listig underton som man inte blir riktigt klok på. Och så glimrar hennes ekorrögon medan hon avvaktar effekten. Det tar nämligen tid innan omgivningen fattar hennes bisarra tankevolter - men fattar man äntligen så förbluffas man av det logiska sammanhanget. Birgit är så glasklar i tankegången - hennes ordlekeri är ytterst raffinerat - och ändå får man ibland känslan att pratet från hennes sida medvetet görs till goddag-yxskaft. Hon vill se hur folk artigt reagerar inför det obegripliga. Och så återför hon blixtsnabbt samtalet till utgångspunkten och de andra står där men munnen full av stora, dumma potatisar."

Många ord att citera men, sannerligen, en spännande kvinna! Eller påfrestande? Och på bilderna som illustrerar artikeln (och som inte verkar ha något med intervjusituationen att göra) där glimrar minsann ekorrögonen och hon uppför sig närmast spralligt och poserar lekfullt i vit blus, vida långbyxor och röda sommarespadrillos.

Nå, vad säger hon då? Vad gäller litteraturen och efterspelet till Törst säger hon att boken var chock såväl för henne som för dem som fick boken i sin hand: "De trodde inte att jag var sån och jag trodde inte de var såna." Hon har alltid varit en flitig läsare, det finns författare som hjälpt henne och de som stjälpt henne. Som fundament på nattduksbordet finns dock alltid Ekelund och Södergran (liksom de låg där ett halvår tidigare i Forssells rapport).

Hon kommenterar samlevnad: man gör slut och man gör slut och av många små slut blir till slut ett bokslut...och inte förändrar sig en kvinna på grund av äktenskapet, men horisonten kan vidgas, och den kan krympa. Vilket den ännu inte gjort för Birgit, här bor hon ännu i Krags tvåochenhalvrummare i Köpenhamn, de besöker Paris, och färdas njutningsfullt genom Schweiz och Savojen, men något har börjat skava: hon vill bo "i tält", då är man varken bofast eller resande, man behöver inte ha samma politiska uppfattning som sin man om dock inte skillnaderna resulterar i missuppfattning. "Då har man valt fel människa. Det gäller både politik och kärlek." Och vad är då lycka? Jo, att "vara lyckligt olycklig, när man är tvingad till det", och här ser Halling en dörr på glänt som hon respektfullt låter bli att kika in i. Och om livets tvång som hustru: "Man måste ha kläder, man måste representera, måste diska. Man måste mer än man borde, eller hur?" Ja, livsdumhet och fantasilöshet i förening med konventionell livsuppfattning ger den säkra människan. Menat som motsatsen till Tengroth själv.

Nej, jublar Halling om sin själsfrände, hon passar bäst i brunt! Hon vill ha sällskapsliv som rolig teater, hon lämnar helst disken (om möjligt till andra), mår bra av sin chateaubriand (se Forssell!) och dricker sin espresso, sitt rödvin, sin sherry och vermouth, röker oavbrutet amerikanska cigarretter och avskyr alla ord på P, speciellt: pekfinger, program och planer!

Hon säger: stå still vid fönstret: hör inte på dagsnyheterna. Hör fågelsång och kaffet koka över.

[Fotograf: Stig Grip]