KG, flygeln och Madame!

Genom vännen Fredrik, någonstans där ute, har BigganBlogg fått kunskap om ting som inte tidigare var kända. Stort tack. Fredrik, för dina kommentarer. Det känns lite ovant, det må man säga. Men låt oss nu smaka på godiset!

Karl Gerhard, den ömsint Store, den frejdige Galanten, gick den 11 december 1956 in i radiostudio i sällskap med pianisten Bo Ekemar och spelade tre sånger. Två hade musik av Kai Stighammar, Det är inte lätt att hänga med i svängen samt Jag har så många strängar på min lyra - båda uttalandena är ju så sanna! Sant är också att Stighammar var den pseudonym Gerhard använde när han då och då själv skrev musik, ensam eller i samarbete med andra. Den tredje sången hade skrivits av Mogens Nissen. Med Gerhards svenska text hette den Njut av livet, Madame. Känns det igen? Ni vet, Tengroths bok som kom samma år.

Ur etern hördes pianoklinket och Gerhards röst kör igång med första versen:

Jag med Birgit Tengroth är helt överens
att en kvinna bör sätta en gräns
för mäns egoism. Hennes bok av i år
har en damtitel som slår:
Njut av livet, Madame!
Vilken utmärkt program!
Som stafett ifrån kvinna till kvinna,
denna slogan går fram:
Njut av livet, Madame!
Ta en dram! Det är inte nån skam!
En lunch med er chaufför på tu man hand på Maritime
ni tar, på så sätt blir med honom ni intim.
Njut av livet, Madame!
Var ej för monogamm!
Sätt på linnet ett nytt monogram!

Elakt? Knappast, mest ett uppmuntrande tillrop syskonsjälar emellan och Birgit blev återigen produktplacerad, och försäljningen av boken kanske till och med fick lite fart. Hur som helst släpptes de tre inspelningarna på skiva - långt senare, 1980. Sveriges Radio gav i egen regi ut en dubbel-LP med allehanda kupletter: Karl Gerhard och en flygel, SRLP 1300/1301. För den som fortfarande är lite nyfiken kan man ladda ner det hela, eller var för sig, genom att klicka här!

Appendix:
Enligt sajten 78:or & Film var pseudonymen Kai Stighammar ett hopfog av kompositörnamnen Kai [Gullmar], Stig [Hansson, a. k. a. Jules Sylvain] samt [Wilhelm Sten]hammar. Så nu vet vi det!

Människan bakom boken: Birgit intervjuar Tengroth

I sin regelbundna Året runt-krönika I förtroende kopplar Birgit i nr 9, 1953 grepp på sig själv som författare: tio frågor, tio svar.

Här får vi i några snärtiga meningar veta hur landet Litteraturen såg ut i Tengroths värld just här och då: hon ser upp till romarkejsaren Marcus Aurelius och skulle gärna lyssna till honom, Vilhelm Ekelund är bättre än pulver och piller vid eventuella depressioner: "List föder lust", citerar hon gamle Ville:

Man får lura tungsinnet att det är roligt att leva och medvetet, vanevägen, tvinga fram de ljusa stämningarna.

Vi vet nog alla vi det här laget att det var tur att fröken Tengroth tidigt kom att korsa Ekelunds väg.

Vi får också veta att morgontimmarna är bästa arbetstiden för författarinnan, att det nog är svårt att vara författare och samtidigt ha ett fast yrke: "Det som du är, var fullt och helt. Och icke styckevis och delt", som någon sagt. Ovisst vem, men Birgit citerar glatt. Och de tyska syskonen Scholl som trotsade nazismen 1943 är hennes hjältar och borde vara föredomen var alla och envar. [Se vidare filmen Sophie Scholl som kom häromåret.]

Och, så: vem borde få Nobels litteraturpris: jo, fransmannen Georges Bernanos - olycklitvis avliden - borde i alla fall ha fått det. I ett par till svenska översatta romaner har han "behandlat de avgörande livsproblemen i religionens belysning med långt större gestaltskapande kraft än någon annan samtida författare". Och om han nu kan tyckas okänd för vår, din och min, tid är väl den svenske författaren Peder Sjögren som hon hyllar här på hemmaplan nog lika bortglömd. Eller?

Sällan har en så originell psykolog och fin stilist blivit läst av så få, trots att den svenska publiken är ovanligt lyhörd och påpasslig

summerar Birgit, och det berömmet tackar vi väl alla för. Lästips som nämns vad gäller Sjögren: Svarta palmkronor och Mannen som försökte smita. Finns säkert i något avsides biblioteksmagasin.

Den uppmärksamme undrar kanske varför Cornelis Vreeswijk, stundtals kallad Den Store, illustrerar detta inlägg? Jo, det visar sig nämligen att Sjögrens roman som rekommenderas ovan, Svarta palmkronor, filmades 1968 i regi av Lars-Magnus Lindgren! Och med holländaren i en av de bärande rollerna, tillsammans med bland andra Max von Sydow (som skymtar), Thommy Berggren och Bibi Andersson. Om filmen håller är obekant men alla tillfällen att föra in Cornelis i diskussionen är välkomna! Det var ju också under den filminspelningen, delvis förlagd till Rio, som kulturarbetaren Vreeswijk lärde sig uppskatta den sydamerikanska musiken och förde in, bland mycket annat, Deidres Samba i det svenska kulturarvet. Under pauser i filmandet skrev han också Bibbis visa, så ljuvt tolkad av Lundell i ett annat sammanhang. Förmodligen är Vreeswijks album 10 vackra visor och Personliga Person, som samma år skulle sammanfatta Rio-resan, klart överlägsen filmen. Kan man nog tro.

Tengroth på tiljan 13: Jean

Det finns vissa brytpunkter i Tengroths liv som på olika sätt kan - i detta vårt mikrokosmos - betraktas som klassiker. Avgörande ögonblick som återkommer i texter och minnesbilder: mötet med Krag i Oslo hör definitivt hit, kanske även Ahlgrens kliv ut ur garderoben på Styrmansgatan. Oftast möten med män, hon var ju hungrig, beroende och trotsigt självständig om vartannat. Dessutom reaktionerna på debutboken som ledde henne in på hospitalet men i övrigt mer sällan situationer ur karriären. Men mötet med en kvinna på scen 1937 får nog räknas dit: uppsättningen på Oscars av det ungerska skådespelet Jean, skrivet av Ladislaus Bus-Fekete och i regi av Gustaf Molander.

Uppsättningen innehöll idel ädel adel ur dåtidens filmklubb: älskaren Adolphson, Bullen Berglund, Håkan Westergren, Karin Swanström, Anders Henrikson, Georg Rydeberg...men det var bara en som riktigt räknades av Birgit, motspelerskan Ingrid Bergman.

Adolphson berättar i sina memoarer lite hastigt om evenemanget: vinterlediga skådisar ur Svensk Filmindustris stall hyrde den lediga Oscarsteatern för att själva sätta upp en pjäs och få agera på scen: även Molander räknades till skaran. Tillsammans bildade de bolaget F.S. AB, vilket skulle utläsas Filmens Scen. Alla inblandade kunde kallas direktörer, påpekar Edvin, det fanns bara en anställd, nämligen Bergman. Den näpna dam Adolphson några år tidigare lotsat runt i Gamla Stan.

Om Tengroth nu var direktör kan man undra varför Bergman tilldelades den kvinnliga huvudrollen, relativ nykomling som hon var, dessutom var de lika gamla och såg likadana ut enligt samtiden. Kanske männen gjorde sitt val, kanske Birgit kalkylerade fel: ett misstag blev det i alla fall - för henne. Det stod klart redan på premiären den 2 mars 1937. Bergman svepte in på scen iklädd kreationer från Lejamagasinet medan Birgit agerade husan Klari ikädd "miniatyrförkläde och visitkortsbricka" som hon själv beskriver det i sitt publicerade porträtt av Ingrid Bergman: Ingrid den granna. Avundsjukans stolta evangelium.

Hon spelade en ung flicka av god familj som blir kär i sin betjänt men har karaktär att avstå från sin kärlek. Rollen satt som gjuten för henne. Ingrid var ett barn av den trygga världen. Hon gjorde inga dumheter med betjänter. Och nerver hade hon som ledningstråd från Kungliga Telegrafstyrelsen

minns Tengroth 15 år senare. Adolphson, som spelade betjänten Jean, minns även han: "där fanns roller för samtliga styrelsemedlemmar, som passade var och en". Tack, Edvin, viskar Birgit och niger djupt i mörkret sedan alla ljusen släckts.

Pressen såg samma sak: "Kvällen var emellertid framför allt Ingrid Bergmans", skrev Gustaf Collijn i tidskriften Teatern och öste beröm över den unga stjärnan: "Svensk scenkonst är i starkt behov av unga krafter med offervilja och verklig kärlek till sitt kall. Ingrid Bergman hör till de utvalda, som man har rätt att vänta mycket av." I Svenska Dagbladet noterade signaturen E.W.O. Bergmans sceniska "triumf" medan "Birgit Tengroth skymtade i en liten roll".

Applåderna dundrade under pjäsen, mellan akterna och efter att ridån fallit, succé och säkerligen klirr i kassan för alla inblandade: stycket kunde spelas långt in på våren då filmsäsongen startade på nytt.

"Rospiggar (1942)"

Kors i taket den 3 maj 2010! Sveriges Television visar på bästa måndagseftermiddagsmatinétid en av Birgits filmer: Rospiggar från 1942 i regi av Schamyl Bauman. Här rullar Roslagens hela charm förbi i svartvitt, likt en föregångare till televisionens egen Hemsöborna någon gång långt senare under 1960-talets senare år.

Filmen är baserad på olika skrifter av Albert Engström, intellektuell skärgårdsnisse, författare och konstnär, dessutom Strindbergs kompis med mera, med mera. Alla som till äventyrs bläddrat igenom hans samlade karikatyrer och skämtteckningar finner sig väl till rätta i den här filmen: typer och gubbar balanserar lite vingligt på strandsten och kobbar - naturligtvis med koppen full av kaffekask.

Dramat i sig är knappt värt att redogöra för: skärgårsbonde går ner sig i isvak, oäkta son flyter upp i de efterlämnade papperen och likets granne och bror ger sig in till stan - Stockholm - för att finna och slutligen pröva den nye släktingens förmåga att göra rätt för sig. Motorn i allt detta är skådisen Sigurd Wallén som grimaserar, stönar och stånkar sig genom filmen på ett stundtals roande sätt, även om det i längden blir rätt enahanda och i sanningens namn ganska tunt. Han flankeras av vännen Emil Fjällström som med tofsigt getskägg gestaltar en grannbonde med äktenskapliga problem som bäst löses genom att öppna ytterligare en butelj.

Fjällström gör en duglig insats, gänglig och skinntorr svajar han med det yttre skärgårdsbandet i fonden, gormar och suckar likt en Åsa-Nisse med tillfälligt engagemang på Dramaten. Samme skådespelare skulle parallellt med denna film göra en
hyfsad insats i en annan Tengrothfilm: Kan doktorn komma? Även Sigurd Wallén var en gammal bekant till Birgit: tio år tidigare hade han regisserat Pojkarna på Storholmen, en av Tengroth första filmer. Även den med skärgårdsmotiv, Walléns egen hemmaplan!

Resten är mest enkla figurer och krumsprång, kanske med undantag av berättelsens unge man: den evigt bländande Karl-Arne Holmsten. Hans rollfigur bedåras av och uppvaktar också rätt snart flickan Anna som är någon sorts piga, eller snarare fosterdotter i huvudrollens boende. Det är här någonting händer. För Birgit ror minsann inte bara fosterfar Efraim Österman i en autentisk filmsekvens - och ror också hela rollen mot fast land! Här bottnar det plötsligt, här finns en äkthet i spelet, i gestaltningen av en flicka som kanske fastnat i en roll och som trosvisst försöker göra det bästa av det, men som också är medveten om tillvarons begränsningar, det andras möjligheter och den eviga längtan bort. Tengroth lägger blicken på andra sidan, över fotografens axelparti, vidare förbi tittaren själv och försvinner stundtals ut ur filmen, river stumt hål i celluloidremsan och blottar plötsligt betraktarens nakenhet och ensamhet. Minuten därpå kvittrar hon på nytt förtjust och käftar emot de inskränktas eviga sanningar och låter åtminstone en enskild individ i denna vattenomslutna värld gå sin egen väg.

Så, well done, Birgit! Vad jag kan förstå fick också filmen i stort ett gott bemötande av samtiden, den innehöll ju alla drag av humor, superi, kacklande sura fruntimmer medan individualismens och gränslandets evigt rosiga äppelkinder gav svalka åt en förhärjad samtid. Allt tonsatt av Evert Taube och Jules Sylvain, detta kunde naturligtvis inte bli en besvikelse!

Tengroth på tiljan 12b: "Vad är meningen med en man?"

Bläddrar man i den tryckta utgåvan av pjäsen Melodien som kom bort, som gavs ut på Bonniers förlag redan 1936 kan man lätt identifiera de sånginslag som rollpersonen Edith framför vid den svenska premiären - om än något svagt och svajigt om vi får tro en av recencenterna.

Det är alltså på Vasan: vi är nu i slutet av första akten, Tengroths rollfigur klädd i randig kreation har just uttryckt sitt missnöje med det äktenskapliga utbytet: en gardin dras undan och publiken ser en hop med kvinnor, liksom på marsch, en massa fru Larssons med levande ansikten i gluggar över de målade figurerna. De frustrerade kvinnornas kör! Och nog är det väl Gudrun Brost som kikar bistert fram som nummer fyra från vänster? Birgit vevar med armen, Hilding Rosenberg slår an orkestern och musiken ljuder ut över bänkraderna.

Er åsikt har vi hört om kvinnan;
ni män, vi känner er refräng:
det där att kvinnans plats är hemmet
vid en vagga, i en säng.
Men varför hör man aldrig talas
om mannens plikter och funktion?
Nu tycker jag det är på tiden
att vi tar och granskar hans person.
Vad är meningen med en man?
Det är det ingen som törs svara på.
Det är ett av de ämnen som inte går an
men jag tar opp det ändå.

Min man är slukad av kontoret
och tid att leva har han ej.
Ack ja, vem är det han är gift med;
är det chefen eller mig?
Han kommer tröttkörd hem om kvällen
och går och hänger som en säck,
om natten är han som en trästock
och på morron är han plötsligt väck.
Är detta meningen med en karl?
Jag hade väntat lite mer av min.
Låt kontoret ta hand om förståndet han har,
men jag vill ha energin.

Att mannen är en man helt enkelt
det händer faktiskt aldrig mer,
för nu är mannen bara portvakt
för professor och kamrer.
Han säljer tyg och bruna bönor,
han sitter anställd på kontor,
han kommer in i statens utskott
och han står på Stadion och glor.
Är detta meningen med en man?
Är det till såna jobb som han har satts?
Nej tack, han ska sköta så gott han kan
sin naturliga plats.

Om man bortser från enstaka tidsmarkörer får man säga att texten från 1930-talets mitt, här i svensk version av Alf Henrikson, fortfarande kan tyckas märkligt aktuell. Hur själva truddelutten av Sven Möller Kristiansen en gång egentligen lät är det väl numer knappast någon som minns. Melodien som försvann, som sagt.

Tengroth på tiljan 12: Melodien som kom bort

Våren 1936 var det åter dags för Birgit att stiga ut på Vasans scengolv. Teatern hade haft en rätt svajig period i mellanperioden mellan Ekmans direktörsskap som konkade våren '35 och den långa epok som snart skulle börja under Martha Lundholms ledning ett år senare. Regissören Per Lindberg fanns kvar i huset, nu satte han upp en ny dansk pjäs: Melodien som kom bort eller Komedien om Larsson, skriven av Kjeld Abell.

Stycket ifråga hade redan gjort succé i grannländerna: såväl i Oslo som på den lille Riddersalen i Köpenhamn där det (alldeles nyss) sett världens ljus. Och nu tar Vasan upp det, och en framgång är nog vad den teatern behöver spekulerar pressen. Och nog kan det gå bra, pjäsen "är själv släkt med den vaknande, uppfriskande, ostyriga våren" konstaterade Göteborgs-Posten som var på besök. Sköna Maj månad ska nog inte hindra folk från att komma till salongen, konstaterar tidningen.

I pjäsens centrum står det unga paret Larsson, han bestaltad av Åke Ohberg, hon av Birgit. De gifter sig men någonstans finns något som gnager: herr Larsson har nämligen tidigare, när han ännu var ogift och längtade efter sin fästmö och det kommande äktenskapet, hört från gatan en melodi som var så kvillrande grann att självaste solen dansade efter den! Men chefen ryade och tonerna försvann, och allt gick sin gilla gång och fröken blev fru och allting lite tristare och gråare efter hand och Larsson sökte alltmer efter den där försvunna melodien - både här och där! Tänka sig.

Denna till synes lätta komedi bar även ett mörkare stråk, den var även en satir över den borgerliga livsstilen, dess krav och anspråk, den personliga frigörelsen och, slutligen, kärlekens triumf. I form av den återfunna melodien, den som tidigare kommit bort.

Premiären gick den 15 maj och reaktionerna var positiva, om man får tro klippen från den tiden: Lindbergs scenerier fick beröm, alla infall gjorde timmarna på teatern till en upplevelse, vilket också får skådespelarna att prestera med beröm godkänt. Också huvudrollerna bär fint. Branschtidningen Scenen skriver "för att karaktärisera ett stycke vardag finns näppeligen [inte] maken i landet" än just maken Ohberg och Birgit är minsann en tillgång också på scenen. Även om Edvard Alkman i G-P tycker lite synd om "söta frun", alltså Tengroth, som hade lite svårt med sången.

Pjäsen - som ju kanske titeln antyder - rymde nämligen en hel del musik. Visor och instrumentalmusik framfördes genomgående och kapellmästare på Vasan under säsongen var ingen mindre än den store Hilding Rosenberg!

Inte bara de mer kända namnen lovordades, även en nykomling uppmärksammades: Greta Ericson i rollen som ung kontorsflicka på herr Larssons arbetsplats. Det ena gav sedan det andra och redan under sommaren '36 gör hon sin filmdebut i Familjens hemlighet, featuring Birgit Tengroth.

Uppsättningen hade alltså alla förutsättningar att bli en långkörare, och verkar ha blivit en publikframgång, men redan på förhösten är den borta och ett nytt stycke, "Skola skolan", går upp. Inget vidare, konstaterar Vecko-Journalen och Melodien repriseras igen i februari 1937. Men då hade Birgit hastat vidare, för att ersättas av en Birgit, Birgit Rosengren.

Att pjäsen blev framgångsrik kan anas av att Bonniers även gav ut manuset som bok 1936, illustrerad med fotografier från föreställningen - intressant nog varvades bilder mellan den tidigare versionen med paret Tengroth/Ohberg och den senare med Rosengren och Nils Ohlin som hennes make.

Som kuriosa kan också berättas att några år senare, 1940, satte ett ungt regissörsämne, Ingmar Bergman upp pjäsen under ett par höstdagar på Mäster Olofs-gården i Gamla Stan, Stockholm. Vilka i övrigt som var med och gjorde vad är i skrivande stund okänt.

[Bilden: författaren Kjeld Abell.]

Tengroth på tiljan 11: Sådana tider

Efter framgångarna med Flickor i uniform gick hela uppsättningen ut på turné land och rike runt, men då hade Birgit varit tvungen att hoppa av på grund av uppbokat filmarbete. Men redan efter sommaren 1935 var det åter dags för teaterrepetioner för unga fröken. Nu var det Vasa-teatern som gällde.

Teatern hade just fått en ny direktion, efter det att Gösta Ekman gått i konkurs tidigare på året och lämnat över stället till sin regissör Per Lindberg och direktör Harry Roeck-Hansen. Nu gällde att snabbt skyla över ett mindre fiasko med uppsättningen "Flicka i frack" och raskt plocka in något som kunde rädda situationen. Det blev Sådana tider av fransmannen Edouard Bourdet. Denne var en samtida dramatiker som under de nämast föregående åren hade haft åtminstone två pjäser uppe på Stockholm scener. Nu hade man skrapat ihop en grupp skådespelare som fick repetera ihop sig och man kan i recensionerna ana att en viss oro funnits för att det hela inte ska bära. Den 1 oktober 1935 var det upp till bevis: premiär!

Stycket ska vara en närgången studie i borgerligt förfall och omoral, klätt i komedins lätta form men som även inehöll scener som i Nya Dagligt Allehanda beskrevs som "av den mest utrerade vidrighet, som man över huvud taget kan tänka sig på ett teatergolv". Intrigen är uppbyggd kring en historia där en industriägande familj drabbas av ofördtider och för att arv och egendom lockas en dotter att gifta sig med en rik arvtagare som dessvärre dessutom är en brutal "halvidiot" pyntad med epileptiska anfall som i sitt äktenskap ger sig hän åt lustar som får publiken att flämta och kollektivt skruva på sig.

Det är Tengroth som gestaltar dottern som lockas av rikedomen och säljer sig åt den imbecille arvtagaren. Själv är hon käck och sportig och klarar uppenbarligen provet med glans: i Dagens Nyheter beskrivs som frisk och naturlig, i Svenska Dagladet anses hon ha "käckt behag" men även bärare "av ung och sund, kvinnlig revolt mot det abnorma". "Med så mycken flickaktig charme, att vi förläto henne om de häftiga sinnesrörelser hon mot slutet var utsatt för tämligen obetydligt läto sig avläsas i hennes rosiga kerubansikte", som Göteborgs Handelstidning med snirklig charm beskriver det. Och i Aftonbladet konstateras det att vissa scener till och med räddas av Tengroth spel och närvaro. Herbert Grevenius i Stockholms-Tidningen är värd att citeras lite mer:

Birgit Tengroth, som har satts i tillfälle att vandra den mindre vanliga vägen från filmen till teatern, visar sig vara en förtrollande bekantskap att göra även på scenen. Hon spelar det unga slaktoffret på Mammons altare med en så daggfrisk och självklar enkelhet och naturlighet, att kan kunde tro henne vara en tekniskt fullklappad aktris. Där har Vasateatern en tillgång, som det gäller att vara varsam om.

Sugen på fler citat? Skriftställaren Erik Lindorm summerar i Vecko-journalen:

Yngst och sötast av alla damerna var Birgit Tengroth, som här hade sin stora scendebut. Hon är en äkta svensk flicka med kinder klara som astrakaner och en friskhet över sina omålade läppar, som verkar långt ifrån parisisk. Hon har en bussig charm, och hon näbbas med sin bror med den absoluta naturlighet hundra tusentals svenska flickor gjort sedan, låt oss säga, kristendomens införande i Sverige. Det är färskt och fräscht alltsammans, och man är glad att ha fått se den flickan livslevande i naturlig storlek efter alla de fotografiska närbilderna, som aldrig gå upp mot originalet.

Klart att sådant värmde, klart att Birgit tog sin lunchtallrik några år senare och slog sig ner vid den alltmer tufsige Lindorms sida på Brända Tomten för en stunds överföring av den sorts destillerad visdom som bara den som betraktat mycket kan ge.

Nå, uppsättningen får i stort med beröm godkänt, vissa akter höljs till skyarna medan särskilt slutet sågas som en hafsigt hopsnickrat icke-trovärdigt försök att få till en happy ending. Så hade Birgit klarat ytterligare en prövning, och Vasa-tåget kunde tuffa på någorlunda stadigt och direktionen hade uppenbarligen tagit till sig Grevenius ord ovan, för snart skulle hon vara där på nytt!