Det litterära mottagandet: Bonniers litterära magasin (BLM)

Att kalla tidskriften BLM den tidens kulturella pansarkryssare är kanske att ta i en smula, men nog var den en fullriggad fregatt som med hyfsat rak kurs och med Bonnierfamiljens pengar som barlast stävade över den till synes oändliga oceanen. I denna tidskrift, som startats 1934 av Albert Bonniers förlag, trängdes skönlitterärt material med allehanda översikter och recensioner av de sköna konsterna. Låt oss se hur den nyblivna författarinnan behandlades av tidskriften.

Magasinet ger spaltutrymme åt den nymornade författarinnan redan i och med Törst. Under rubriken Nya novellister föses hon i årgång 17, n:r 8, oktober 1948 samman med norrlänningen Birger Vikström, förmodligen mer av den gemensamma litterära formen än andra mer subtila gemenskaper. Recensenten, författaren, kritikern och översättaren Per Erik Wahlund, filosoferar inledningsvis kring skådespelares inneboende behov av att i skrift uttrycka skillnaden mellan äkthet och förljugenhet i mänskliga relationer, det de jobbar med på scen dagligdags. Tengroth ser han som en i ledet, utan egentligen något nytt att komma med, som andra samtida beskriver hon en brutal, humorfri, neurotisk och "en aning perverterad" värld. I Tengroths värld är det dock det manliga och kvinnligas oförmåga att finna en gemensam våglängd som är temat, och nog faller skulden mestadels på mannen även om novellen Resa med Arethusa på inget sätt skonar den kvinnliga huvudpersonen. Gemensamt hatar och förnedrar sig de två personerna sig fram till en sexualakt, bekriven "med en utförlighet som redan verkat befruktande på upplagesiffrorna."

Wahlund finner dock att även om Tengroths språk och bildsatta berättelser inte håller fullt ut, och även till viss del slår tillbaka på Tengroth som person, så har boken ett "temperament", oroligt, sårbart, och bakom den "överhettade similiprosan och hårdkokta dialogen" en närhet i skildringen som både är "äkta, erfaret och uthärdat". Föser läsaren det spektakulära åt sidan och upplever detta är det gott nog, avrundar Wahlund.

Redan innan nästa bok kommit ut var det dags för Birgit att figurera i spalterna igen. I årgång 18, 1949 anmäler nämligen BLM:s redaktör Georg Svensson själv den nysläppta Bergmanfilmen Törst. Här får han tillfälle att något mildra Wahlunds omdöme, han kallar Tengroth debutbok "späd" och och författad

"med påtaglig begåvning för skrivandets svåra konst. Hon har både öga, tunga och intensitet. Och hon är djupt engagerad, det är det viktigaste. De som läste den boken för att leta efter pikanterier borde skämts när de fann ett blödande hjärta, om de nu vet hur ett sådant ser ut. Det finns åtskilligt med slagg i boken, men det bevisar bara att här har det brunnit."

Svensson finner nu filmen bitvis gripande men även lite märkligt otillfredsställande med åtskilliga tekniska tillkortakommanden som stör upplevelsen. Men berättelsen är fortfarande tydligt Tengrothsk med Bergman som mellanhand och när det kommer till Birgits skådespelarinsats sparar inte Svensson sig:

"Det är också en skoningslös akt prestation som inte kan undgå att gripa starkt. Det gråtstela ansiktet, förrädiskt orörligt som en dockas, med de ångestfulla ögonen som skrämt tittar ut ur sina hål, den kurande gestalten och det förtvivlade skrattet, allt samlar sig till en ganska oförglömlig upplevelse, naknare än det mesta man sett på film."

Senare samma åt rycker BLM ut på nytt och anmäler uppföljaren Nattportier. Åke Janzon skriver i årgång 18, 1949 att boken i stycken är som en lättare tidskriftsnovell men i andra berättelser rycker hon upp sig och både Olle Hedberg och Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen används som referenser. I sina bästa stunder företräder Tengroth en cyniskt grundad "oren" estetik där det skitiga, illaluktande och falska är livets egentliga skönhet och livsluft. Här landar hon (kanske) i sig själv, resonerar Janzon, även om bokens komposition knappast håller, att en lätt vulgär effektlystnad skymmer sikten men att Tengroth motiv och tema ändå är "värnandet av en personlig integritet".

Även Birgits tredje bok, Julibarn, behandlas i årgång 20, n:r 3, mars 1951. Denna gång är den ännu i modern tid aktive och vördade anmälaren Bengt Holmqvist som slår klorna i boken. Han finner berättelserna, från en barndom i ett svunnet 1910- och 20-tals Stockholm, rätt ordinära, enahanda, stundtals rent av ytliga med stråk av "surrogatpsykologi" även om upplevelserna genomgående bär drag av kultur, charm och det självupplevdas närhet. Som roman: nej - men som spegling av en tid och en plats: där fungerar den bäst.

BLM hoppar därefter över uppföljaren Jungruburen och plockar åter in Tengroth i sina spalter med den senare textsamlingen Njut av livet, Madame! Under rubriken Porträtt och självporträtt anmäler Sven Lindner boken i årgång 25, n:r 8, oktober 1956. Boken är uppdelad i tre partier varav det första och tredje i olika variationer är porträtt av författarinnan själv och på något sätt kompletterar varann. I det inledande stycket, som Lindner finner rätt svagt, är huvudpersonen - uppenbarligen Birgit själv - stamgäst på en liten pariserbar och där berättelsen består av livet i och kring serveringslokalen. Det tredje stycket beskriver författarinnans prövande steg in i det katolska, psykologiskt övertygande och med en sympatiskt blygsam ton även om Tengroths halvkåserande och lite slängiga stil bryter mot ämnesvalet.

Mittpartiet däremot sopm består av en svit författarintervjuer är Tengroth som bäst! "Med blyg och oskuldsfull min smyger hon sig på sina intervjuoffer, låter dem slappna av i avslöjande poser och kopplar så på den lilla psykologiska Geigermätare som hon gömt i handväskan som som ofelbart avslöjar närvaron av hemlighållna egenheter hos offren." Och även om fru Tengroth ibland kan låta sig ryckas med i sin entusiasm över de intervjuade så skapas här en rad mästerliga små porträtt!

Med detta försvinner, vad det verkar, författarinnan Tengroth från BLM:s horisont, vad jag kan förstå - och om man får lita på Svenskt författarlexikon: biobibliografisk handbok till Sveriges moderna litteratur som gavs ut i sju delar av Rabén & Sjögrens förlag från 1942 och som täckte perioden 1900-1975.

Med eller utan Birgit kryssade BLM vidare seklet ut, under en rad namnkunniga redaktörer och med ett genomgående välskrivet material. Under 2000-2001 låg den nere, bara för att under perioden 2002-2004 under Kristoffer Leandoers ledning återuppstå i en nästan exploderande, överdådig och vackrare skepnad än någonsin tillförne! Men, "Pang!" - så blev det tyst igen.