Tengroth på tiljan 1

Birgit Tengroth är förvisso mest känd som filmskådespelerska, men parallellt med arbetet ute i Filmstaden spelade hon även på olika teaterscener, både i Stockholm och på turné med Riksteatern. Inledningen verkar dock inte ha varit så lyckad, "Svenska konstnärer" (1943) skriver:

"Efter att under sin första tid som 'filmstjärna' ha fallit igenom vid inträdesproven till Dramatiska teaterns elevskola har Birgit Tengroth så småningom gjort sig mycket väl gällande även på scenen, där hon framträtt bl. a. i Flickor i uniform, Sådana tider, Melodien som kom bort, Min hustru dr Carson. Jag skall ha ett barn, Jean, Fyra unga människor (sommaren 1941 på Nya teatern [egentligen hette uppsättningen Ung kärlek]) samt i Claudia, där hon i Riksteaterns turné vintern 1941-42 spelade titelrollen med mycket stor framgång."

Författaren till artikeln om henne i "Svenska män och kvinnor" (1954) lovordar hennes insatser:

"Tengroth vidgade småningom sitt register och tillförde sitt spel en nerv och en spänning som verkningsfullt bröt mot den naturell hon tidigare spelat på. Hon kunde emellertid också genom ett omedelbart spel och sprudlande temperament ge färg åt en roll, violket hon visade i titelrollen i "Claudia" på Riksteatern 1944. S. å. hade hon ännu en framgång som Märit i Mobergs "Mans kvinna", en roll, vars renhjärtenhet hon tolkade enkelt och gripande.

Som Roxane i "Cyrano de Bergerac" på Oscarsteatern 1947 gjorde hon ett starkt intryck genom kombinationen av friskt lustspelshumör och graciöst koketteri."

"Svensk uppslagsbok" (1958) ger ytterligare exempel på Stockholmsteatrar där hon framträtt: "Blanche-, Komedi-, Vasa-, Nya- och Oscarsteatrarna".

Praktverket Svenskt biograf- och filmfolk i ord och bild (1940) preciserar trettiotalsengagemangen:

"Har även varit verksam vid teatern, engagerad vid Vasa-teatern i Stockholm 1935-36, vid Operans balettskola 1926-31, Blanche-Teatern 1938-39, Komediteatern 1937 och Oscarsteatern 1938."

Någon gång mot slutet av 1940-talet slutade hon dock att spela, här liksom i filmen. Marianne Zetterström ger sin förklaring i Wikars radioprogram:

"Det största dråpslaget för Birgit var en pjäs på Oscarsteatern där Edvin Adolphson gjorde den manliga huvudrollen och Ingrid var den sköna primadonnan i huvudrollen och Birgit var husan som kom in med kopparna. Det var ett av hennes sista framträdanden och jag tror att det gjorde henne väldigt bitter".

Ingrid var alltså Ingrid Bergman, ett välkänt hatobjekt i Tengroths värld! Vi återkommer till detta senare, med smaskiga exempel. Ingrid i spotlighten och Tengroth i kulissen, stor nesa! Vad återstod: jo, skrivandet, en domän fröken Ingrid aldrig lyckades ta sig in på.