Besökte igår söndag årets upplaga av den textmässa som förlaget Vertigo arrangerar här i Stockholm. Det är ett välkommet spektakel där mindre förlag radas upp i en alltid för liten lokal så att man knappt kan tränga sig fram längs bordraderna och besökaren har svårt att undkomma småprat med förlagsrepresentanterna som vill nasa sina produkter bara för att man alltid hamnar dem så nära. Vilket inte är var dag; entusiasmen vid detta arrangemang är alltid smittande, möjligheterna till fynd stora och titlar man bara svagt minns från kultursidorna finns plötsligt inom synhåll! Och glädjen dessa aktiva och engagerade människor förmedlar! Tack för att ni finns! Och tack Vertigo med Herr Hauptmann Edenborg himself vid första bordet vid entrén i ståtligt conquistadorskägg! Dock lyfte han inte på inomhushatten när han hälsade på folk.
Sådana malörer skulle dock undgått vår hjältinna för jag har svårt att se fru Tengroth knixa sig otvunget mellan bordsraderna. Mer troligt skulle man möta henne en trappa ner i anslutning till seminarierna och i kafeterian, förmodligen med en bok, ett glas vin och många cigaretter inom räckhåll.
Att gå och dagdrömma i sådana här sammanhang har naturligtvis en orsak: pro primo, i detta generösa utbud av de mest varierande, och i vissa fall perifera författarskap borde väl någon, någon gång leka med tanken av en återutgiving! Pro secundo, hos förlaget Eolit hittar jag en efterlängtad utgåva: Eva Neanders "Dimman. Staden. Ljuset" (2007), tre prosaverk från andra halvan av 1940-talet samlade i en volym. När jag läser Jenny Björklunds efterord går det inte att komma undan associationerna till författaren Tengroth: "Eva Neander tillhör de bortglömdas skara i svensk litteraturhistoria...Anders Mortensen [i boken "Från Eden till Damavdelningen. Studier om kvinnan i litteraturen." (Lund, 2004)] urskiljer i en uppsats om Neander två tänkbara förklaringar till hennes marginalisering: dels är hennes texter för mörka och för bristande i uppbygglighet för att attrahera litteraturkritikerna, dels utgörs en stor del av hennes litterära produktion av noveller - en försummad genre i svensk litteraturhistorieskrivning."
Resten av boken ligger ännu oläst men lovar gott. Ett "plus" i sammanhaget är också att det visar sig att fröken Eva tog blott 29-årig sitt eget liv vid Undens strand straxt intill Neanders släktgård Ramsnäs utanför Finnerödja, samma strand där som barn jag sprang och min far före mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar