Boenden 7: barn- och ungdomsåren

Efter att ha gått till stadens bibliotek och ur magasinen beställt fram en radda slitna och härjade årgångar av Stockholms adresskalender kan man följa familjen Tengroths spår under 1920- och 1930-talets Stockholm.

Vi har redan konstaterat Birgits första boende på Majorsgatan 9A. I hennes egna skildringar utmålas gatan som en trång och mörk utkantsgata mitt på Östermalm. Utan finess eller större status. Slår man i 1927 års kalender där fortfarande varje fastighets innevånare redovisas, kan man få en uppfattning vilket sorts folk som bodde och rörde sig i huset 1926:

9A: husägare L. Kihlstrand, snickarmästare K.A. Ahlzén, ombudsman F.V. Björklund, hofmästare E.C.V. Eggers, öfverinspektör K.G.V. Fihlmand, skulptör E.A. Hedland, musikdirektör K.A.I. Hägerstrand, fabrikör E. Johansson, 1:e tillsyningsman A.F. Lagerman, ingenjör B.O. Lindhe, skådespelare M.T. Lindvall, köpman M. Lundberg, fastighetsägare S.W. Lundin, lotsstyrman E.E. Norberg, fabrikör L.G.A. Persson, urmakare A.J. Tiberg, löjtnant A. Wahlgren samt förståss tullkontrollören Tengroth.

9B: direktör G. Sundberg som också verkar ha ägt fastigheten, typograf E.H.L. Nilsson, styckmästare E.J. Sjöström, vaktmästare V.A. Westholm samt handlaren V.A. Westman.

En till synes rejäl blandning av professioner i gränslandet mellan övre arbetarklass och lägre medelklass kryddat med några inslag av de konstnärliga yrkena, jag tror mig minnas att skådespelaren Lindvall ges ett hastigt porträtt i romanen Julibarn.

Nästa anhalt för det tengrothska följet blir, som tidigare nämnts, Slussplan 1-3 dit familjen flyttade, troligen under 1927, under det följande året fick man dessutom för första gången telefon, hemnumret blev 10247.

Efter några år var det dock dags att flytta vidare, 1933 finns familjen registrerad på Humlegårdsgatan 2. Tillbaka på Östermalm och bara runt hörnet från det gamla tillhållet på Majorsgatan! Och med nytt telefonnummer. Antalet apparater i Stockholm växer uppenbarligen för nu har man fått en sexsiffrig anknytning: 603078.

Hur länge bodde man hemma vid denna tid? Bodde man kvar vid 18 års ålder? Med viss tvekan får vi anse Humlegårdsgatan vara Birgits sista boende med familjen för när Carl Gustaf Tengroth flyttar nästa gång, 1935 bort till Vasastan, har den då 20-åriga skådespelerskan med största sannolikhet skaffat sig en egen lya. Även om katalogen inte ger någon klarhet, antagligen redovisas bara förstahandskontrakt. Samma år avancerar tullkontrollanten och benämns hädanefter övertullkontrollör och nåddes nu i det nya hemmet på Tulegatan 23 på Stockholm 302249.

Några år därefter, 1938, var föräldrarna tillbaka på Östermalm: Linnégatan 39B och skulle Birgit nu ringa hem till mamma var numret 628514.

Efter allt detta rabblande och nosande på det dåtida Stockholm kan man också genom katalogen konstatera att det nog var en annan värld - då. Med betydligt lägre trösklar. Om man vidgar nyfikenheten och söker adressen till kändisarnas kändis den tiden: skådespelaren Gösta Ekman 1927 finner man att han bodde på Hjorthagsvägen 9, nuvarande Erik Dahlbergsgatan intill Fältöversten, och hade telefon 78435. Dessutom, och kanske ännu bättre: på raden under hittar man statsminister Carl G. Ekman med bostad på Västmannagatan 17 och med hemtelefon 15941. För även om det troligen var husan som svarade vid påringning så fanns nog vare sig portkod eller biffiga säkerhetsvakter ute på gatan!

Boenden 4b: Majorsgatan

Om man söker upp Stockholms adresskalender [Stockholm, 1856-1973] och bläddrar igenom året 1926 (som går att finna, liksom tidigare årgångar, inskannad på Stockholms stadsmuséums hemsida, välj Stockholmskällan) finner man att tullkontrollanten Carl Gustaf Tengroth bodde på Majorsgatan 9A. Det var alltså den port Birgit öppnade när hon skulle hem i sin tidiga barndom.

Året då hon föddes, 1915, var familjen registrerad längre bort på Östermalm, nämligen Grevgatan 17, men redan året därpå var man installerad på Majorsgatan. Så någon gång under födelseåret flyttade familjen och Majorsgatan får väl ändå räknas som hennes födelseadress fram tills dess annat framkommer.

Här har vi alltså en källa för att kunna följa Tengroths olika boenden i stan. Adresskalendern gavs ju ut årligen ända sedan 1800-talets mitt fram till 1974 och registrerar hemadresser med (eventuella, i de tidiga årgångarna) telefonnummer, liksom boende i enskilda fastigheter. Återkommer snarast så snart jag hunnit till arkiven!

[Bilden: Majorsgatan modell äldre, kring 1960. Metodisternas Trefaldighetskyrka och till vänster det päronträd som figurerade redan i Hjalmar Söderbergs Martin Bircks ungdom. Foto av Lennart af Petersens.]

Boenden 6b: Styrmansgatan 39

Det har tidigare i detta sammanhang spekulerats kring Tengroths boende på Styrmansgatan under det tidiga 1940-talet, nu visar det sig att privatspanarens amatörgissningar med god marginal missade målet, ja rentav hela tavlan! Nu blir det till att ställa om siktet tre portar söderut.

I Damernas värld nr 32, 1942 öppnar nämligen den unga filmstjärnan dörren för ett riktigt hemmahos-reportage. Diskretionen är näst intill total, platsen anges enbart till Östermalm, men har man ögonen med sig och vandrar Styrmansgatan fram och tillbaka går det lätt att identifiera huset med hjälp av den speciella vinklingen på fönstren mot gatan: nummer 39!

I artikeln berättar Birgit om säsongens filmande, sina kontakter med beundrarskaran men främst visar hon runt i sin våning, som med förlov sagt verkar på beskrivningen som rätt liten. Dock har hon möblerat den med fynd från allehanda antikvitetsaffärer, hon blandar nämligen gärna nytt och gammalt avslöjas det. Över pianot hänger ett porträtt av henne själv, målat av konstnärinnan och ungdomsvännen Mary Sundström-Cedercranz; hennes blivande värdinna ute i Bergshyddan.

Om det är krigstiderna som lägger ett grådis över tillvaron låter jag vara osagt men Tengroth uttalar sig lite präktigt negativt om make up och smink, enligt henne har svenskorna nog så vackra färger i sig själva. "Men", som hon konstaterar vid en blick i spegeln, "det skadar ju inte att sätta litet färg på läpparna". Inte heller uteliv på restaurang faller henne i smaken, hon säger sig föredra lugna hemmakvällar med pyssel i våningen - dock inte mer än att en jungfru anländer två gånger i veckan för att röja upp.

Det som inte berörs i artikeln och som kvarstår som ett frågetecken är om den omtalade frukostkaffekorgen från Grevgatan fick bäras runt kvarteret eller om budet kunde gena över innergården.

Den anonyme reportern lämnar sedan huset "med en känsla av att ha sett en av de naturligaste och trevligaste filmstjärnor man kan tänka sig."

När Birgit flyttade in var huset så gott som nytt, byggt under åren 1939-40 och ritat av arkitekten A. Stark. Nummer 39, eller Neptunus 16 som fastigheten heter, är ännu denna dag ett fräscht och näst intill modernt avbrott i gatans annars tunga 1800-talsarkitektur i sin beiga terrasitputs, långa balkonger och fri utsikt över grönskan på andra sidan gatan. Ett hus att andas fritt i. Det är ju ännu inte bekant på vilken av husets sex våningar stjärnan höll till men var dag passerade hon säkert entrén med sin gröna marmor och dekorativa väggrelief.

[Nutida foto: Martin Botvidsson. Dåtida: okänd fotograf]

Post scriptum: Vid närmare besiktning av fastigheten i slutet av mars 2008 verkar det som troligast att Tengroth bebodde en våning fyra trappor upp: Kontulainen står det nu på dörren; balkongavskiljningen stämmer med dåtida fotografier och en solblekt markis hänger fortfarande kvar. Lägenheten verkar vara genomgående med några rum inklusive balkong mot gården. Trappinredning och detaljer verkar i stort vara intakt sedan tiden och säkerligen har många kända ansikten stått vid den inre portdörren och fogat sig efter instruktionerna på porttelefonen från Siemens:

Tryck på knappen vid respektive namn och avvakta svar framför högtalaren. Ärendet framföres med normal röst. Porten öppnas elektriskt av hyresgästen.

Hjalmar Löfqvists Elektriska A.-B. Stockholm

Fler inredningsbilder hittar du här.

Birgit vill ha det snyggt hemma: människor som minns 11

Runtom finns det fortfarande folk som träffat Birgit Tengroth, på något som kallas Stig`s Blogg har signaturen granskningen, 81 år, under sommaren lagt ut nedanstående iakttagelse, året är 1945. Jag citerar:

"Jag jobbade på Centrum Radio som montör. Samtidigt gick jag på STI aftonskola och pluggade ingenjörskurs. Men så bröt den stora metallstrejken ut den 5 februari och jag satt plötsligt där utan jobb. Jag hade inte hunnit vara med i facket så lång tid som krävdes för understöd därifrån så det gällde att hitta tillfälliga jobb och påhopp eftersom företagen inte gärna ville anställa strejkande metallare.Som tur var fanns det företag som struntade i att jag var strejkande. Cykelpressen Rekord och Stockholms budcentral var ett par sådana. Det vara bara att infinna sig på morronen och vänta på sin tur att få ett skubb. Mitt allra första skubb kommer jag fortfarande ihåg, jag fick hämta tvätt på en tvättinrättning och leverera den till skådespelerskan Birgit Tengroth. Hon ville att jag skulle hjälpa henne att hänga upp gardinerna men eftersom jag skulle ta av mig skorna sa jag att jag hade andra skubb som måste göras direkt. Sanningen var den att jag hade hål på båda strumporna och det ville jag inte visa upp för den kända skådespelerskan."

I hemmiljö kunde uppenbarligen den stora filmdivan visa ett annat jag, berättaren kommenterar:

"Jag blev förvånad över att hon var så vanlig - inte alls stöddig eller otrevlig under den korta tid jag var där. Hade jag inte känt igen henne skulle jag närmast ha trott att det var ett hembiträde som tog emot tvätten."

Cykelbudet, som visar sig vara Stig Gustin, sedermera aktiv folkpartist, stundtals skriftställare och ännu i denna dag aktiv debattör, har i boken "Rebellen från Stöde" (PM Bäckströms förlag, 1966) skildrat sitt liv som ung norrlänning, medelpading, i Stockholm.
Tack, Stig, för att du tog dig tid att berätta för BigganBlogg!

Boenden 4: Majorsgatan

Får vi lita på Sickan Carlsson så var Tengroths barndomsadress Majorsgatan på Östermalm. Gatan går mellan Humlegårdsgatan och Linnégatan och hela miljön andas bakgata, trång och tät och med ryggen vänd mot betraktaren. Nuförtiden finns nästan ingen gammal bebyggelse på plats; förutom huset på östra sidan vid korsningen med Humlegårdsgatan finns bara Metodistförsamlingens k-märkta Trefaldighetskyrka kvar av det som mötte den unga Birgits ögon. Resten är bortsopat och försvunnet. Det vi nu ser är påfallande trist och intetsägande.

Miljön beskrivs dock i någon mån i Jungfruburen och minnesboken Jag vill ha tillbaka mitt liv. Intill kyrkan låg ett päronträd som redan Hjalmar Söderberg skrev om och som fortfarande syns på fotografier från 1920-talet. Kyrkans verksamhet vände sig till stor del mot stadsdelens fattiga befolkning och ett betydande hjälparbete pågick. Fadern hade visserligen respektabel tjänst vid Tullverket, men den trånga gatan kan knappast ha varit en del av det fashionabla Östermalm; vilken gatuadress familjen hade återstår att snoka upp, men Sickan Carlsson minns att hemmet alltid var fullt av barn.

I romanen Julibarn beskriver Tengroth miljön: "Mellan kullerstenarna växer gräs och längst bort på vår lilla gatstump sträcker ett päronträd ut sina grenar över gårdsplanket. Mittemot ligger rakstugan. I dörröppningen står barberaren i sin vita blåkragade rock och läser tidningen,. På skottkärran framför lumpboden i huset med det sneda taket sitter Karlsson och svänger fundersamt med benen. De röda svullna händerna håller han knäppta. Han drömmer om sidentrasor och guldskrot, en lump som icke är av denna världen."

Senare, när skådespelandet tagit fart för Birgit, flyttar tydligen familjen vidare: i minnesboken nämner hon hemadressen Slussplan 1-3. Mer om detta senare.

[Foto: Martin Botvidsson]

Människor som minns 9: Hasse Ekman

Stockholm 1942: "Det låg något hektiskt över huvudstaden. Restaurangerna var överfulla, revy- och operetteatrarna stormades, biograferna gick som aldrig förr och filmproduktionen bara ökade och ökade. Nöjesvindarna rev och slet i Mälardrottningens blonda hårslingor och lätt berusad av champagne och gengasdofter drog hon slynigt upp kjolarna långt över knäna och trådde dansen med Gustaf Wally och Anders Sandrew, Lorens Marmstedt och Hasse Ekman medan Hitlers kanoner dånade i fjärran. Det var inte utan skäl Karin Kavli liknade staden vid ett guldgrävarläger och Sigfrid Siwertz döpte filmsocietén till det andra världskrigets gulascher."

Skriver Hasse Ekman. Äntligen framme! Ekman junior, med talang för allt! Årsbarn med Birgit och uppvuxen i samma stadsdel om än mot den mer fashionabla sidan: Karlavägen, Karlaplan för att sedan landa med föräldrarna i egen fastighet på Artillerigatan. Förutom sitt skådespelande i såväl film som på teater, regisserande, manusförfattande, sångtextsnickrande skrev Ekman en rad böcker och i den andra memoarboken, "Den vackra ankungen" (Wahlström & Widstrand, 1955) - skriven innan fyllda fyrtio - passerar Tengroth här och var, som i blixtbelysning, som en tidsanda.

Bild (hämtad från "Den vackra ankungen"): Ekmans 25-årsskiva: Hasse och Birgit flankerar Stig Järrel, vän och huvudfigur i många Ekmanfilmer.

Just 1942 fann hon "den Stig som skulle leda, om inte till Parnassen, så i alla fall till Åhlén och Åkerlund." Ett par år senare spelar de i samma beredskapsfilm uppe i "Riksgränsens fjällvidder", På liv och död, och Ekman minns "ett fyra timmars ensamt irrande i rykande snöstorm, Birgit Tengroths förtvivlade ögon efter en halv mils segt uppförklättrande mot Låkkatjåkkostugan och ett kort men våldsamt weekendbesök av
filmförfattare Sven Stolpe...".

De spelar även ihop i Bergmans Törst och Hasse engagerar sedan Tengroth i hennes avlutande film och hans eget mästerverk: Flicka och hyacinter.

1952 var ett svårt år för Ekman, under denna tid växte en ny generation filmkritiker fram som ställde andra krav med fokus på medvetenhet och engagemang. Ekman blev i viss mån deras måltavla. Enligt Bengt Forslund i boken "Från Gösta Ekman till Gösta Ekman: en bok om Hasse, far och son" (Askild & Kärnekull, 1982) var just 1952 skiljevägen i Ekmans arbete: han lämnar dramat och ägnar sig hädanefter åt underhållningsfilm. Dessutom lämnar hans andra hustru, skådespelerskan Eva Henning, honom plötsligt, och han vandrar runt i chock och självömkan.

Pling pling, telefonen ringer:
"Han rusade bort och svarade, andlös:
- Ja!
- Hej det är Birgit - Tengroth. Jag hade tänkt skriva en artikel om dej i V.J. och behöver färska upp minnet en smula. Kan vi äta lunch tillsammans i morgon?
Stallmästargården klockan ett. Hej så länge."

Snabbt och koncist. Hasse beger sig efter samtalet ut på promenad, för att även han friska upp minnet, en "sentimental journey" som han kallar det. Han vandrar runt i kvarteren han bott i, möter åter alla gatorna, skolorna, pojkarna, de vuxna, portuppgångarna, flickorna, platsen där det en gång hände. En kort stockholmsskildring av rang. Boken är över huvudtaget en rapp, rolig och upplyftande text, mixad mellan osentimentalitet och djupaste självironi, alltid själv sin hårdaste domare; förvånande objektivt krattar han i askan och håller stolt upp det han tycker blivit bra. Så sparsamt att han själv framstår som lika orättvis som de på "andra sidan".

Hur lunchen på Stallmästargården gick får vi inte veta men Tengroth skrev sin artikel om honom och den publicerades i Vecko-Journalen 1952, nr 27, en hyllningsporträtt där hon går till storms mot alla de som viftar bort den ytlige gamängen, beskriver hans väg (först mamman, sedan kvinnorna och nu arbetet) ut ur miljön och faderns skugga och konstaterar att "denne dandy med hårda nävar, har blivit svensk films hårdaste jobbare". Texten ingick även i Tengroths egen bok Livs levande (1952).

Birgit skriver: "Hans personlighet är frampressad under mödor. Att bli en bra människa, det är vad han arbetat på och hans kavajer har blivit allt smårutigare, hans bilar allt diskretare, hans filmer allt livsklokare."

Bilden ovan till höger: The Man Himself! Tidlös förståss. Fotograf Lennart Nilssons oöverträffade reportageporträtt till Tengroths artikel. Och Lennart, jag ser dig (nästan) varje dag gå förbi mitt kontorsfönster: förlåt! att jag inte bett dig om lov, men jag vågar liksom inte.

Människor som minns 7: Sickan Carlsson

Prolog: tillåt mig komma med en introduktion för att på ett, kan så vara, lite ansträngt sätt hålla fötterna i samtiden. Idag, efter jobbet, var jag inne i den eminenta skivaffären runtrunt på Odengatan här i Stockholm för att köpa återutgivningen av Leonard Cohens andra LP "Songs from a room", en uppföljning av ett tidigare inköp av densammes tredje album "Songs of love and hate" - se där en alternativ titel till denna blogg.

Nå, i denna skivaffär fann jag till min stora förvåning ett begagnat ex av Sickan Carlssons minnesbok, tidigare nämnd, "Sickan: minnen berättade för Anna Nyman" (Bonniers, 1977). Så Cohen leder mig till minnen från tjugotalets Stockholm!

Inlägg: Sickan Carlsson, välkänd skådespelerska och, ibland, sångerska var född på Högbergsgatan på Södermalm, i de kvarter norr om Södra Latin som senare revs för Söderleden och som under 1980-talet återuppbyggdes. I hennes tidiga barndom flyttade dock familjen till Cardellgatan på Östermalm - en liten gatstump mellan Sture- och Brahegatorna. Och nu befinner vi oss mitt i Tengrothland!

På Statens normalskola för flickor på Riddargatan 5, i backen upp från Grevturegatan, blev Sickan och Tengroth klasskamrater, skolan var ursprungligen en "övningsskola" till det lärarinneseminarium som låg bredvid (där bl. a. Selma Lagerlöf utbildat sig). Tengroths bodde straxt intill, på Majorsgatan, en annan stump mellan Humlegårds- och Linnégatan. De var lekkamrater, men inom kort kom T. kom in på balettskolan och fick allt mindre fritid, förutom danslektionerna gav skolan henne tillfälle att statera i större uppsättningar, Birgit tillägnade sig kanske en lite flärdfullare livsstil men de två kamraterna höll ihop. 1925 drog Tengroth med sin väninna till Farbror Svens radioprogram - en programpunkt som fortfarande fanns i radiotablåerna under min barndom! Sven Jerring var vid denna tid 30 år och otroligt gammal, utsändningen skedde i Radiotjänsts lokeler i Telegrafverket på Malmskillnadsgatan. Birgit läste dikt och Sickan sjöng "Blåsippan" och gaget var två kronor var. Tengroth försvann allmer till filmens värld och Sickan kom efter, uppmuntrad och sporrad av kamratens framgångar.

Efter detta barndomens tumult försvinner Tengroth ur berättelsen (som fortsätter med öppna och roande redogörelser av skådespelare, älskare och prinsar) trots att Carlsson började arbeta ute i Filmstaden och med tiden blev en av våra mest populära skådespelerskor, kanske av nutiden något förbisedd och mest förknippad med lättare lustspel. Men i verkligheten har hon varit en stor aktris, med brett register och en uppenbar förmåga att gestalta även mer udda existenser. Samt därtill utrustad med en alldeles betagande, avväpnande och lite vågad skönhet och charm, förevigad bl. a. i Hasse Ekmans "Sjunde himlen" (1956) där hon som den till en början lite stiffa "doktor Lovisa Sundelius", efter en "grosse Flasche Rheinwein" i en tysk källarkrog, kastar sig mellan famnarna i en dans över borden och sjunger den
hassekomponerade "I Heidelberg":

"I Heidelberg där har jag så roligt,
som aldrig jag minns
jag dansar med Fredrik, med Franz och med Frinz.
Varenda student är min heidelbergprins,
men du, du ser ut som en Värnamostins,
som väntar på ånglok, som inte mer finns.
En doktor har tatt sig ett glas,
och önskar det vore en vas...
tjooo!"

[Fotot ovan: två aktriser med en riktig prins! Birgit i snofsig boa och dagens huvudperson Sickan (till höger) flankerar konsternas gynnare prins Eugen. Bilden är lånad från www.valdemarsudde.se där även bilden är tagen; fotograf okänd. Nutioda foto: Martin Botvidsson]

Boenden 1: Floragatan 7

I Katarina Wikars varsamma och mycket fina radioproduktion "Bara mamma minns väl fortfarande Birgit Tengroth" (1998) intervjuas Marianne Zetterström, Kar de Mummas fru: "Då bodde vi på sju här på Floragatan och så flyttade Stig och Birgit in i våningen under. Och jag tror dom slogs hela tiden. Det var verkligen att älska och slå ihjäl, med samma varma själ. Båda intellektuella, nerviga, bortskämda, kanske..."

[foto: Martin Botvidsson]

Leopolds antikvariat

På Leopolds antikvariat, Sturegatan 44 köpte jag bladet härintill: Tengroths autograf för 80 spänn. Namnteckningen är skriven på en sida från en anteckningsbok och någon (klåpare) har även klistrat på ett foto från en veckotidning, delvis över själva skriften! Bilden är tidig, förmodligen från trettiotalets början.

Sturegatan, ett stråk i det Östermalm som var Tengroths värld. Uppvuxen i närheten av Hedvig Eleonora kyrka bebodde hon stadsdelen under perioder av sitt liv: Sickan Carlsson, som var årsbarn, skolkamrat och grannflicka, anger i sin minnesbok "Sickan: minnen berättade för Anna Nyman" (Bonniers, 1977) Majorsgatan som Tengroths barndomsadress; senare i livet fanns hon på Styrmansgatan och Floragatan. I Bergmans "Törst" stöter Tengroths rollfigur Viola samman med sin gamla balettkamrat Valborg (Mimi Nelson) på Brahegatan, straxt ovanför Östermalmsgatan. På Linnégatan 79 ligger Marie Bebådelsekyrkan vars katolska församling hon tillhörde.

Den avslutande adressen blev också straxt intill, på andra sidan Djurgårdsbron. Galärvarvskyrkogården.