Ur egen fatabur 5

"Varje människohjärta är en liten pöl eller rännil av elände, sorg och försmak av lycka"

[ur Varför jag blev katolik, 1956]

Människor som minns 13: Ellen Rasch

Alla som har haft tillfälle att se Hasse Ekmans färgfilm Eldfågeln har naturligtvis ett speciellt förhållande till balettstjärnan Ellen Rasch. Trots en lång och framgångsrik danskarriär, såväl hemma i Sverige som utomlands ska vi här lägga tyngdpunkten på hennes första stapplande steg vid balettstången - det visar sig nämligen att unga fröken Rasch antogs till Kungliga Dramatens balettskola samtidigt som Birgit Tengroth och de gick sedan i samma årsklass hela utbildningen, trots att Ellen var fem år yngre.

Rasch beskriver i sin memoar Tår och skratt (Norstedts, 1994) barndomens Stockholm och livet tillsammans med sina kanske udda föräldrar: pappan militär och entrepenör från Norrland med förgreningar ner på kontinenten, modern rysk emigrant ur tsartidens översta grädda med generalguvernörer, furstar och marskalkar i rakt uppstigande led.

Hemmavid var dock livet inte lika glamoröst men talang fanns i alla fall för att tösen skulle vara en av de åtta som antogs ur en ursprunglig skara av 180 sökande. Åren på Operan skiner ju igenom även i Tengroths texter och hennes identitet tycks livet igenom, trots alla år vid filmen och de följande decennierna med skrivande i skilda former, ha varit dansen. En gång balettelev, alltid dansare! Ellen Rasch ger dock i sin bok mer vardagsnära och faktafyllda infallsvinklar i beskrivandet.

De lyckliga åtta var förutom Rasch och Tengroth, Vivi Nelson, Julius Mengarelli, Vilma Person, Inga-Britt Karlsson. Två stackare får förbli namnlösa. Läraren hette Valborg Franchi och syns instruera de små på bilden här nedanför. Om man får tro Rasch så verkar den några år äldre Tengroth ha tagit för sig där hon hade sitt bord vid fönstret ut mot Jakobs kyrka, Rasch minns att hon ofta deklamerade poesi för kamraterna som då förutsattes knipa käft. Franchi, läraren, krävde också uppmärksamhet och disciplinen tycks varit hård men Rasch minns att Birgit en gång vågade stå upp och i protest lämnade danssalen - för att efter en stund smita in igen och be om ursäkt. "Hon tyckte om att resonera och ifrågasätta saker", som författaren sammanfattar det hela.

Musikalen Lille Petters resa till månen var vid denna tid Operans stående barnpjäs vid jultid och Tengroth var den som först fick gestalta huvudrollen. När hon senare lämnade Operan för Råsunda stuvades ensemblen om och Ellen Rasch som fick axla ansvaret i rollen som Petters lilla syster!

Två bilder från tiden finns med i boken, båda tagna vid samma stång med några år emellan. På den äldre, den övre, står lilla Ellen som nummer två från höger? På den andra bilden har skaran krympt något och några år har passerats och enligt en inkommen kommentar är Ellen även här nummer 2 från höger (straxt under den avgjutning av Anna Pavlovas tåspets som hon beskriver i sin bok). Och hon längst till vänster heter (förmodligen) Gunnel Lindgren, blivande premiärdansös och hustru till ingen mindre än dirigenten Sixten Ehrling: [Tack, Ellens gamla elev!]

Tengroth på "tiljan" 5: Swedenhielms

Den 1 november 1939 kunde svenska folket bänka sig intill sina radiomottagare. I takt med att höstmörkret föll där ute sände nämligen dåvarande Radiotjänst klockan halv åtta på kvällen under temat Hjalmar Bergmans dramatik en inspelning av densammes pjäs Swedenhielms i regi av Henrik Dyfverman.

Som kanske är bekant utspelar sig pjäsen under några timmar i en flott Östermalmsvåning där ingenjörsfamiljen Swedenhielms går runt i otålig väntan på beskedet att överhuvudet ska tilldelas nobelpriset. De ledande rollerna spelades denna gång av Anders de Wahl, Holger Löwenadler och Hilda Borgström. Och i den mindre rollen som Astrid, stormrik fästmö till en av sönerna Swedenhielm kunde man höra vår egen Birgit Tengroth segla in.

Och hur låter det då? Ja, trettiotalsteater är ju trettiotalsteater, radioteater radioteater, det blir lätt lite stelt och kantigt när rösterna flyter runt i ett tomrum. Men stundtals sätter det fart och blir riktigt bra, mer modernt i alla fall än mycket av tidens filmagerande. Tengroth har en begränsad roll och sköter sig hyfsat, lite teatral i de inledande replikerna men inom kort slappnar hon av och får minsann klang i rösten och släpper lös sitt porlande skratt och agerar med en rätt näpen flirtig stuns. Gubben Swedenhielm snarkar dramatiskt i bakgrunden när Tengroth och Håkan Westergren munhuggs eftersom en skandal är på väg att segla upp och den unge löjtnanten känner sig tvingad att dumpa fästmön eftersom hon sitter på alla pengarna och som stolte officer vill han inte ärolös hamna i skuggan!

Regissören har något bearbetat texten och lite intressant är en strykning han gjort. Inför Astrids entré i våningen ventilerar nämligen dottern Swedenhielm - i Bergmans originaltext - sin åsikt om den blivande svägerskan:

Hon är inställsam, inskränkt och inpiskad samt dessutom oborstad, obildad och obotligt dum för att nu inte tala om att hon är ful, faslig och förfärlig!

Dessa härliga allitterationer fick alltså Julia i Signhild Björkmans gestalt aldrig säga. Ansågs det opassande att säga så om en av svensk films huvudnamn? Kanske en lite kaxig Tengroth själv betackade sig för ett sådant omdöme. Spekulationer. (Och rollfiguren Julia: född Swedenhielm men gift Körner - smaka på Körner! Namnet på Anders Eks roll i Hasse Ekmans Flicka och hyacinter - tänk, det finns i alla sammanhang en möjlig koppling till denna underbara film!)

Radiomannen Dyfverman knöts till radioteatern just detta år, 1939, och blev senare i livet chef för TV-teatern. I denna roll skulle han senare återkomma till pjäsen. Nyårsdagen 1961 sändes en TV-uppsättning med Edvin Adolphson som leading star och Helena Reuterblad i Birgits roll. Och vi nu levande kanske minns televisionens uppsättning för att par år sedan med den alltid lika bländande Sven-Bertil Taube i huvudrollen och där Cecilia Frode kunde visa vad hon går för i rollen som Julia. Birgit var då ersatt av Lina Englund.

På bilden här intill till vänster syns radioteaterredaktionen 1950 med Dyfverman som andre från höger. I mitten tronar en av Tengroths litterära favoriter: Hjalmar Gullberg, radioteaterns chef 1936-1950.

Alla teaterfreaks kan fortfarande ta del av Anders, Holger, Håkan och de andras tolkning i en återutsändning från 1969 som finns lagrad hos Statens ljud- och bildarkiv, tidigare nämnd guldgruva.

[Bild på Frode: www.sr.se]

Birgit går på sporten!

Några sommardagar 1933 var det stort pådrag på Stockholms Stadion! Idrottsklubben Hellas fyllde 25 år och i samarbete med Stockholms-Tidningen arrangerade man något som kallades Elitspelen. Dåtidens stora friidrottsmän, bl. a. några olympiska mästare, hedrade Stockholms med sin närvaro och det kutades, hoppades och kastades efter bästa förmåga! En av de mest lyckosamma på löparbanorna var en färgad amerikan, den hurtiga speakern snubblar på namnet men kallar fortsättningsvis atleten dels Midnattsexpressen (sic!), dels det mer prosaiska negersprintern. Som sagt, året var 1933.

Svensk Filmindustri dokumenterade nogsamt arrangemanget i sin Veckorevy med ett elva minuter långt filmreportage som jag antar fungerade som någon sorts förfilm på biograferna i tidens stil. Naturligtvis utnyttjade man minutrarna också för lite egen produktplacering: i ett hörn av en av läktarna sitter nämligen fyra populära filmskådespelare och betraktar prestationerna på plan: Edvin Adolphson som nervöst puffar på sin cigarrett och lite spattigt kikar in i kameran, förmodligen nervös för att hans fru ska upptäcka vem han är där med. Håkan Westergren som sitter lite nonchalant avspänt och ser mest ut att längta till Operabaren, den underbara Marianne Löfgren - som några kilo senare skulle göra en sådan praktroll i Hasse Ekmans Flicka och hyacinter! - röker elegant enligt konstens alla regler, där har vi en dam som kan föra sig! Samt, närmast kameran, den 18-åriga Birgit. Sportfreak eller inte: faktiskt verkar hon vara den enda i skaran som är intresserad, trots stumfilmen ser man att hon kommenterar något som sker därute. Kanske en snygg sprinter just passerar.

Och helt omöjligt är det inte: slår man upp boken Kända stockholmare, utgiven 1936, finner man att hon i sin korta biografi angivet sitt specialintresse: sport!

Alla idrottsintresserade kan fortfarande beskåda detta spektakel hos Statens ljud- och bildarkiv på Karlavägen i Stockholm under rubriken Så såg vi Sverige då!

Människor som minns 12: Georg Rydeberg

Vi har tidigare ryckt lite hjälplöst i tråden Birgit Tengroth - teaterdirektör men ger man sig i kast med skådespelaren Georg Rydebergs mycket underhållande memoarbok Ridån går alltid ner (Bonniers, 1970) så faller antaganden och bitar minsann på plats!

I sin redogörelse över sitt liv på teaterscen och filmdukar berättar här den gamle charmören om det projekt som han och Birgit startade sommaren 1941 då de - som tidigare nämnts i samband med Per-Axel Branner - hyrde teaterscenen Nya teatern för att sätta upp Samson Raphaelsons pjäs Young Love i egen regi.

Rydeberg gör i sin bok ett nummer av att han skriver själv, mestadels direkt ur minnet med enstaka klipp som stöd. Och som han skriver! Det är mustigt, till synes ärligt och en fröjd att läsa. Här beskriver han ingående svårigheterna, dels med Branners kontrakt i vilket han överlät scenen till de båda skådespelarna dessa sommarmånader med ett otal spetsfundigheter inbakade i paragraferna, dels med en annan teaterdirektör: nämligen Harry Roeck Hansen på Blancheteatern. Problemet var att densammes egen hustru var engagerad i föreställningen: Esther Roeck Hansen - vilket maken inte riktigt kunde tåla. Hon var nämligen vanligtvis skådespelarerska på Blanche och nu skulle hennes namn alltså sprida glans och ära över en konkurrerande scen! Man kan ju gissa sig till hur diskussionerna gick hemma vid frukostbordet men maken gjorde alltså allt han kunde för att störa hustruns engagemang på en annan scen i en roll som dessutom klädde henne mycket - om man får tro Rydeberg alltså.

Nå, problemen reddes ut under arbetsmöten uppe i Tengroths "lya på Styrmansgatan" och häftiga diskussioner, främst med den ovillige Roeck Hansen. Birgit hade för smidighetens skull flirtat in en bankir som lade upp startkapitalet och sedan var det bara att sätta igång. Och resultatet blev ju gott, vilket även Branner intygar. Fru Roeck Hansen var självlysande, i tjusiga kreationer, älskad och dyrkad på scen och långt från sin surmulne man. Och den, enligt Rydeberg, "bindgalne" bankiren sken som en sol och bjöd alla efter premiären på supé på Operakällarens entresolvåning med influgna italienska jordgubbar till efterrätt!

Rydeberg sticker inte under stol med att han var mer än lovligt förtjust i Tengroth, han hade tidigare t. o. m. tagit trista filmroller enbart för att komma nära henne men i detta fall fick han stå tillbaka för den solide bankiren. Det var ju uppsättningen som kom i första hand. Och Birgit "klarade privatrollen mycket elegant, med mycken takt, liksom hon med bravur klarade sin roll i vårt stycke Ung kärlek." Och den eventuella avhållsamheten betalade sig: utsåld premiär, det vackra folket på parkett, goda recensioner dagen efter och föreställningen överlevde hela femtio gånger och gick runt även om den materiella utdelningen blev minimal för de båda direktörerna själva.

Bakom Rydebergs något barska och kanske stela utseende brinner genomgående ett rätt förtjusande och passionerat hjärta! Han omfamnade uppenbarligen hela kvinnligheten och förutom sina alla fruar dyrkade han flera skådespelerskor i närområdet, varav Viveca Lindfors verkar stått hans hjärta allra närmast. Och man behöver ju inte köpa hela paketet Tengroth för att inte uppfatta glöden i dessa rader:

Den vackra, högst begåvade Birgit hade också en underbar roll, som hon väl, mycket väl, förvaltade. O, vad ljuvlig hon var att skåda!

Birgit sprider glans åt studentlivet

Igår, tisdagen 11 mars, var det festligt värre på Statens ljud- och bildarkiv i Stockholm. Redan vid halvsju-snåret på kvällen började vackra kvinnor och ensamma gubbar samlas för att förbereda sig inför kvällens föreläsning! Enligt programbladet presenterade forskningschefen Pelle Snickars den nyutgivna boken Välfärdsbilder: svensk film utanför biografen (SLBA, 2008) och en filmvetare från Lund hakade på med en lektion i historieskrivning med hjälp av film. Glam och sorl utanför informationsdisken men den hjälpsamma och tillmötesgående personalen innanför lät sig inte störas utan stirrade koncentrerat in i bildskärmarna i väntan på stängningsdags.

Nå, undvek man detta spektakel och istället smygbläddrade i boken kunde man läsa att lördagen den 6 december 1941 kl. 20 firade Uppsala Studenters Filmstudio 5-årsjubileum och bjöd in till subskriberad supé på restaurang Övre Gillet med urpremiär på Filmstudions egen produktion, smalspelfilmen Imperfektum. Även det så kallade intellektet fick sin beskärda del denna kväll då regissör Ragnar Hyltén-Cavallius talade under rubriken Den evinnerliga striden om manuskriptet och om eventuellt föredragshållaren blev något långrandig kunde i alla fall de manliga studenterna låta ögonen vila på den fägnad som utlovades i annonsen:

Några av våra yngre filmskådespelerskor ha lovat att närvara, nämligen Södra Teaterns nya primadonna Gudrun Brost (känd från bl. a. 'Det sägs på sta'n') samt Karin Nordgren ('Dunungen').

Uppenbarligen oannonserad eller inkallad i sista stund vet dock boken berätta att även Birgit Tengroth dök upp och "spred stjärnglans över tillställningen".

Ja, vad får man inte stå ut med för en gratis supé!

Omläsning 4: "Jungfruburen"

1951 släppte Tengroth sin fjärde bok, romanen Jungfruburen som är att betrakta som en fortsättning på den tidigare Julibarn. Och man får nog lov att säga att detta är en värdig efterföljare, Tengroths förmåga att skriva, liksom hennes stil och gestaltning håller genomgående hög klass. Huvudpersonen heter nu Bi Lowall, är ung filmskådespelerska och ikläds genomgående omisskännliga Birgitdrag: från hennes främlingsskap inför den hon utifrån synes vara, frånvändheten och utanförskapet till det återkommande komplexet för sina grova ben.

Inledningsvis utspelas en familjescen med en moder och en hel hop syskon i en mörk lägenhet i norrläge på en skugglik östermalmsgata. Därifrån smiter sedan den unga Bi för ett möte med sin älskare, den store skådespelaren med varggrinet som samtidigt kuvar och dyrkar henne. I hans närvaro blir hon alltid en viljelös, osäker flicka även om hon kan med klar blick genomskåda honom och hans manér. Tengroth beskriver huvudpersonen, sig själv, som en sent utvecklad, ohjälpligt omogen karaktär som hela tiden är oförstående för ords mening och handlingars undertext. Och den slutliga parningsakten i baksätet på hans bil ute på Gärdet en blåsig och regnig dag blir egentligen det första steget bort från hans kvävande famntag.

Denna manliga person är i mångt och mycket ett porträtt av Edvin Adolphson och till stor del är boken är bekrivning av tidens svenska filmvärld. Man får väl klassa den som en roman även om texten i mycket är uppbruten i självständiga textpartier och i en sektion mitt i får olika karaktärer som figurerar i samband med en filminspelning stiga fram och själva berätta från sin egen synvinkel. Här hamnar fröken Lowall klart i bakgrunden. Men Tengroth skissar med eleganta formuleringar dessa filmens rand- och kantfigurer, människor som i sin excentricitet och utsatthet skildras med en både öm förståelse och sann värme.

Vassare blir det senare, när Tengroth med en snabb sidoblick hoppar till en annan scen: det skrivna ordets. Plötsligt dyker en halvakademisk, hämmad, självgod skriftställare och kritiker upp och för berättelsen framåt. Jag kan inte annat än tro att Stig Ahlgren är mallen även om namn och utseende hjälpligt maskerar figuren. Av en tillfällighet hamnar han bredvid Lowall och här finner den unga kvinnan en stunds ro, ett uppehåll i sitt sökande tills dess att de båda männens stigar löper samman och ingen av dem visar sig hålla måttet. Plötsligt är hon ensam igen, utlämnad, blottad. Därfter hoppar texten till ett sista avsnitt, på samma sätt frigjort från den övriga handlingen som den avslutande pronemaden i Julibarn, där hon beskriver den vila och stadga som sänker sig över tillvaron när hon slutligen accepterat och bejakat sitt oberoende. Hon har kommit fram till resans mål, i alla fall för en kort stund.

Mitt under omläsningen av Jungfruburen stöter jag på en helt ny recension i Svenska dagbladet. Thomas Lunderquist anmäler den 7 mars [2008] den franska författarinnan Claire Castillons nyutkomna Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska (Sekwa förlag, 2008). Och för ett ögonblick vet jag inte om han menar Castillon eller Tengroths hela författarskap: "Hennes 23 nya noveller nagelfar parrelationer. Och de som berättas är inga danser på rosor, inga vies en rose. Snarare en noir. Svart humor. Texternas antagonister (mer så än älskande) mästrar, misstror och misshandlar varandra å det grövsta. Det handlar om sjuka maktförhållanden, om manlig men också kvinnlig härskarteknik, kvinnlig men också manlig undfallenhet, samt om den bistra vardag som inget långt förhållande helt förskonas från".

Ur egen fatabur 4

"Politiken är en talang att älska, och om man inte har den talangen, så får man nöja sig med att lära sig lite stil."

Birgit uttalar sig i den danska tidningen Politiken med anledning av sitt bröllop med politikern Jens Otto Krag. Hon citeras i Filmjournalen nr 24, 1950 som under rubriken Aktris - författarinna - stadsrådinna beskriver högtidsdagen. Uppenbarligen är den nya stadsrådinnan på gott humör för hon kan inte hålla sig från att utveckla sin syn på tillvaron:

"Mitt rättesnöre är kärleken till det naturliga, både i konsten och i privatlivet, och om man har den kärleken tar man inte skada av att träna upp sin analyseringsförmåga - nämligen om man själv försöker leva naturligt varje dag. Med natur menar jag emellertid inte bara något emotionellt, det ligger också i människans natur att vara medveten. Det finns alltid ett visst tvång och en viss teknik, men det ligger i människans eget intresse att sörja för att omvärlden inte märker den. Detta menar jag med ett försök att leva..."

Visserligen vittnade Birgit senare om Krags snålhet, men här verkar han i alla fall ha bjudit på ett par glas bubbelvin...

Birgit hos 'Hampe' Faustman

I sin avhandling Den glömde mannen (Stockholms universitet, 1999) försöker Per Vesterlund beskriva Erik Faustman, Hampe kallad, och dennes roll i den svenska filmen. Eftersom Tengroth under 1940-talets mitt spelade med i hela tre av Faustmans filmer, debuten Natt i hamn, Sonja och Krigsmans erinran så försöker sig Vesterlund på att skissa ett snabbporträtt av henne.

Han utgår från den schablonroll som, enligt honom, dominerade Tengroths trettiotalskarriär: oskulden - där hon antingen gestaltar en präktig helylletjej eller en mer sensuell, ja, rentav sexuell varelse som söker sig fram till kärleken och dess givna mål: äktenskapet.

Mot denna bild kan ställas gestalterna i Faustmans filmer. Här handlar det mer om personer på glid, där oskulden redan är förlorad, men där karaktärerna minsann är både starka och självständiga kvinnor. Figurerna är här på olika sätt outsiders: otrogna, förtappade eller f. d. prostituerade utan att för den skull fördömas av berättelsen. Det är ju nu rätt sent i Tengroths filmkarriär då hon var på väg bort från sina tidigare typroller, delvis tack vare Faustman. Detta var, enligt författaren, en av Faustmans egenheter när det gällde rollbesättning: att antingen använda sig av unga okända ansikten (särskilt under femtiotalet) eller plocka folkligt populära stjärnor och så att säga lyfta över dem i rollfack som låg rätt långt från de som skådespelarna vid den tiden var kända för. Precis som vår Birgit.

Avhandlingen har som motiv Faustman som filmskapare och den bild som hans egna filmer (han var ju även skådespelare) har gett honom som konstnär. Vestergren plöjer naturligtvis igenom hela karriären och vrider och vänder på manus och kameravinklar. För den som fortfarande uppskattar denne regissör och dessa filmer är boken naturligtvis ett måste! Se det även som ett sätt att hylla en alltför tidigt nedgången och bortgången gestalt.

[Foto: mannen med hatten käckt på svaj är naturligtvis Hampe, inte Vesterlund!]