Kollegor på vift: Margit Manstad

I början av sin filmkarriär, då allting svepte igång under 1930-talets första hälft, spelade Birgit in tre filmer med den dåtida stjärnan Margit Manstad som motspelerska, vi har tidigare i denna labyrint stött på henne i Atlantäventyret (1934), dessförinnan möttes de båda damerna i Pojkarna på Storholmen (1932) och Vad veta väl männen (1933).

Det borde varit en intensiv tid, trots detta lämnar dessa möten nästan inga spår i Manstads självbiografi Och vinden viskade så förtroligt (Läsförlaget, 1987) - en för övrigt rätt märklig bok, rapsodisk textmässigt (ungefär som detta projekt), nästan i telegramform, stort och smått huller om buller men med ett överdåd av fotografier.

Denna Manstad var en synnerligen stilig aktris, om man uttrycker sig försiktigt; med en strålglans av klassisk (ur-)kvinnlighet som än i denna dag skiner ut från varje fotografi och filmscen. Svenska konstnärer (1943) påpekar också att hon är "högst parant" på scenen och mest till sin fördel i eleganta, frivola roller, där hennes förtrollande humör, smak och behag kommer till sin rätt. Hennes genombrott på kontinenten (läs Tyska riket) kom genom den Ufa-producerade Parisiskor (1928) i regi av Gustaf Molander. Bengt Forslund njuter i boken Molander, Molander, Molander (Carlssons, 2003) av anblicken: "Margit Manstad excellerar i allt tänkbart från sidenunderkläder till fantasifulla teaterkreationer" och Leif Furhammar klassar henne i sin Filmen i Sverige (Wiken, 1991) som 1920-talets "syndigaste skönhet och framgångsrikaste femme fatale."

"Ja, vad allt fick man inte vara med om", som Manstad skriver med anledning av intrigen i Atlantäventyret.

Och det var kanske så det var, en närvaro, en kittling, en längtan i nuet, i iris - eftersom hennes namn numer verkar helt ha glidit in i skuggan. Se denna notis mest som en anledning att få lägga ut några bilder, varianter av begreppet skönhet.

Under andra halvan av 1940-talet lämnade Manstad scenens värld för gott och gjorde det som alla vettiga människor borde göra: packade sina väskor och bosatte sig nere på Rivieran.

[Foton, tre varianter av en Margit: överst från Oscarsteaterns uppsättning av en pjäs kallad Pricken 1939, i mitten tittar vår huckleförsedda hjältinna beundrande på den mer erfarna Margit i Pojkarna på Storholmen och sedan som tjusig chansonette i La beau trompette ur revyn Flaggan i topp på Södra Teatern 1941. För, berättar den samtida vittnesbörden: sjunga kunde hon minsann också!]

Birgit, kärleken och Köpenhamn

Nu är vi där igen: vid kärleken! Nu kan vi åter stå vid sidan av och se den flamma upp, brinna, förtära, förvrida. Och lämna kvar: förvirring, oro och sorg.

Som hastigast har vi tidigare snuddat vid Bo Lidegaards imponerade studie av Jens Otto Krag, dansk politiker, mot slutet av sitt liv under flera år dessutom statsminister och Europaprofil. Men långt dessförinnan hade han under ett kort, intensivt och ska vi säga självförbrännande år varit gift med Birgit Tengroth.

Det kan tyckas orättvist att kalla det förvånande, men lite oväntat är det i alla fall att finna det mest koncentrerade och förstående porträttet av personen Birgit i modernt skrivande inflikat i en politikerbiografi i två tunga volymer - dessutom skrivna i Danmark, på danska om en dansk. Men kanske fångar det något av hennes väsen, hennes bortvändhet, att höra henne beskrivas på detta ljuvliga språk, ge det en chans:

Birgit kom og installerade sig i den lille ungkarlshybel. Det stod umiddelbart klart, at et samliv mellem de to ikke ville gå stille af. Konflikterna holdt sig ikke under overfladen. Kærligheden heller ikke.

Sider det noet at kalde hende Sveriges svar på vor egen Tove Ditlevsen? En skarp och hudløs kvinde, som med tiden var blevet sin egen iscensættelse. Som havde en egen lad erotisk udstrålning, hvad enhver kan førvisse sig om vet at se eller gense Ingmar Bergmans Tørst efter Birgit Tengroths egen selvbiografiske novellesamling og med hende selv som medvirkende.

Hun var aktivt konfliktsøgende og savnede i enestående grad de egenskaber, man i 1950 gjorde gode husmødre og harmoniske familier af. Harmoni var i det hele taget ikke netop, hvad man umiddelbart forbandt med den altid grænsesøgende skuespiller og forfatter. En spreder med alle sanser og øjeblikke åbne. En søgense sjæl, altid på flugt fremad, altid i nu'et på jagt efter den ro og nænsomhed, hun savnede så desperat, og som det i skyndningen var så svært at finde. En upraktisk bohème, der var vant till store forhold - og som holdt af dem.

Hun var også en match for Jens. Den førsta han mødte. En, der tænkte lige så hurtigt og ad lige så mange vildveje som han. En, der fik endnu vildere ideer og overgik ham i at gøre dem till virkelighed. En, der var endnu fjernere end han selv fram den borgerlige konformitet, som de kappedes om at foragte. En, som havde læst och førstået bøger så sære, at Jens ikke endgang havde hørt om dem. Som kunne give igen og gå linen ud. Uden de gustne overlæg eller hemmelige drømme om et borgerligt familieliv. En, der havde brug for ham, som appellerede til hans omsorg og omhed at påkalde sig hans medlidenhed. En, der var stolt och ydmyg uden at blive ynkelig. En, han kunne være tyst sammen med uden at kede sig. En der gjorde ham lykkelig.

Jens forelskede sig i Birgit, som han aldrig tidligere havde forelsket sig i nogen kvinde. Det blev før og efter mødet i Oslo. Før og efter Birgit.

Det säger något om intensiteten i mötet att de båda kastade sig huvudstupa in i en samvaro utan märkbart förnuft och eftertanke. Hon, uppburen, lämnade i alla fall allt det synliga i sin tillvaro för att bli hustru på ett sätt hon aldrig varit med Ahlgren. Lidegaard påpekar att det finns inga tecken någonstans på att de överhuvud taget diskuterat och övervägt de problem som väntade i ett gemensamt liv.

De havde jo heller ikke giftet sig, fordi de havde overvejet det og fundet det klogest. Snarere, fordi de ikke kunne lade være....På den måde var det i virkeligheden for sent, allerede før det rigtigt var begynt. Ingen af dem gjorde sig nogen illusioner. De styrede frygtløst og uden hensyn till sig selv eller hinanden lukt frem mod den skæbnesvangre drama, det tog sin begyndelse allrede under bryllopsfesten, og som gennemspillede alle Strindbergs variationer, inden det var slut - eller næsten - et år senare. De ville ha' hinanden. Og de fik det. De var begge sådan sindet, at de ville havde gjord det om igen, også om mødet efterlod begges liv i mol.

Så sorgligt att det blir vackert. [Foto: på besök i Paris.]

Tengroth på tiljan 4b: Ung kärlek

Vi har tidigare närmat oss Nya Teatern, den scen som låg vid Regeringsgatans norra ände och som under det tidiga 1940-talet drevs av mångsysslaren, regissören, skådespelaren, författaren, direktören Per-Axel Branner - mannen som en gång i tidernas morgon skickade telegram till Sassnitz och därmed startade Tengroths filmkarriär.

Under dessa ofärdsår ledde Branner arbetet på den lilla teatern där man omväxlande gav dramatiska, låt oss säga tunga, pjäser och mer revyaktiga alster samt en återkommande typ av litterära kabaréer med samtidskommentarer och musik av Lillebror Söderlund. Dessutom en sorts återkommande kulturaftnar där poesi, prosa och musik blandades med dramatik med utvalda nationsteman. Branner har beskrivit tiden i sin välskrivna och njutbara bok Vår lilla teater (Bonniers, 1944) som alltså egentligen är en biografi av en teaterscen under några korta, händelserika år. Här passerar alla inblandade, från direktören själv ner till biljettförsäljerskan (i ett rätt roligt munhuggeri med chefen/författaren). Här beskrivs med- och motgång, ekonomiska tvister och politiska ränker och regeringsdekret. Teatern höll sig med en någorlunda fast ensemble med Stig Järrel, Gunn Wållgren, Willy Peters, Anders Ek, Nils Kihlberg, Sture Lagerwall, Bengt Ekerot, Irma Christenson och Inge Waern som några namnkunniga. Men här framträdde också Karin Kavli, Gunnar Björnstrand, Bullen Berglund och Eva Henning. Och detta var scenen där Karl-Arne Holmsten fick sitt dramatiska genombrott! Gammalt blandades med nytt, tidens stora namn föstes ihop med en yngre skara aktörer som gemensamt, verkar det, lyckades leverera en dynamisk repertoar.

Nå, på dessa sidor kommer kanske också svaret på den "gåta" som tidigare berörts: när och hur och varför titulerades Birgit teaterdirektör på ett veckotidningsomslag 1941? Branner nämner i sin genomgång att han uppvaktades av "några aktörer, vilka med mig som regissör och Söderberg som dekoratör ville för egen kostnad spela på vår lilla teater. De hade valt Ung kärlek av Samson Raphaelsson, en pjäs som under titeln Fire unge menniskor spelats av en bejublad och begåvad kvartett norska skådespelare, en del år tidigare."

Det var alltså grupperingen Tengroth, Rydeberg, Fant och Roeck Hansen som drog in i dessa "kamratliga och trevna" lokaler som Branner uttrycker det. Och sätter man upp något för egna pengar kanske man tituleras teaterdirektör?

"Vi kände oss först som vilsna fåglar, men efter några veckor fattade även de vår ton. Vi hade ett mycket behagligt men intensivt repetitionsarbete i 11 dagar och premiären slog så väl ut att pjäsen upplevde 50 föreställningar."

Även längre fram passerar Birgit som hastigast. I januari 1943 hade scenen stor succé med pjäsen Jag har rätt att älska av Denys Amiel. Uppsättningen lämnade Nya Teatern för Göteborg och for sedan på en omfattande landsortsturné, sammanlagt 131 föreställningar - och vem hade köpt in pjäsen under ett besök i Paris? Och sedan ställt den till Branners förfogande? Jo, allas vår Birgit - inte bara filmstjärna utan även teatermecenat! Eller var det en gentjänst för att Branner en gång gett henne såväl filmen som Edvin Adolphson?

Vi får säkert anledning att återkomma till denne Branner.

Ur egen fatabur 3

"De får skylla sig själva..."

Det är naturligtvis opassande att gotta sig i andras elände, inget sunt kommer ut av det förutom tvivelsmål på berättarens självbild och mörkerseende. Men här är det Birgit som citerar sig själv; med dessa ord försökte hon vifta bort det faktum att när hon någon gång under 1930-talets första år [1931 eller senare då hon gick ur Balettskolan) hade sökt in på Dramatens elevskola kuggades hon vid inträdesproven.

"I hjärtat desperat men utåt en bild av exalterad tillförsikt", beskriver hon senare i sitt artikelporträtt av Ingrid Bergman det egna agerandet och förklarade sitt halvdesperata uttalande ovan, "Vår tro på oss själva var som en flagga, ett segel, ett hurra! Men jag var innerst inne rädd".

Här syns klasskamraterna Birgit aldrig fick, två elevkullar från de år det gällde.

Den översta bilden visar årgångarna 1929-31, sittande andra från vänster syns den nyss nämnda Solveig Hedengran, med blicken skyggt någon annanstans, och på det undre fotografiet poserar årskurserna 1931-33 med den förhatliga Ingrid Bergman självsäkert leende och med full koll på soffans armstöd. I bakre raden står för övrigt även Gunnar Björnstrand och bakom Bergmans vänstra axel ler Signe Hasso.

Karriärmässigt innebar stukningen dock inget problem för Tengroth: redan under 1931 spelade hon sin första huvudroll ute i Filmstaden, handplockad av Per-Axel Branner och sedan följde engagemangen på rad, men visst: en tagg, ett törne satt kvar i själens innersta skrymsle. Oavsett alla dramatiska gester inför de som råkade stå närmast.

[Bilderna hämtade från Ingrid Luterkorts bok Om igen, herr Molander! (Stockholmia, 1998) om elevskolan genom åren.]

Kollegor på vift: Solveig Hedengran

Helt nyligen har en av epokens filmer dykt upp på dvd: 'Swing it', magistern från 1940, i regi av Schamyl Bauman och med manus (och flertalet sångtexter) av Hasse Ekman. Bara det gör ju filmen sevärd!

Filmens fokus är ju sångerskan Alice Babs, eller Alice "Babs" Nilsson som hon vid denna tid ännu kallades. Detta är väl mer att se som en produktplacering som andra får bedöma. För att citera Julia Caesar som hushållslärarinnan i en av filmens ljuvaste repliker: "när det gäller musik och moral får andra avgöra". Vill man se bärkraftigt skådespeleri får man dock vända sig åt annat håll.

Filmens story handlar om förvecklingar på ett privat läroverk, Agda Löfgrens samskola. Ekman delar i sanningens namn manuskrediteringen med regissören men den snabba - och snärtiga! - replikföringen får betraktaren att ana att detta är ett av de manus han skrev i tiotimmarssessioner med hjälp av en räcka martinis antingen på Berns eller Ljunggrens Bar på Regeringsgatan 16 (telefon till tamburen för bordsbeställning: 10 82 09!). På denna skola dyker en ny musiklärare upp, gestaltad av en Adolf Jahr som faktiskt är mycket bättre än hans tangorabatt och kvinnotjusarutseende låtit åtminstone undertecknad utgå ifrån. Både han och eleven Alice lever dubbelliv visar det sig: som pianist respektive vokalissa i Thore Ehrlings orkester nere på den tvivelaktiga danskrogen Shanghai - långt borta, någonstans på Söder.

Nå, förutom utomordentliga rollprestationer av tidens garde med Thor Modéen, Julia Caesar och den i våra ögon osannolikt sippa Viran Rydkvist som rektorska i spetsen är filmens centrum trots allt Solveig Hedengran, en gång Birgits kollega på Blancheteatern och inom kort skulle de åter mötas i filmen Så tuktas en äkta man (1941). Här spelar hon skolans gymnastiklärarinna i välstittande träningsdräkt och på kvällen bjuder hon hem den stilige musikläraren till sin lilla lya, bjuder på inköpt supé, en pava vin och seg kotlett som t.o.m. foxterriern Johansson ratar. Och naturligtvis bär det frukt, redan vid avecen är de hej och du...

Hedengran var några år äldre än Tengroth; utexaminerad från Dramatens elevskola 1934 hade hon dessförinnan varit aktiv inom filmen alltsedan stumfilmens glansdagar och därefter också scenskådespelerska vid Dramaten, Blanche och Riksteatern. 46 år gammal gick hon bort redan 1956. Synd på så rara ärtor.

[Bild: Hedengran (till vänster) går på filmpremiär i sällskap med kollegan Marianne Aminoff, ständigt uppdaterad, hösten 1939]

Utvikning 1: Hedengran sjunger visserligen inte i filmen, men Regntunga skyar komponerad av Thore Ehrling & Eskil Eckert Lundin och med Hassetext kan man höra hur mycket som helst, även i flickkörsarrangemang! Som här.

Utvikning 2: något som måste vara svensk films mest uttrycksfulla ansikte uppenbarar sig en bit in i filmen i form av Linnéa Hillberg! Denna kvinna medverkade under 1940-talet i en uppsjö filmer i mindre roller, mestadels inom facken mor eller hustru. Förhoppningsvis kan vi återkomma till henne då hon kommer att dyka upp åtminstone i någon av Birgits filmer. Se där, man hittar alltid ytterligare en tråd att dra i.

Birgit Tengroth: kuplettsångerska?

Efter att ha hört Birgit Tengroth sjunga duett tillsammans med Valdemar Dalquist i Atlantäventyret 1934 kan nog vem som helst förstå att hjärtat slog dubbelslag när vidstående skivkonvolut dök upp! Trots att tidigare efterforskningar tydde på att Birgit aldrig gjort några skivinspelningar, något som annars inte var ovanligt för skådespelare den tiden. Men vem kan inte gå vilse i mellankrigstidens diskografier och musikutgivning? Tyvärr, mycket riktigt, detta är en bluff, eller snarare en fint.

Tittar man närmare visar det sig att under 1932-1933 gavs en serie märkliga skivor ut under samlingsnamnet Veckans skiva. Skivmärket hette Durium (alternativt Durium Super) och var en märklig skapelse, en rund pappskiva plastades in och i denna beläggning präglades ljusspåret! Skivorna gavs ut i en numrerad serie och på omslagen klämde man dit foton på tidens kända personer. Och vid nummer 56 (1933) var det Birgits tur. De två sångerna var valsen Bara det blir vår respektive Vårens första svärmeri, en foxtrot, och sjöngs av signaturen John Berg vilket verkar varit en pseudonym för Ragnar Viberg, till Duriumorkesterns ackompanjemang.

Hur som helst, Birgit poserar charmant i stickad kofta. Om detta mode hade en symbol för samtiden har jag inte tagit mig tid att utröna, men att hon var fäst vid denna typ av plagg har vi tidigare dokumenterat.

Birgit minns: Ingrid Bergman

eller 'Ingrid den granna' som hon lite syrligt rubricerar en artikel som finns att läsa i boken Livs levande. Ursprungligen som en del av en serie om dödssynderna i Vecko-Journalen: Tengroth valde att porträttera avundsjukan.

Förr eller senare måste vi komma fram till Tengroths förhållande till skådespelerskan Ingrid Bergman, ett litet riskabelt eller rentav tveksamt steg eftersom det oundvikligen ställer Tengroth i en något ofördelaktig dager. Den internationella stjärnan mot den förbisprungna bygdegårdstalangen; den kontinentala skönheten mot den litet rundnätta landsflickan. Självsäkerheten mot ångest med andnöd. Att Birgit hyste agg till sin kollega och konkurrent är allmänt bekant och inget hon själv hymlade med, hon har satt det på pränt flera gånger. Och, faktiskt, hennes uppriktighet mixad med den sedvanliga självdistansen gör hennes redogörelser både bitska och roande. Hon skonar ingen, "allra minst sig själv. Hon visste hur man kan darra av självförtroende" som Katarina Wikars säger i sitt radioprogram.

Det började inget bra. Den snart tjugoåriga Stjärnan från Filmstaden får au passant höra att en ny flicka är på väg in på Dramaten och att denna nya är så slående lik Birgit att man skulle kunna ta fel, "ryggen blev rak som en eldgaffel...jag var ett djur som vädrade fara", berättar hon. Inom kort är fröken Bergman tätt inpå: Tengroth stormar in på kontoret för att få ett kontrakt omskrivet (för Ungkarlspappan, 1935) och gaget höjt. Ånej, blir svaret, nu finns det en ny förmåga tillhands som är så lik Tengroth att det är bara att byta: filminspelningen stoppas också och Bergman får provfilma. Birgit faller tillföga och får tillbaka rollen, "men det låg i luften att något inträffat. En ny stjärna hade fötts." Och inom kort är vi där: Bergman drar in på Filmstaden och plockar roller. Formellt är de två kollegor men Tengroth sitter med fallande självföretroende inne i sin loge och hör genom väggen Bergman skratta och diktera därute i korridoren.

Se bilden här: de spelar komedi mot varandra på Oscars [Jean, 1936]: Bergman i den kvinnliga huvudrollen, Tengroth som husan iklädd näpet förkläde och söt liten hätta. Säg, vem vet sin karriär är på uppåtgång, vem ligger efter redan vid andra kurvan?

Många, många år senare, 1954, drar Hollywoodstjärnan Ingrid Bergman in på Stockholmsoperan med en turnérande uppsättning om Jeanne d'Arc. Stig Ahlgren går dit och publicerar sedan en imfam krönika i Vecko-Journalen där han skriver heder och ära av Bergman: hon är ingen skådespelerska, hon reser runt och visas upp för pengar, en affärskvinna som iskallt spekulerar sig till vinsterna. "Hon är kall som en räknemaskin" som Tengroth skrev i ett annat sammanhang. Ahlgrens krönika vållade en folkstorm utan like och han fick likblek erkänna för sig själv att han gått för långt: prenumerationer sades upp, han mordhotades och fick skithuspapper i posten. Signaturen "Bildad Vecko-Journalen-läsare" sammanfattade:

Flintskalle! Far åt helvete ditt jävla as, skithög, fanskap, jävla lumphög, sathelvete!

Och att det var Tengroth som låg bakom anses numer självklart. Ahlgrens operabesök föregicks av en supé i sällskap med Annalisa Ericson och när det var dags att bryta upp väste Birgit (som stannade hemma): "Ahlgren, du skulle bara våga skriva ett enda vänligt ord om Ingrid!". Resultatet, krönikan, finns att läsa i Gustaf von Platens Min vän Stig Ahlgren (1997): Att visa sig för pengar. von Platen är för övrigt i sin efterföljande kommentar beredd att ge Ahlgren rätt, Bergman var, vid denna tid i alla fall, en rätt tunn och halvkass skådespelerska.

Vi låter naturligtvis Birgit få sista ordet:

Här säger sig läsaren: Tengroth var avundsjuk. Ja, det var jag. Med det var inte ett utslag av simpel jalousie de métier. Jag var avundsjuk på hennes svalka och friskhet, avundsjuk på att hon var så klok och riktig, på hennes härliga förmåga att möta och avfärda motgångar med ett klingande skratt.