Omläsning 5: Livs levande

Efter fyra skönlitterära verk var det 1952 dags för Tengroth att pröva ett nytt grepp. Nåja, nytt och nytt. Den nya boken var en samling reportage hon tidigare publicerat i veckopress och tidskifter, huvudsakligen Vecko-Journalen. Texterna bestod av skrivna porträtt av utvalda personer, de flesta med svensk anknytning, inom kultursvängen och som Birgit i någon mån stött på under sitt yrkesverksamma liv.

Genom sitt upplägg blir ju boken en källa till stort nöje om man vill studera den tidens frontfigurer inom snille, kanske, stundtals, och smak - och vi har redan stött på den här, och här, och här, t. o. m. här. Och det är knappast fråga om idolporträtt, här granskas och ifrågasätts (i någon mån) de porträtterade, de är inte med för att de nödvändigtvis är bäst, utan för att de finns och representerar något utöver sig själva. Tillsammans bildar dessa dåtidens skönandar en pizzaslajs av tiden, det utsnitt Tengroth behärskade bäst.

Familjen Ekman avhandlas i tur och ordning: gubben Gösta, den Store, presenteras med ett känsligt och ömsint porträtt som inte väjer för det mörka och påfrestande, hustrun Greta som den som står utanför spotten och bringar reda i allt och sonen Hasse - eller Hans som hon föredrar att kalla honom - som den hårt arbetande drömmaren. Från teaterkretsarna möter vi också Karl Gerhard och sångpedagogen Andrejeva Skilondz. Kollegor som Ingrid Bergman, Signe Hasso, Karin Kavli, Inga Tidblad, Annalisa Ericson passerar förbi i en varierande skala av elakheter medan männen behandlas mer respektfullt, i deras sällskap verkar hon ha kunnat koppla av och vara sig själv. Konsthandlaren Karl Henrik Martin synar och granskar allt, inklusive författarinnan, den ryske musikern Issay Dobrowen sitter i Tengroths lya på Styrmansgatan och rattar in de allierades radioutsändningar. Här fikar Birgit, eller vad de nu gör, med en man som konverserat både Lenin och Maksim Gorkij! Ellen Rasch dansar förbi och författarinnan Marika Stiernstedt bjuder in till celeber middag. Och Colette tar emot i sitt instängda och orörliga majestät i Palais Royal - Tengroths klassiker!

Hasse Ekman vittnar visserligen om att Birgit bjöd på lunch och konversation inför sin artikel men i övrigt får man då och då känslan av att Tengroth inte sagt många ord med sina offer utan att hon breder ut sin bild av personerna, sin gobeläng, sitt öga. Och även om detta nu inte ger en fullständig bild så blir det i alla fall en glimt, en av förmodligen flera sanningar. Nog så underhållande.

Boken avslutas med några texter utanför de övriga: om en sjuksköterska på Karolinska sjukhusets Radiumhem som Tengroth stött på genom kräftan; en promenad i Rom mellan hotell och restaurang ger en konversation om erotik, man och kvinna, nord och syd som bildar ett porträtt av ett tillstånd. Så avrundas det hela med det handgripliga självporträtt som tidigare berörts ur tidskriften OBS!

Tiden må ha farit ovarsamt fram med dem som här skildras, med något undantag när är de medverkande nu knappast livs levande, men boken - och Tengroths anslag - lever sannerligen.

Boken var alltså ett urval av artiklar Tengroth hade publicerat, det var också hennes femte bok på lika många år. Hon hade under perioden brutit upp från sitt liv, lämnat landet, skrivit, därtill filmat och spelat teater, varit bosatt i USA och brutit upp igen, levt i lånade lägenheter och på sjukhus. Blivit europé. Man anar vilken energi som rusade genom kroppen dessa år och drev henne framåt, piskade henne, fick henne att än en gång resa sig upp, le och i de bästa av stunder: rent av njuta.