Tengroth på tiljan 1

Birgit Tengroth är förvisso mest känd som filmskådespelerska, men parallellt med arbetet ute i Filmstaden spelade hon även på olika teaterscener, både i Stockholm och på turné med Riksteatern. Inledningen verkar dock inte ha varit så lyckad, "Svenska konstnärer" (1943) skriver:

"Efter att under sin första tid som 'filmstjärna' ha fallit igenom vid inträdesproven till Dramatiska teaterns elevskola har Birgit Tengroth så småningom gjort sig mycket väl gällande även på scenen, där hon framträtt bl. a. i Flickor i uniform, Sådana tider, Melodien som kom bort, Min hustru dr Carson. Jag skall ha ett barn, Jean, Fyra unga människor (sommaren 1941 på Nya teatern [egentligen hette uppsättningen Ung kärlek]) samt i Claudia, där hon i Riksteaterns turné vintern 1941-42 spelade titelrollen med mycket stor framgång."

Författaren till artikeln om henne i "Svenska män och kvinnor" (1954) lovordar hennes insatser:

"Tengroth vidgade småningom sitt register och tillförde sitt spel en nerv och en spänning som verkningsfullt bröt mot den naturell hon tidigare spelat på. Hon kunde emellertid också genom ett omedelbart spel och sprudlande temperament ge färg åt en roll, violket hon visade i titelrollen i "Claudia" på Riksteatern 1944. S. å. hade hon ännu en framgång som Märit i Mobergs "Mans kvinna", en roll, vars renhjärtenhet hon tolkade enkelt och gripande.

Som Roxane i "Cyrano de Bergerac" på Oscarsteatern 1947 gjorde hon ett starkt intryck genom kombinationen av friskt lustspelshumör och graciöst koketteri."

"Svensk uppslagsbok" (1958) ger ytterligare exempel på Stockholmsteatrar där hon framträtt: "Blanche-, Komedi-, Vasa-, Nya- och Oscarsteatrarna".

Praktverket Svenskt biograf- och filmfolk i ord och bild (1940) preciserar trettiotalsengagemangen:

"Har även varit verksam vid teatern, engagerad vid Vasa-teatern i Stockholm 1935-36, vid Operans balettskola 1926-31, Blanche-Teatern 1938-39, Komediteatern 1937 och Oscarsteatern 1938."

Någon gång mot slutet av 1940-talet slutade hon dock att spela, här liksom i filmen. Marianne Zetterström ger sin förklaring i Wikars radioprogram:

"Det största dråpslaget för Birgit var en pjäs på Oscarsteatern där Edvin Adolphson gjorde den manliga huvudrollen och Ingrid var den sköna primadonnan i huvudrollen och Birgit var husan som kom in med kopparna. Det var ett av hennes sista framträdanden och jag tror att det gjorde henne väldigt bitter".

Ingrid var alltså Ingrid Bergman, ett välkänt hatobjekt i Tengroths värld! Vi återkommer till detta senare, med smaskiga exempel. Ingrid i spotlighten och Tengroth i kulissen, stor nesa! Vad återstod: jo, skrivandet, en domän fröken Ingrid aldrig lyckades ta sig in på.

Tidsatmosfär mars

Nere på den persiska Restaurang Parken i Solna läser jag dagens Svenska Dagbladet. Knut Ahnlund, professor, författare och eventuellt före detta akademiledamot, skriver med anledning av en nyutkommen bok med Pär Lagerkvists brev:

"Under den kompakta bullermatta som dagens trender lagt över vår tillvaro hörs då och då signaler från ett landskap som för inte så lång tid sedan var fyllt av klara röster. Jag tänker på de riken av ord och tankar som för varje år blir alltmer okända för unga som växer in till vuxenhet och delade erfarenheter. Och på de människor som byggde dessa riken. Snart finns de bara som aktörer i en underjordisk motståndsrörelse, bortsmusslad i demokratins namn, hemlös i en navelskådande kultur fixerad kring sig själv och sitt eget nu, och försjunken i dyrkan av sina fetischer: mat, vin, kroppskult, kläder, ålder, sexvarianter, bantning och avgudade kändisar."

Först tänkte jag: det är ju därifrån Tengroth ropar, från detta rike som ligger utom räckhåll fast jag själv föddes in i det, det är dit jag vill återvända när jag läser tidevarvets böcker och ser dåtidens filmer. Därför petar jag i det här. Men är det så? I hennes böcker återkommer dessa moderna fetischer, på sida efter sida, i volym efter volym, låt vara att det kanske är mer uppskruvat nu, här och var i alla fall. Och att den tidens röster blivit skuggvarelser betyder inte att de hade mer att säga än de som nu står på tur att lämna ljuset, de diskuterar samma saker. Och vår tids "ytlighet" motsvaras av den tidens "inskränkthet". Tengroth uppmanades ta livet av sig efter sin debutbok, ett fint tecken på storartad och djup humanism.

Samtida, i viss mån, vet jag inte om Ahnlund över huvudtaget hade något med Tengroth att göra. Förmodligen inte, lika bra det: kanske hade de blivit lika bisarra. Men måhända hade han som ung man följt henne på håll när hon kom gående i vårsolen, i uppknäppt flygande kappa, med långa steg i högklackat och ett ettrigt solblänk från cigarettetuiet i hennes vänstra hand.

Birgit på krogen

Tidigt medlem av tidens innersta krets av "kändisar", med egen inkomst och inga barn, rörde sig Tengroth hemvant i Stockholms restaurang- och matsalsmiljöer redan i det tidiga 1930-talet.

I Jungfruburen besöker bokens unga jag Bi, i sällskap med sin älskare, den äldre skådespelaren Josef Alm ett näringsställe och tar sig upp till den övre matsalen. Alm styr och domderar med personalen, beställer in och får "sill i sur grädde, överströdd med hackad gräslök, fyra halvkalla potatisar, två något större, två något mindre." Det som inte passar skickas ut och personalen springer svassande efter den prominente gästens anvisningar.

"Bi petade i maten. Hon åt mer för sällskaps skull. Man gick inte på restaurang för att äta, tyckte hon. Utan för att se på folk."

Några år senare, med Adolphson ute ut bilden bjuder hon på 25-årskalas på Operakällaren: gästerna tas emot i en försalong i entrésolvåningen och så sittning i Kajutan: smultron och champagne!

Tio år senare, i boken Julibarn, sitter bokens jag gömd på en liten restaurang, ensam och genomlider sin 35-årsdag. Väggfälten är målade motiv "ur pygméernas vardagsliv långt inne i Afrikas urskogar. De jagade leopard, valde hövding, omkom i en bred flod, förövrigt utan synbar anledning, ty floden flöt snällt och hyggligt...". Tyvärr ännu så länge oidentifierat, men någonstans i trakterna av Birger Jarlsgatans början och Berzelii park.

Stället är knappast stadens bästa kök, det mesta på menyn är slut, tysta människor kring borden: "en avstjälpningsplats för döda själar". Hur håller man sig någorlunda rak?

"Jag beställde en ask cigaretter med korkmunstycke, ett paket med tjugo livräddningsbälten. Alla andra rökte, satt där med handen krampaktigt krökt kring cigarettpaketet. Ett rökande folk, en rökande värld, en rökande civilisation...Varje människa skulle avbildas bakom sin lilla privata rökridå, politikerna rökte, soldaterna och de ensamma kvinnorna rökte. Det var några idrottsmän som inte rökte och det stod om dem i tidningarna. Men även dessa hjältar längtade efter den stund då de satt sitt sista rekord och kunde börja röka."

Vilka utflykter till nittonhundratalets krogliv bjuder Tengroth på?

I Jag vill ha tillbaka mitt liv sitter hon på Brända Tomten vid Stureplan, får syn på författaren Erik Lindorm, tufsig och i livets slutskede, några bord längre bort, tar sin tallrik och slår sig ner bredvid honom.

Under sin vända till Köpenhamn sitter hon på krogen Frascati vid Rådhuspladsen som stamgäst, "damen vid bordet mittemot telefonhytten", och ringer hem till Stig Ahlgren i Stockholm bakom ryggen på sin nye man.

Nere i Paris är det tidvis Café Voltaire vid Place de l'Odéon som gäller, ett anrikt lokus som fordom besökts av bl. a. Hemingway.

Nästa stamställe, senare i livet, blir Konstnärsbuffén (KB) på Smålandsgatan. Ännu i full vigör och nyligen restaurerad; doften av Birgit för evigt bortmålad.

Människor som minns 4: Gustaf von Platen (I)

Den som på senare tid tecknat det intensivaste och varmaste porträttet av Birgit Tengroth är förmodligen Gustaf von Platen, tidvis hennes arbetsgivare som chefredaktör på Vecko-Journalen. De båda möttes genom Stig Ahlgren och den firade filmstjärnan gjorde ett stort intryck på den några år yngre von Platen, men han fann snart något annat under ytan. I den andra delen av sin memoarsvit "Resa till det förflutna II: Prövningar i framgångstid" (1994) beskriver han Tengroth:

"Men privat var hon annorlunda, sensualiteten skrimrade som en aura kring pannan, en utstrålning eller en doft, hon var sensibel, ömtålig, en sensitiva amorosa. Hon gav ett intryck av passion, av het och hudlös kärlek. De mörka ögonen av aldrig stilla, ansiktsuttrycket skiftade oavbrutet, hennes känslighet var otrolig, hon registrerade skiftningar i det psykologiska atmosfärstrycket som ingen kunde ana..."

Efter hennes skilsmässa från Ahlgren fortsätter bekantskapen med möten både utomlands och på hemmaredaktionen, efter katastrofen med Krag börjar hon skriva journalistiskt med i huvudsak skådespelar- och författarporträtt i veckopressen. Att hantera den "besvärliga" och "neurotiska" Tengroth blir en delikat uppgift för chefredaktören men hon var:

"samtidigt underbar som skribent och människa; une femme fatale som var fatal mest för sig själv, som sökte lycka och fann olycka och livet igenom blev ett kärlekens både helgon och martyr."

von Platen återkommer till T. dels i Wikars radiodokumentär där han i en intervju berättar om den Tengrothska mobbningen av maken Stig ("hon kallade honom aldrig för Stig utan för Ahlgren eller Ahlquist eller Ahlberg eller Ahlbom"), dels mer utförligt i boken "Min vän Stig Ahlgren: kvickhetens konung" (1997), mer om den senare.

Men trots allt kiv, bråk och skrik genom åren lindrar tid och mörker och Birgits blick når von Platen genom natten:

"Hennes känslighet och hennes utstrålning och blandningen av sensualism och intellektualism gjorde henne intressant och man blev glad av hennes skratt, som var pärlande friskt, liksom hennes röst var ständigt optimistisk - till och med under de sista åren, då hon kämpade mot cancern, var stämman livsbejakande munter..."

Tengroth på DVD

Tillgängligheten på Tengroths filmframträdanden är inte över sig god: den enda film som vid dags dato går att köpa på DVD är Ingmar Bergmans "Törst", utgiven av Svensk Filmindustri 2005 - där författarinnan spelar rollen som den nerviga och stökiga Viola och agerar i olika scener mot Sif Ruud, Sven-Eric Gamble, Hasse Ekman och Mimi Nelson. Däremot spelas Tengroths "jag" i boken Törst av Eva Henning.

Även "kvalitetsdistributören" Criterion kommer under våren 2007 att släppa Törst i en samlingsbox med fem tidiga Bergmanfilmer: "Early Bergman". Den engelska titeln är "Thirst" medan filmen i USA även gått under titeln "Three strange loves".

En annorlunda möjlighet att se Tengroth finns i en annan av Bergmans filmer: "Smultronstället" (1957) där Gunnar Sjöberg och Gunnel Broström spelar ingenjör Sten Alman med hustru Berit, en för samtiden uppenbar nidbild av paret Ahlgren-Tengroth.

I den moderna filmen återkommer Tengroth i Martina Edoh Holtermanns kortfilm "Lida pin" (1998) som är baserad på en av texterna i boken Nattportier. Här spelas rollerna av Viveka Seldahl, Melinda Kinnaman och Andreas Mattsson. Det är dock tveksamt om filmen finns tillgänglig. Regissören är numera känd som Martina Bigert och fick nyligen rätt mycket stryk för sin långfilm "Allt om min buske" (2007).

Meanwhile, i en våning på Öfre Östermalm

"Ser man på, inte illa, var det Stig du sa att du hette?..."

Tänk, morgonen därpå: du vaknar upp på soffan med det prickiga tyget, i bästa fall. Vill du veta var du befinner dig? Följ spåret.

Boenden 1: Floragatan 7

I Katarina Wikars varsamma och mycket fina radioproduktion "Bara mamma minns väl fortfarande Birgit Tengroth" (1998) intervjuas Marianne Zetterström, Kar de Mummas fru: "Då bodde vi på sju här på Floragatan och så flyttade Stig och Birgit in i våningen under. Och jag tror dom slogs hela tiden. Det var verkligen att älska och slå ihjäl, med samma varma själ. Båda intellektuella, nerviga, bortskämda, kanske..."

[foto: Martin Botvidsson]