Boenden 3: Bergshyddan (II)

Ah, scenen är näst intill perfekt: sen lördageftermiddag inne på Operakällarens bakficka, denna vilsamma oas mitt i den centrala staden. Även när det här är överfullt är det aldrig plågsamt eller stressigt men nu i den glest befolkade lokalen dominerar Jakob kyrkas södra skepp som från min plats täcker hela fönsterfonden; tvärs över stenlagda torget stapplar en gammal man i brun kostym och med numer ålderdomlig, hederlig gångkäpp. Längs bardisken tre ensamma själar: jag, en kvinna på drift i min egen ålder och en ung glop som lägger slipsen över axeln redan när han får menyn. Vid fönsterbänken två kvinnliga skådespelerskor ur mellanklassen ("tengrothklassen"?) som inom en kvart omfamnas och kindpussas av värsta gråhårshippien med läsglasögon på näsan men med ett hårsvall som är imponerande, utslängt över linnekavajen. Bakom min rygg två finlandssvenska kvinnor ur skilda generationer som genom sitt konverserande kryddar lokalen med det vemod och sensualism som är den östra rikshalvans kännetecken.

Åt vår Birgit här när det begav sig? Ingen aning! Operakällaren på andra sidan köket är nämnt i skrifterna och i Operabaletten skolades hon i "huset", så varför inte? Salig svärfar Helmuth Fahlén satt här intill på Operabaren, in the heydays, och han kunde inte heller fördra "Tengroth".

Nå, varför sitter jag då här? Jo, alldeles nyss ramlade jag på Alfa Antikvariat i korsningen Drottninggatan/Olof Palmes gata över en skrift som direkt för oss tillbaka till föregående inlägg. Det är Berättelse om ett hus på Djurgården av Bror Cedercrantz, utgiven av Höjerings bokförlag på Floragatan 11 (!) 1985. En bok som beskriver just det hus historia som paret Tengroth bebodde under mitten av 1940-talet och som därigenom rätar ut en del frågetecken - men som (kanske) skapar ytterligare något. Sådant måste firas! Och i väntan på maten hinner jag bläddra lite på måfå.

Cedercrantz köpte tillsammans med sin hustru, målarinnan Mary Sundström, huset 1942 för ett mycket överkomligt pris - det var goda tider för spekulativa husköp: med världen i brand utanför gränserna ville knappast någon satsa på fastigheter och bankerna var genom den minimala utlandshandeln överfulla med kontanter. Dock hyrde paret ut övervåningen, först till svågern Frank Sundström och hans hustru, aktrisen Märta Ekström (som enligt fotot i vår skvallerbibel Svenska konstnärer (1943) var en verkligt stilig kvinna och dessutom tidigare gift med Alf Sjöberg) - en situation som varade fram till den redan nämnda överfarten till Hollywood.

Entré: paret Ahlgren! Enligt författaren är hans hustru bekant med Birgit sedan tonåren. Det är nu april 1945. Ahlgren får tillgång till ett arbetsrum i den östra flygeln som han fyller med papper, skrivbord och "tusentals" böcker. Här arbetade han dagarna i ända. Här skrev också Tengroth, senare, "Törst" enligt författaren. Cedercrantz försöker skriva porträtt av paret men det blir kanske lite snällt och respektfullt, här finns inga antydningar om det äktenskapliga Gehenna som von Platen antyder och Zetterström påtalar. Kanske kom värdparet aldrig tillräckligt nära men väggarna från Karl Johan-tiden borde vara tillräckligt tunna.

Enligt författaren separerade paret redan i oktober 1947! (Ahlgren behöll dock arbetsrummet fram till 1950.) Hur kommer då det gemensamma boendet på Floragatan in i bilden? von Platen skriver ju att de flyttade dit efter Djurgården. Om inte Cedercrantz är helt ute och cyklar så finns här en ännu okänd pusselbit dold.

Vid den snöpliga återkomsten efter det kragska debaclet tar fru Cedercrantz och Birgit upp kontakten på nytt vilken bl. a. resulterar i en gemensam reportageresa till Paris, men med den accelererande sjukdomen drar sig Tengroth alltmer undan normalt umgänge och efter flytten till Ösmo, "intill Klövsta gård på Södertörn", inskränker den sig till telefonsamtal. Här betonas Ahlgrens självuppoffrande stöd och arbete vid sin sjuka livskamrats sida, vid begravningen var han "ensam, trött och åldrad".

[Nutida foto: Martin Botvidsson. Dåtida: ur boken]

I tidernas morgon såg jag Eldkvarn och Plura Jonsson nere på gamla Musikverket vid Götgatan falla handlöst ner i evigheten med sången Gatan fram; efter LPn Musik för miljonärer blev det tyvärr alltmer ointressant, men som samtida homage (för tre dagar sedan såg jag honom snedkorsa Torsgatan i ett hårsvall, nedanför kepskanten, som t.o.m. brädade hippien vid fönsterbänken) fyller jag i: kryddångad bulgur med soltorkade tomater och bönor (en hit!), en creme brulée därpå (god men lite för mättande), till det två glas Petit Chablis. Serveringen och bemötandet på topp. Ser man på, nu har man blivit samtida också!

Boenden 2: Bergshyddan

Någon gång efter sitt giftermål 1944 flyttade det hotta kändisparet Ahlgren/Tengroth till ett 1800-talshus ute på Djurgården - "enormt vackert", skriver von Platen, och inrett i gustaviansk stil under överinseende av en antikhandlare på Nybrogatan, förmodligen den Karl-Henrik Martin som porträtteras i Livs levande (1952).

Detta hus, en flygelbyggnad, söder om korsningen Djurgårdsbrunnsvägen/Lidovägen, i höjd med Kaknästornet, ligger i närheten av Djurgårdsbrunns Värdshus. Tengroth själv berättar i sin minnesbok, denna underbara berättelse där då och nu, verklighet och dröm, hela tiden glider ihop och isär, hur hon går ner till 69:ans busshållplats för att ledsaga en gäst upp till huset och där möter en gammal älskare, "Vinthunden" kallad, yrkesmilitär "som inte generas av att bära hundhalsband", en figur som också åtminstone delvis är den manlige fähunden i titelnovellen "Törst":

"Han hade suttit och skrivit glödande kärleksbrev på Flygstabens papper, vem skulle inte sätta sin lit till ett hjärta som utgöt sig under under ett sådant brevhuvud? Han hade varit med om att godkänna inredningen i min nya våning på Styrmansgatan, det enda som ännu inte var klart, men utlovat som snarast förestående var hans skilsmässa."

Känna situationen igen?

Några sidor längre fram är hans fysiska misshandel orsaken till en livslång petit mal, "den lilla epilepsin av migräntyp".

I ett reportage i Vecko-Journalen 1945, nr. 35, intervjuas filmstjärnan Birgit Tengroth-Ahlgren i sin nya hemmiljö som här anges vara skådespelaren "Frank Sundströms vackra våning" medan denne själv farit till Hollywood. Villan har utsikt åt Djurgårdsbrunnskanalen och den "höstblommande trädgården har den där odefinierbara djurgårdscharmen".

Och medan vår Birgit poserar i omgivningarna, såväl i modern fritidsdress som aftonklänning, uttalar hon sig även om allt möjligt.
"Och Hollywood? har inte Amerikafebern smittat fru Tengroth?" frågar reportern Katrin.
"Inte alls", svarar vår hjältinna, "Varför ska man resa över så mycket vatten när man trivs bra hemma."
Nå, den respektfullt skeptiske kan tänka: kanske finns i denna ljuva trädgård även sura rönnbär?
"Att resa för att lära, det är en annan sak", fortsätter hon och övergår elegant till att uttala sig om den samtida franska filmen.

Om Frank Sundström återkom från utfärden till Amerika eller om det fanns någon annan orsak vet jag inte - huset verkar ha varit reserverat för personer inom kultursfären - men efter några år återfinns i alla fall paret med ny våning på Östermalm, på Floragatan 7. Och där fortsätter dramat som aldrig förr.

[Nutida foto: Martin Botvidsson. Dåtida: okänd reportagefotograf]

Vem kan man lita på 1: Crister Enander revisited

Idag, den tjugotredje maj 2007, skymtar Tengroths skugga i huvudstadens morgonpress! Men det är en förtalad skugga. I Svenska Dagbladet recenseras en av de böcker jag tidigare berört, Crister Enanders utflykt till de numer så populära "bortglömda" författarna, "Ett skott i natten och andra litterära essäer" (Carlsson, 2007).

Tidigare, för länge sedan, har jag stött på Enander då han var en rätt arg och mycket underhållande litteraturrecensent under den korta tid då Stockholms-Tidningen återuppstod och tynade bort, det måste ha varit under det sena 70-talet då Palmeregeringen föll och socialdemokraterna ville profilera sig i medievärlden. Därefter har han, Enander, vistats utanför min horisont tills han dök upp som redaktionsmedlem i den rätt nystartade Tidskriften Kulturen.

Nå, tillbaka till vår Birgit. Som tidigare nämnts så figurerar hon i detta sammanhang enbart som en kvarnsten kring Stig Ahlgrens hals och Marie Louise Ramnefalk som anmäler boken citerar just den passagen:

"De avgörande spikarna som för gott klubbade fast skattekistan i det pampiga salsgolvet som hans viktigaste möbel, och inte längre de älskade bokhyllorna, var dock giftermålet med skådespelerskan och dåtidens diva nummer ett, Birgit Tengroth."

Nåja, hur det egentligen var med den saken får vi väl anledning att återkomma till. Om vi tillsvidare säger så: Ahlgren hade nog rätt yviga vanor före Tengroth, och Tengroth hade nog egna bokhyllor före Ahlgren.

Ur egen fatabur

"Ibland kan jag tro, att jag var ett transplantat från begynnelsen, rövad från någon brandtomt och satt på försök vid kanten av ett potatisland. Jag växte långsamt. Redan i skolan framfördes klagomål till hemmet, att jag inte sade någonting, jag teg. Konsekvent nog mottog jag denna kritik tigande. Annars kunde jag ha svarat vad jag i artonårsåldern svarade inspelningschefen Vilhelm Bryde, när han i en paus under en filminspelning vände sig till mig och sade: 'Har ni inget att hämta ur egen fatabur?' Jag tänkte en lång, artonårig stund innan jag svarade: 'Nej, jag har ingenting att säga.'"

ur Jag vill ha tillbaka mitt liv (1972)

Tomas Lidbeck

Lidbecks helfärska bok De bortglömda författarnas bibliotek (BTJ Förlag, 2007) är i (min) hamn! Den består av ett antal - 21 - presentationer av svenskspråkiga författare som enligt författaren får allt svårare av synas i dagens litterära trängsel. Om man raskt bläddrar fram till Tengroth får man en åttasidig presentation av författarskapet. Böckerna presenteras och diskuteras i viss mån liksom porträtten av makarna, framför allt beskrivningen av Krag i olika versioner. Journalistiken nämns men knappt mer.
Han ställer också, hedervärt, frågan varför Tengroth glömts bort av den samtida kvinnorörelsen.

I mycket liknar genomgången Ströanders, som också redovisas i den två punkter korta litteraturlistan, även om jag nog tycker Ströander hade mer must och geist i sin redogörelse. Men, det får inte glömmas, den här bokens tema innefattar även tjugo andra nödlidande, så ingen onödigt lång skugga skall falla över Lidbeck. Jag skall snart kasta mig in i andra namn som lockar: Stina Aronson, Folke Dahlberg, Walter Ljungquist (då och då manusskrivare till Hasse Ekman!), Eva Neander, Mirjam Tuominen: en eloge till Lidbeck!

En eloge går dock knappast till förlaget BTJ! I samma leverans som Lidbeck kom även - länge efterlängtad, lika länge eftersökt! - Olle Thörnvalls essäbok På och utanför kartan (ellerströms, 2006) som även den tar upp så kallade bortglömda författare (populärt just nu: skrev inte Enander om delvis samma sak? Men Thörnvall var först).

Nåväl, båda böckerna är lika i utförandet, sidantal, storlek, inbindning. BTJ har i och för sig fyra glansiga blad i mitten med svartvita, rätt ordinära, foton på författarna. Ändå kostar BTJ-boken en och halv gånger så mycket! Nästan 300 spänn för en sketen häftad bok i pocketformat och då är BTJ ändå en (relativt) stabil och trygg organisation! Till skillnad, antar jag, mot vad jag uppfattar som en mindre farkost på ett stormande hav: ellerströms. Dessutom är Thörnvalls bok en härlig, lockande trycksak, något man bara genom att titta och känna på, böja lite på, vet att den blir en läsupplevelse! Till och med källförteckningen är som poesi. Boken tar upp, vad jag förstår, Kerstin Tibell, Bertil Gedda, K. Sivert Lindberg, Irmelin Fritzell och Solveig Johs - samtliga ännu helt oskrivna blad för mig. Men eftersom inte fru Tengroth skymtar någonstans försvinner nog, tyvärr, i och med detta Thörnvall ur denna historia... Tills vidare i alla fall.

Omläsning 1: "Törst"

Hon sa: Men jag släpper dig aldrig. Då skulle du kanske få det bra.

Tengroth gjorde bokdebut med novellsamlingen Törst som kom 1948 på Wahlström & Widstrands förlag. Titelnovellen hade dock redan tidigare publicerats under pseudonymen Eva Lavell i tidskriften All världens berättare.

Boken består av fem noveller av varierande längd. Inledningsvis kommer alltså Törst som tar upp till synes evigt tema: ojämlikheten mellan könen, de skiftande normerna och orättvisa värderingarna. Här visas Mannen med byxorna nere trots att han själv tror sig bära nyskräddad uniform. Den följande novellen, Helbrädgagöraren, beskriver en psykiatikers kamp för att behålla, dominera, krossa en patient, i detta fall en ung kvinna som vaknar upp ur snömosdimmorna. Avant de Mourir bekriver ett möte mellan två ensamma kvinnor en öde sommardag i centrala Stockholm, de är barndomsvänner men har inte setts på länge och hamnar i den enas lägenhet, portvinpimplande växer en attraktion fram emellan dem. Även här har männen svikit. Stycke nummer fyra, Rapsodi under våt handduk, är en rapp barndomskildring med ett flyt som Tengroth kommer att återkomma till i senare arbeten, här går minnesbilderna in och ut ur varandra, samhällets mekanik avslöjas obarmhärtigt och musten och oräddheten i språket är påfallande.

Hon gjorde sig mjuk i munnen, slirade lystet med tungan, ormade med könet, fick samma brustna blick som hundar, när de förrättar sin tarv och vet sig försvarslösa, samtidigt som de njuter av tarmens arbete.

Boken avslutas sedan med ett längre bärande stycke, Resa med Arethusa, som beskriver ett äkta pars resa med tåg från Basel upp till Sverige. De båda är knappt ens hjälpligt teatersminkade - här är det Tengroth och Ahlgren själva som tjafsar sig upp genom ett krigshärjat Europa. Båda lika avslöjade: småaktiga, gnälliga, självupptagna. Det har klagats på att T. hänsynslöst lämnade ut Ahlgren i denna text, men hon går minsann lika hårt åt sig själv: hon, en f.d. balettdansös, som häller i sig alltför mycket vin och är så fixerad vid sin egen kropp; han en självgod akademiker som anser sig ha lösningen på allt även om han väjer undan vid varje konflikt. Dialogen är blixtrande vass och porträtten skickligt målade.

Vad det var kvavt och så något äckligt i luften. En äcklig söt doft. Hon vätte de spruckna läpparna. Hade hon mått illa? Ja, hon hade mått illa. Hade de grälat? Ja, de hade grälat. Hade hon varit för jävlig? Ja, men det hade han också. Fast hon hade nog varit värre, mycket värre, om man skulle hålla sig till sanningen, och det kunde man ju...för sig själv...ibland.

Så avslutas texten, ja hela boken, med att två människor förenas åter, ansikte mot ansikte, hud mot hud, öden sammantvinnade.

Tengroth skrev novellerna i samband med en strejk på Filmstaden i Råsunda som råkade ge extratid. Den tiden förvaltade hon väl. Hon beskrev själv senare boken i tidskriften Obs! (18 juni 1952) som ett "vrål som man säger att en kvinna kan vråla, ett gurglande skrik mitt inne i en psykisk blodstörtning." Boken väckte stor uppmärksamhet, bl.a. förorsakat av en totalsågning från skribenten Sven Stolpe som staplade invektiv på varandra; försäljningen sköt i höjden och nya upplagor följde varandra. Per Wästberg flinar i sin memoar "De hemliga rummen" (Wahlström & Widstrand, 2006) åt att Tengroth gjordes rik tack vare Stolpe. Men hon blev en hånfull visa på stan, i alla fall enligt henne själv. Det hela ledde till en "nervkollaps", författarinnan fick läggas in på sjukhem där hon möts av nattsköterskans fråga:

- Säg, fru Tengroth, vart ska man gå för att bli frälst?
Jag fann mig emellertid och svarade:
- Gå till Frälsningsarmén. Där anordnar pastor Hjelm massmöten mot min "förfärliga" bok på temat: Det vore bättre att en kvarnsten hängdes kring hennes hals än att hon förför en av dessa små.
- Det vet jag, svarade hon uppriktigt. Jag har försök komma in, men det var fullspikat.

Birgit magasinerad!

Nya, förhoppningsvis spännande saker på gång! Bibliotekarien vid Stockholms stadsbibliotek Tomas Lidbeck har skrivit en bok: "De bortglömda författarnas bibliotek" som bl.a. tar upp Tengroth! Han presenterar sig och boken här. Inom några dagar dimper Lidbecks alster ner i min brevlåda. Återkommer givetvis i ärendet.

Människor som minns 6: Gustaf von Platen (II)

"Jag har sällan träffat någon med samma starka utstrålning som Birgit och jag förstår mycket väl att Stig blev uppslukad av henne."

von Platen har ju på flera ställen skissat på porträtt av Birgit Tengroth, bl.a. i sin memoarserie "Resa till det förflutna". Det har redan nämnts att i förordet till boken "Min vän Stig Ahlgren: kvickhetens konung" (1997) porträtterar han Ahlgren mer utförligt och i anslutning till detta tränger sig naturligtvis Birgit in i rummet.

Han ger ett rätt varsamt och förstående porträtt med alla gråskalorna i behåll:

"Birgit var en diva, en primadonna assoluta, en erotisk supernova och en sensitiva amorosa - alla teaterjargongens klichéer kunde appliceras på henne, men genom att hon levde upp till alla dessa banaliteter upphävde de i viss mån varandra och blev delar av en kalejdoskopiskt skiftande personlighet."

Hennes ibland infama elakhet mot Ahlgren var pinsam för vännerna, förödande för maken men von Platen ser ingen "ondska" - bara en kvinna jagad av egna neuroser och lynnesskiftningar, en med åren ökande besvikelse över förhoppningar och drömmar som aldrig infriats, såväl konstnärligt som privat: havererade kärlekshistorier och katastrofala äktenskap, en skådespelarkarriär som med tiden planade ut, ett författarskap som, efter den inledande uppmärksamheten allt mer förpassades till veckopressens marginaler.

Hemsamariten Evy Alderstrand intervjuas och hjälper honom att få ihop bilden av de sista årens liv ute i Ösmo med accelererande sjukdom och fysiskt elände och en alltmer inrutad och isolerad tillvaro, kryddad av brevskrivning och (katolsk) gudstro.

Ja, det har varit mycket von Platen hittills, tillsammans kanske lite kaka på kaka, men han är ett unikt och välformulerat ögonvittne. Han får - naturligtvis! - sista ordet idag:

"Emotionellt var hon som en felkopplad seismograf; hon registrerade inte eruptioner, tvärtom utlöste varje registrering av den ringaste mikrodissonans ett vulkanutbrott."